Nackstöd för den trehövdade giraffens barnbarnbarn
Det där lät ju nästan lite för logiskt för mig...
Nåja, åkte på klassens förkylning nu idag men den verkade gå över nu under min förmiddagslur för det enda jag känner av är lite ömhet i nacken samt en något begränsad ork. Det var ju inte så farligt. Jag kan nog definitivt dansa imorgon.
Nu har jag varit hemma från Berlin sedan i söndags och kanske landat helt från det. Resan i sig var på många sätt fantastsiskt! Berlin var ett jättebra mål för någon som aldrig varit utomlands förut och jag såg så otroligt mycket konst av alla möjliga slag att jag känner mig nästan högfärdig att prata om det.
Nefertiti var ju såklart stjärnan på hela resan men bara precis under henne så hamnar alla klassiska 1800-tals målningar som vi såg. Oj, vad jag har varit taggad på att måla sedan dess, och inte har det gett med sig alls! Det är vid sådana tillfällen som jag käner att det är verkligen ett medium som jag måste vara rädd om och verkligen utöva i någon form, för jag blir så förgjordat lycklig av det.
På det sociala planet gick det lite upp och ner.
Visserligen har man kommit så många fler i klassen närmare än vad man kunde hoppas på vilket känns jättekul! Jag förstår många av dem så mycket bättre och känner mig inte alls särskilt osäker längre.
Men ibland så hamnade man likt förbannat i de där djuphavsfickorna som inte gör annat än att förstöra för en, och oftast helt i onödan också.
Värst var när jag full och emotionellt ihopknycklad hamnade på en sunkig toalett i någon halvknepig bar längs med Bergmanstraße och grät floder, av anledningar jag hade glömt morgonen därpå. Inget hade hänt, inget hade blivit sagt, så varför var jag så ledsen? Jag vet faktiskt inte.
Sen blev det stora samtalsämnet under veckan när vi lekte "Jag har aldrig..." under en lagom onykter kväll och påståendet "Jag har aldrig känt attraktion av någon av deltagarna i gruppen" dök upp. En av deltagarna kunde inte släppa att jag drack och vill fortfarande prompt veta vem jag tyckte var så attraktiv.
(För er som inte vet så är "Jag har aldrig..." en slags lära-varandra-lek som man kör när alla har druckit lagom mycket för att fortfarande vara medvetna om vad de säger mentillräckligt onyktra för att släppa lite på integriteten. Leken går ut på att man i turodning eller enligt andra hjälpmedel, såsom app på mobiler, ställer ett påstående som börjar med "Jag har aldrig...", och har man då gjort detta påstående så ska man dricka. Ibland blir man avkrävd på en förklaring till varför man drack och beroende på deltagarna så är det bara att berätta oavsett, eller fortsätta hålla det för sig själv. Jag drack ju sjävlklart för Rajas skull, men betydligt fler i gruppen hade man ju åtminstone sorterat in under kategorin "attraktiva" så de drack man ju också för. Japp, den här klassen har hemskt dåligt inflytande på mig).
Apropå Raja ja, kom jag någonvart? Uppenbarligen men det fattade jag inte särskilt bra förrrän nu när vi kom hem. För inte tyckte jag att det var så förbaskat märkvärdigt nåt av det vi gjorde. Höjdpunkten var när vi ensamma besökte Modern Grahpics och dreglade över alla serier som var sjukt mycket billigare än i Sverige men likväl kostade mycket (köpte iaf The Swamp Thing samt Usagi Yojimbo), vilket ju var asnice!
Frågan är bara hur man går vidare härifrån...
Hrm, nåja.
Det var väl Berlin sammanfattningsvis. Jag ska definitivt tillbaka dit någongång!
Trubbel mubbel i fubbel snubbel... eller?
Nervositeten inför Berlin börjar ge sig tillkänna på allvar nu. Å ena sidan är jag otroligt exalterad över att få besöka inte bara en så spännande storstad utan till och med ett helt annat land (herregud, bara att skaffa pass gjorde mig både kallsvettig och upprymd!), men också jättenervös för den otroligt långa listan på saker som kan gå fel. Jag tror inte på det där man sägar att "kan det gå fel så går det fel", för det är sällan det faktiskt går såpass fel för mig. Men å andra sidan, kan man såga något om saken när man aldrig varit den beresta typen förut? Jag vet inte.
Jag är faktiskt den enda i min klass som aldrig varit utomlands förut (nej, jag räknar inte riktigt skandinavien som utomlands, det är mer bara en försmak på ett sådant äventyr men med tillräcklig hemmakänsla för att inte skrämma bort de ovana).
Fast om jag ska vara helt ärlig så är det faktiskt den sociala biten som skrämmer mig mest. Helt plötsligt ska man umgås 24/7 med människor som man verkligen har velat umgås betydligt mer med tidigare under läsåret, och vad går att hinna med på bara en vecka? En vecka som dessutom ska ägnas åt en massa konststuderande på museum, gallerior och utställningar, och de skrämda föraningarna om den trötthet som det lär orsaka övergår sunt förnuft. Fast jag erkänner att jag ser jättemycket fram emot att få se den egyptiska utställningen och bysten av Nefertiti i verkligheten, jag har önskat mig det ända sedan nionde klass!
För att återgå till den sociala biten...
Jag vet att jag inte borde tänka på det alls, men jag kan ändå inte låta bli att obehindrat låta tankarna och fantasin skena iväg med mig, särskilt när Ignis eller framförallt Raja, spelar huvudrollen i mitt huvud. Det mitt sunda förnuft säger är att jag jag ska ge upp Ignis helt och hållet, och bara verka avslappnad nog för att utveckla min relation med Raja ytterligare några snäpp. Lyckas jag behålla min intelligens så är det väl det som kommer att ske.
Men jag vet inte å andra sidan om jag fixar en hel vecka utan någon som helst fysisk kontakt alls heller.
Okej, det var utelämnande så det bara skrek om det, men om man ska beskriva mitt humör just nu så passar ordet frustration otroligt bra. Och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av det.
Inte hjälper det heller när S framstår som alltmer korkad, naiv och rent äckligt osund i sina fantasier, och mest bara gör mig irriterad men likväl fortfarande upprymd av den vidriga åtrån som aldrig vill ge med sig.
Nä, jag hoppas verkligen att Berlin ska bli kul, även utan... ja, Berlin!
Fräs och spott i polkagrisens kopp
Så har man råkat ut för frätskador för första gången i mitt liv. Det var inte särskilt imponerande.
Vad som hände var att jag fick lite järnklorid på min arm. Hur exakt det gick till vet jag inte riktigt, det kan ha kommit från handskarna när jag skulle ta upp min etsade kopparplåt. Det verkar mest rimligt. Hursomhelst så märkte jag inget förrän det började sticka. Jag ser efter och ser att det är alldeles gult där, precis samma färg som järnkloriden. Så det blev till att skölja och tvätta med tvål innan sticket försvann.
Jag kan meddela att läraren blev mer orolig än vad jag blev. Jag är inte ens röd där längre såå... Ja det var det!
Vad som hände var att jag fick lite järnklorid på min arm. Hur exakt det gick till vet jag inte riktigt, det kan ha kommit från handskarna när jag skulle ta upp min etsade kopparplåt. Det verkar mest rimligt. Hursomhelst så märkte jag inget förrän det började sticka. Jag ser efter och ser att det är alldeles gult där, precis samma färg som järnkloriden. Så det blev till att skölja och tvätta med tvål innan sticket försvann.
Jag kan meddela att läraren blev mer orolig än vad jag blev. Jag är inte ens röd där längre såå... Ja det var det!
En sallad med kött och grönsaker för veganer och köttätare?
Det här är något som jag har tänkt riktigt intensivt på det senaste halvåret och verkligen försökt att förstå, analysera och komma till slutsatser om, men det är ruskigt svårt. Och jag tänker inte hymla den här gången med knepiga metaforer som man kanske förstår, utan stället vara extremt saklig.
Jag har börjat få allvarliga problem med att kombinera feminism med bisexualitet.
Det är långt ifrån så enkelt att förklara den ändock simpla ovanstående mening.
En del säger att den allmäna sanningen är att ALLA är bisexuella mer eller mindre, vilket jag också trodde på ett bra tag för länge sedan, men nu har insett är en total lögn. Kanske kommer den uppfattningen från att de flesta låter gränsen gå extremt lågt ner? För mig går inte gränsen från hetero till bisexualitet vid någon enstaka erotisk fantasi om samma kön som en själv, den börjar när man faktiskt vill leva ut dessa fantasier. Att bara testa någon enstaka gång (typ på fyllan) räknas inte heller, det är experimentellt beteende. Inte ens att avnjuta lite pussar och kanske något litet hångel är inte heller bisexuellt utan endast bisensuellt. Inte samma sak med andra ord även om ni närmar oss.
I mitt huvud är en bisexuell person någon som attraheras av båda könen och kan känna både åtrå och förälskelse utan könliga begränsningar. Man ifrågasätter inte om huruvida man kan tänka sig ett förhållande med något av könen, man väljer båda utan vare sig oro eller tvivel eller tvekan. Den sexuella frustration som kommer för den som inte får regelbundet sex gäller även för båda könen.
Så för mig som är bisexuell och aldrig någonsin kommit längre än just hångel med tjejer, och för tillfället befinner mig i ett heteroförhållande, kan bristen på kvinnligt sällskap bli en ren plåga ibland. Det räcker inte med lite kyssar, jag vill verkligen få uppleva mer och frustrationen som kommer av det äter upp mig. Det är egoistiskt som fan men mänskligheten är egoistisk i stor eller liten utsträckning. Jag skäms inte för att erkänna det.
Frågan är då; vad har detta med feminism att göra? Jag kommer till det alldelse strax.
Jag har endast de senaste åren verkligen börjat ifrågasätta den manliga normen i samhället och försöka få folk i min närmaste omgivning att förstå samma saker som jag själv lär mig. Som hur få kvinnor det finns i kulturvärlden, att tjejer alltid måste se fräscha och smala ut för att vara socialt accepterade, att de inte ska ta för mycket plats utan alltid hålla sig lite på kant bakom mannen, osv. Jag blir förbannad när supersmala modeller med alltför lite kläder används i marknadsföring och jag kan riva byggnader när jag ser att det ständigt är kvinnan som framställs som ett billigt våp som alltid ska objektifieras med sex, inte som en person. Att man dessutom nuförtiden har mage att klaga på hur det börjar förekomma allt fler starka och självständiga kvinnor i huvudroller, är ju bara tillräcklig anledning att sucka högljutt och irriterat, med himlande ögon.
Jag ifrågasätter, lär mig mer och mer för varje dag, och börjar forma fantastiska tankar om hur jag ska uppfostra mina barn. Feminism är självklart för mig. Kvinnor är inte sexobjekt som endast ska tillfredställa mannen.
Men ibland snubblar jag.
Ett bra exempel på det är en låt som jag, om jag endast hade hört den som den var på radion och inget mer, hade ogillat lika starkt som jag avskyr mycket av den moderna musikensom finns idag.
Fuck u betta av Neon Hitch.
Och jo, låten i sig är den där sortens hjärndöda dansbeat-musik som folk vill ha idag och som jag inte riktigt fixar att bara lyssna på. Jag förstår inte heller hur andra kan stå ut med det, men då är vi inne på smak och tycke, och det har verkligen inte med saken att göra.
Dessutom hörde jag den inte på radio eller på ett dansgolv ute på stan, jag såg musikvideon först, med den ocensurerade texten (radioversionen heter "love u betta").
Och fann med den att Neon Hitch var bland det sexigaste jag hade sett. Jag blir galet exalterad och otroligt frustrerad av att se henne spexa omkring genom videon, kråmandes på golv i korsetter, vackra peruker, sotade ögon, ett rött hår som kastas med det där sexiga knycket som får det att flänga hårt och intensivt, samt den avslutande finalen; ett vilt lekande i en svart sörja som på hennes kropp får det att se ut latex. Jag blir helt enkelt jävligt upphetsad av att se på det.
Precis som alla andra killar blir när de ser videon.
Feministen i mig vrålar i ren och skär ilska över hur objektifierad hon blir med sin video, och hur man använder sig av den där äckliga prostitutionen som många kvinnor i musikbranschen "måste" ägna sig åt om de vill komma någonvart. Jag blir kräkfärdig över alla män som förtjust klappar händerna och använder videon som något slags mjukporr när de är ensamma om kvällarna.
Problemet uppstår när jag själv är en av de där killarna.
Jag är inte ett dugg "bättre" än de. Jag klappar också förtjust händerna och suckar nöjt åt hennes sexiga danser och otroligt åtråvärda kroppsformer.
Och jag kan verkligen inte avgöra om jag ska stoltsera med min bisexualitet och öppet njuta av videon som den är, eller skämmas över att den har "gått för långt". Och hur då "gått för långt" för resten?
Jag vill inte motverka min läggning, det är ju trots all en så stor del av den jag är, men det blir en sådan våldsam krock när jag inte kan kombinera den med feministen i mig. Jag avskyr normerna kring det här men jag faller ändå offer för dem i min egen kamp att försvara bisexualiteten mot alla de skeptiska homosexuella som tror att jag inte törs komma ut ur garderoben ordentligt, eller alla heterosexuella killar som tror att jag dras till tjejer för deras skull, eller bara de heterosexuella tjejer som tror att jag bara nöjer med lite hångel på fyllan (Kate Perry-syndromet kallar jag det). Har ni någon jävla aning hur svårt det är att hitta någon som är bisexuell som JAG?
Det blir ett otroligt jobbigt problem när jag kombinerar dessa två världar och jag har fortfarande inte landat. Och det gäller betydligt fler saker, mer eller mindre betydelsefulla i min våldsamma debatt med mig själv, än just det här extrema fallet.
Vad jag önskar att fler kunde uppmärksamma detta och ta sig en funderare. Feminister, lesbiska, bögar, andra bisexuella, transor, kvinnohatare, mansgrisar, naiva och okunniga, osv. Jag skulle verkligen vilja se vad andra säger om sånt här. Åt vilket håll debatten skulle gå, vad alla skulle ha för tankegångar. Det vore intressant att se. Men kanske mer intressant att se hur samhället skulle reagera på det. Homosexualitet i all ära, men vi bisexuella verkar inte finnas.
Men det gör vi. Som fan!
Stormens öga dränkt i överkryddad äggröra
Jag vet inte riktigt vad man ska säga om mitt humör i detta nu, dessa minuter det tar för mig att skriva det här inlägget.
Jag känner mig tom samtidigt som jag är så uppfylld av något som jag inte är helt säker på om det är en sval ångest eller en sval lycka. Att det däremot är något subtilt är tämligen uppenbart. Men hur subtilt kan det vara när man ändå upplever det så starkt, fastän det verkar vara svagt? Sen när handlade livet om att uppleva motsatser samtidigt? Var ligger logiken i det?
Min största gissning är att jag ännu inte har landat ordentligt efter alla spiraler som involverade S. Och att jag helst undviker att dra in både Ignis och Raja i samma slags spiral. Kött eller fisk var det ja.
Inte nog med det. Hjärnan är helt slut efter den här veckan som endast har gått åt till att teckna perspektiv, och som vanligt blev jag överambitiös med alla mina linjer hit och dit. Faktum är att jag fortfarande inte är helt klar och ska redovisa imorgon det första som händer på morgonen. Gawd...
Nu ska jag sova, det har varit för lite av just den varan den här veckan.
God natt
En sammanfattning för 2012
Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?
Deltog i mitt livs första luciavaka, men det var inte fullt så märkvärdigt. Att åka motorcykel var däremot ashäftigt!
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
En gammal klasskamrat
Dog någon som stod dig nära?
Tack och lov nej
Edit: Men dessvärre var man tvungen att avliva J´s systers hund nu innan nyår, ett sorgset avslut för hela familjen
Vilka länder besökte du?
Inga
Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Det var på tok för lite tjejer i mitt liv under 2012 så det får jag gärna nästa år
Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
Några stycken, men kanske framför allt den 16 augusti och dagen då jag började på konstskolan
Vad var din största framgång 2012?
Min fantastiska utveckling på det personliga planet, både vad gäller självfötroende och det sexuella.
Största misstaget?
Min första bakfylla, utan tvekan!Bästa köpet?
Bilen, utan tvivel
Vad spenderade du mest pengar på?
Bilen, tyvärr
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Den nya turtle-serien gjorde mig äckligt jävla glad!
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?
Gangnam Style är definitivt låten för 2012 :)
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och faktiskt, men det var betydligt större avstånd mellan de glädjefyllda dagarna och de mer melankoliska, samt även att kurvorna var betydligt högre och lägre än de någonsin varit.Vad önskar du att du gjort mer?
Hånglat! Skämt åsido, jag ville verkligen spela mer spel än vad jag hann med.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Överanalyserat små bagateller till minsta möjliga beståndsdelar helt i onödan
Blev du kär i år?
Nej, men däremot hemskt attraherad av hela 3 personer samtidigt.
Favoritprogram på TV?
Såg knappt alls på tv faktiskt, men Top Gear var alltid trevligt att fastna för (det brittiska originalet alltså)
Bästa boken du läste i år?
Svärdet och Spiran av Ken Follett, den var fantastisk!Största musikaliska upptäckten?
Att jag och J upptäckte och började gilla samma band samtidigt (Foster the People)
Något du önskade dig och fick?
En symaskin!
Något du önskade dig och inte fick?
En synth, men den får komma nästa år
Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Spenderade dagen på komvux och blev sedan bjuden på både tårta och middag av S och J, samt avnjöt en underbar film (var det kanske Pulp Fiction? Jag minns inte riktigt)
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Möjligtvis mer socialt häng, men med tanke på tidigare år så var ändå det här året klart godkänt.
Vad fick dig att må bra?
TMNT och zumba, samt allt målande som jag har kunnat ägna mig åt
Vilken kändis var du mest sugen på?
Nostalgia Critic i början av året men han blev senare utbytt mot PewDiePie
Vem saknade du?
Master saknade jag en hel delDe bästa nya människorna du träffade?
Raja och Ignis, definitivt!
Mest stolt över?
Tavlan jag gjorde i julklapp till mina föräldrar, den blev jättebra!
Högsta önskan just nu?
Att hitta ett trevligt extrajobb.
Sinnesförvirring i den stackars humlans förtvinade dataminne
Sitter på skolan just nu och deltar i luciavaka för första gången i mitt liv. Än så länge har ingen druckit särskilt mycket mer än någon enstaka öl var (förutom jag då) men det lär väl snart urarta när alkoholisten sätter igång. Jag misstänker att det lär bli som något i stil med när han och jag var ensamma.
Själv vet jag inte varför jag sitter här, förutom av den enkla anledningen att jag vill umgås med trevligt folk. Men peppen över det försvann en smula:
1. Jag har ingen särskild lust att dricka (förutom den där chokladglöggen med vin i, den luktade himla spännande!) och jag vill verkligen inte bli full. Men i nuläget blir jag verkligen betraktad lite som ett avvikande asocialt mongo, och den känslan är inte särskilt kul här.
2. Av någon anledning vill jag bekänna min attrahering för Raja, men vad skulle det göra för skillnad egentligen? Borde jag inte ha lärt mig att det är när man helt oprovocerat berättar sånt som man verkligen bränner alla eventuella chanser man har? Och efter S borde jag ha lärt mig att sådant dessutom riskerar att göra saken värre, och det orkar jag inte med just nu. Eller ja, orka skulle jag nog egentligen göra, men det känns som ett onödigt tillägg just nu.
3. Jag saknar Ignis av någon anledning men jag vet att hennes sällskap är inte vad jag behöver just nu. Men apropå att bekänna saker, om henne skulle jag verkligen må bättre av att berätta för någon, som nu inte är alkoholist vill säga.
Gaah, jag är så frustrerad...
Men omigen, livet är bara småjobbigt, inte skitjobbigt. Känns helt sjukt att man måste poängtera sådant här i dagens samhälle, men när folk inte fattar utan misstolkar och gör höns av fjädrar så...
Eller så får jag bara lov att sluta vara så jäkla analytisk om hur människor tänker och känner i största allmänhet?
Och ulven bet ihjäl den stackars silverfisken
Den följande veckan lär inte blir rolig, ska dels vistas i Röbäck måndag till torsdag, men sen är det också jobb som ska slutföras så att första etappen kan bli betald. Det har dragit ut på tiden lite väl länge och nu får det vara nog.
För som vanligt är jag lite väl tidsoptimistisk och tror att saker tar betydligt kortare tid än de i verkligheten gör.
Ett bra exempel är när jag bestämmer träff med någon och blir frågad vilken tid som passar bäst. Jag vet att jag har lite eller en hel del att göra innan, men jag tänker ALLTID att "det går undan om jag bara är effektiv". Det slutar alltid med att jag blir mellan 15 och 120 minuter sen.
Fast just det exemplet tror jag inte har så mycket med att jag underskattar tiden det tar att göra mina ärenden, utan snarare att jag inte gillar att vänta. Jag vill inte komma för tidigt och behöva vänta, för oavsett om man kommer två eller 15 minuter för tidigt så har jag sällan eller aldrig något att sysselsätta mig med, vilket leder till en lätt form av tristessångest. Vilket är märkligt för samma tristessångest dyker sällan upp när jag faktiskt har tråkigt.
Inte nog med det, jag kan även utveckla lätt stress om jag måste vänta, för jag inbillar mig ALLTID att jag har missat den avtalade tiden, trots att den linjära tiden visar att det omöjligt kan vara så.
Projekt är ännu farligare. Jag påbörjar det gärna med stort engagemang men någonstans i mitten blir jag tvärless och finner inte alls någon motivation. Jag inbillar mig gärna att jag har hunnit bra mycket längre än jag faktiskt har och får alltid stå ut med det knytnävsslag det innebär att inse att man inte alls har hunnit tillräckligt och dessutom inte har särskilt mycket tid kvar.
Jag har aldrig får några användbara tips på hur man kan förbättra den här irriterande ovanan, annat än upprörda kommentarer i stil med "men skärp dig bara för fan!".
Så hur gör man då?
Bakelsen surnade medan högtalaren fes i falsett
Har uppdaterat bloggdesignen en hel del som ni ser (om inte, klicka på uppdatera-knappen), men nu börjar det verkligen likna något. Jag tror inte jag någonsing har varit så säker förut. Eller förälskad för den delen.
Dagen har varit en produktiv sådan då en fantatisk julklapp påbörjats, men samtidigt en vild berg och dalbana av känslor som jag inte vet vad man ska göra med.
För det finns en andra person i min klass som jag blir lite extra röd om kinderna av att prata med (eller bara extremt flammig på halsen för den delen).
Och jag har varit så osäker hela terminen på om hon överhuvudtaget är lagd åt mitt håll. Så döm om min stora förvåning när det visar att inte nog med att hon är helt och hållet lagd, hon är dessutom helt upptagen!
Vad ska man göra då?
I mitt förra liv (dvs tonåren) var jag alltid den där "patetiska" typen som ändå ville poängtera att jag trots allt kände något, oavsett om det var en liten eller en stor känsla. Men jag är inte längre intresserad av det. Jag vill inte besvära någon mer än nödvändigt, för det har hänt förut att folk tar avstånd efter att jag har blottat mig. Och just nu vill jag verkligen inte såra någon. I alla fall inte hon.
Vad ska vi kalla henne då?
Usch, det är verkligen svårt att vara subtil.
Men okej, vi kallar henne helt enkelt för Ignis. Det är lating och betyder brand. Och ja, jag googlade det.
Sandsäck i huvudet på kattfiskens fula tryne
Det här bär emot så fruktansvärt men känslan av att dela med mig av erfarenheten tar över så jag tänker inte skämmas mer än nödvändigt.
Jag blev ordentligt, ORDENTLIGT, full i fredags.
Så, nu har jag sagt det.
Jag vet att det finns en och annan läsare som kommer reagera med ett "det var på tiden!" och på sätt och vis ångrar jag det inte, för nu kan jag med erfarenhet i bagaget säga att jag aldrig någonsin ska göra om det. Och det finns ingen anledning för någon annan att dricka så mycket heller.
Och många skulle nog bara skratta åt mig och säga att lite vin har väl ingen dött av, men det är ren och skär lögn alltsammans. Allt som allt drack jag 5 eller 6 ganska stora glas vin och kände mig lite snurrig efter 2, men därefter började det urarta till något slags flummeri som jag inte alls hade någon kontroll på. Att man dessutom befann sig ensam med klassens alkoholist gjorde inte precis saken bättre. Verkligheten blev overklig och overkligheten blev verklig, vilket var grymt obehagligt nu såhär i efterhand. Någon ordentlig bakfylla blev det inte under lördagen, men däremot världens ångest som totalt försvann när väl systemet var helt rensat.
Och jag kan verkligen inte förstå varför folk vill uppnå detta.
Att dricka alkoholhaltiga drycker i bemärkelsen att det är just gott, det kan jag på sätt och vis ha lite större förståelse för, även om det också inte är något som ligger högt i rang för mig. Men att bli full, och särskilt i detta land där man mest dricker för att alla andra gör det, gör mig grönjävla förbannad.
På tidigare fester har jag haft tokroligt många gånger utan det minsta droppe alkohol. Ibland har man fått kommentaren "men är du hög eller?", precis som att det skulle vara en omöjlighet att vara genuint glad utan hjälp från kemikalier och annan skit.
Allt som oftast brukar folk inte förstå att jag inte har druckit något. En fest som spårade ur på väldigt trevliga sätt (dvs flum på låga nivåer som får en att tokskratta utan hejd i X antal timmar) bär jag fortfarande med mig som en av de roligaste, detta trots att jag var den enda nykter där. Ingen reflekterade över det, jag var ju "lika" glad som någon annan där. När jag sen kläckte ur mig att jag var nykter blev jag istället mött med skepsis eller så tog folk det inte på allvar.
"Klart hon säger att hon inte är onykter, jag är ju inte heller det trots att jag har druckit två cider redan, men vadå då, det blir man ju inte onykter på."
Det värsta är dock att folk inte vill godta att man anser denna mini-alkoholism som något dåligt. Nej då, istället ska man motarbetas för sin brist på social kompetens, inte kan du väl vara nykterist eller, gud förbjude, absolutist om du inte ens dricker?
Allt snack om att man vågar så mycket mer när man har druckit, är bara skitsnack. Man ska ALDRIG fastna i fällan att man vågar mer som onykter, för resten av livet lär du inte våga mer när du är nykter.
Jag pratar lika öppet och rakt vare sig jag är nykter eller onykter, och det står jag för. Visserligen vill man kanske inte säga allt, men å andra sidan handlar det mer om integritet och i vilken grad man litar på sin närmaste krets snarare än att jag inte vågar.
Jag har sagt till Raja att han är den snyggaste killen i klassen (mitt på dagen under en rast och utan alkohol), och det blev han glad av att höra. Jag pratar med J om ALLT som händer i mitt liv, för han är den jag litar mest på. Jag delar med mig av mina innersta hemligheter till folk jag känner kan behålla dem utan att krackelera själva (finns det en risk att de skulle göra det så säger man naturligtvis ingenting).
Jag tänker inte sluta gå på fester, men jag tänker fortsätta ifrågasätta varför man måste dricka på dem, och varför man måste bli full. Räcker det inte med att vara full av liv?
Laser ur kloakens utomjordiska tarantel
Eller något i den stilen i alla fall.
Igår hade jag för första gången i mitt liv samtal på skype via webcam. Inte så märkvärdigt kanske, men det är bara som ni tror.
Det var med S.
Helvete ändå att ingenting försvinner utan fortfarande finns kvar.
Det känns inte alls i närheten av hur det har känts tidigare under året, istället är jag bara allmänt flyktig i precis allt jag företar mig, det tog mig nästan en hel skoldag att komma ihåg att jag faktiskt gillar ninja turtles och starkt ogillar handleder (dagens fotouppgift).
Men jag hade rätt i att mina känslor har projicerats åt ett annat håll och det största föremålet för dessa känslor tänker jag avslöja ett och annat om här, när han nu har haft fräckheten att bli förkyld och liggandes hemma istället för på skolan.
Vi kan kalla honom Raja. Som allt annat i min hemskt subtila blogg finns en logik bakom det namnet.
Han får tyvärr utstå allt som inte kan ges åt S, i den mån det känns okej att ge det såklart. Och väldigt ofta får jag känslan av att han ändå inte fattar någonting, men det är heller inget som han kan klandras för. Då S endast är ett halvår yngre och hänger med extremt lätt i mitt kroppsspråk och mina tankar, så är Raja ganska precis 3 år yngre än mig, vilket alltid märks tydligt vid sådana tillfällen. Men någonstans tror jag ändå att han misstänker något.
För vad annars skulle man tolka ur den här konversationen:
- Ah, jag minns hardcore-festerna vi hade på Stallet för sisådär 8-9 år sedan, det var tider det (jag)
- Men vänta, hur gammal är du då? (han)
- 24 och ett halvt, så jag var väl... mjää... 15-16 år då
- Shit, då var jag bara 12-13
- Så om jag hade raggat på dig då, hade det blivit klassat som barnarov?
- Nä, det tror jag inte...
*vi börjar prata om fester som spårat ur och säger inget mer om saken*
Jag vet nog vad jag verkligen skulle göra, men resten av världen tycker inte att det är okej, trots att saken inte alls berör dem.
De som berörs mest är ju ändå jag och J, och vi vet vad vi har kommit överens om, även om det finns en del ouppklarade fall som skulle behöva gås igenom.
Övriga föremål berörs på sitt sätt såklart, och en del säger eller skulle definitivt säga nej och tycka man är dum i huvudet. Men sen finns det ju andra som vill att det ska vara lika enkelt som man själv tycker att det borde vara. Var Raja ligger vet jag inte och kan inte ens gissa mig till.
Någon vill jag verkligen prata med men som vanligt ligger S högst upp på listan och jag vet inte alls vad det skulle göra för nytta längre.
Återstår då bara Raja, men det känns inte riktigt hundra procent bekvämt än. Fast testa går ju alltid, mitt ordförråd och framförallt mitt självförtroende och analytiska förmåga är då bra mycket högre än vad jag under gymnasiet någonsin trodde att den skulle kunna bli. Hoppas att han åtminstone kommer till skolan imorgon...
Kan förövrigt poängtera att livet med J är bättre än på mycket länge, bara så ni inte funderar över hur den saken ligger till.
Sove godt!
Igår hade jag för första gången i mitt liv samtal på skype via webcam. Inte så märkvärdigt kanske, men det är bara som ni tror.
Det var med S.
Helvete ändå att ingenting försvinner utan fortfarande finns kvar.
Det känns inte alls i närheten av hur det har känts tidigare under året, istället är jag bara allmänt flyktig i precis allt jag företar mig, det tog mig nästan en hel skoldag att komma ihåg att jag faktiskt gillar ninja turtles och starkt ogillar handleder (dagens fotouppgift).
Men jag hade rätt i att mina känslor har projicerats åt ett annat håll och det största föremålet för dessa känslor tänker jag avslöja ett och annat om här, när han nu har haft fräckheten att bli förkyld och liggandes hemma istället för på skolan.
Vi kan kalla honom Raja. Som allt annat i min hemskt subtila blogg finns en logik bakom det namnet.
Han får tyvärr utstå allt som inte kan ges åt S, i den mån det känns okej att ge det såklart. Och väldigt ofta får jag känslan av att han ändå inte fattar någonting, men det är heller inget som han kan klandras för. Då S endast är ett halvår yngre och hänger med extremt lätt i mitt kroppsspråk och mina tankar, så är Raja ganska precis 3 år yngre än mig, vilket alltid märks tydligt vid sådana tillfällen. Men någonstans tror jag ändå att han misstänker något.
För vad annars skulle man tolka ur den här konversationen:
- Ah, jag minns hardcore-festerna vi hade på Stallet för sisådär 8-9 år sedan, det var tider det (jag)
- Men vänta, hur gammal är du då? (han)
- 24 och ett halvt, så jag var väl... mjää... 15-16 år då
- Shit, då var jag bara 12-13
- Så om jag hade raggat på dig då, hade det blivit klassat som barnarov?
- Nä, det tror jag inte...
*vi börjar prata om fester som spårat ur och säger inget mer om saken*
Jag vet nog vad jag verkligen skulle göra, men resten av världen tycker inte att det är okej, trots att saken inte alls berör dem.
De som berörs mest är ju ändå jag och J, och vi vet vad vi har kommit överens om, även om det finns en del ouppklarade fall som skulle behöva gås igenom.
Övriga föremål berörs på sitt sätt såklart, och en del säger eller skulle definitivt säga nej och tycka man är dum i huvudet. Men sen finns det ju andra som vill att det ska vara lika enkelt som man själv tycker att det borde vara. Var Raja ligger vet jag inte och kan inte ens gissa mig till.
Någon vill jag verkligen prata med men som vanligt ligger S högst upp på listan och jag vet inte alls vad det skulle göra för nytta längre.
Återstår då bara Raja, men det känns inte riktigt hundra procent bekvämt än. Fast testa går ju alltid, mitt ordförråd och framförallt mitt självförtroende och analytiska förmåga är då bra mycket högre än vad jag under gymnasiet någonsin trodde att den skulle kunna bli. Hoppas att han åtminstone kommer till skolan imorgon...
Kan förövrigt poängtera att livet med J är bättre än på mycket länge, bara så ni inte funderar över hur den saken ligger till.
Sove godt!
Berg och dalbana i ekorrens hjulhus för tomtejävlar
Jag får upplevelsen att var gång jag skriver här så är det för att uppdatera om allt tråkigt eller deprimerat som händer, vilket är hemskt synd, mitt liv är ju en härlig fruktsallad av precis allt möjligt, på gott och ont förstås. Fast jag vill inte påstå att jag vill byta bort det, möjligtvis att en paus skulle kännas uppiggande.
Nåja, jag har egentligen inget nytt att rapportera heller. Skolan vete tusan hur det går med, men det känns otroligt bra så jag antar att vi håller oss kvar där. Tråkigt bara att jag har varit sjuk så ofta den här terminen, har hunnit med tre förkylningar redan och för någon som har kunnat säga "nej, jag är väldigt sällan sjuk" känns omställningen väldigt dramatisk.
Två speciella personer har växt och krympt på samma gång, och jag är inte säker på hur jag ska förhålla mig till det. Jag har erfarenhet av känslostormar och förvirring, inte något slags stiltje med behaglig temperatur och förvirring. Det är lite svårt att förklara, men det är faktiskt så det känns. En sak är då säker, det känns definitivt inte jobbigt!
Annars försöker jag hitta tid till att spela mer, jag har lite abstinens faktiskt, trots att jag inget märkvärdigt spel har just nu. Livspusslet känns dock en aning komplicerat just nu, så det känns som att jag skulle behöva landa i något först. Frågan är bara vad.
Jaaaa...
Hej så länge då!
Pygmé i död trädjungel med spjut i handen
Ibland är beröring så enkel och helt oladdad att den bara för den skull blir något alldeles extra, och gör en helt oförmögen att släppa det, trots att man inget fokus har på hur det faktiskt känns.
Och ibland kan man nog konstatera att det är en smula trångt mellan stafflierna.
Men vad gör det egentligen?
Cykelhjul och dumplingsnylle i bergens ekande liktorn
Och omigen kan man nog konstatera att man ingenting lär sig av det förflutna, vare sig mänskligheten i sin helhet eller en själv.
Jag har befunnit mig här tidigare, när man verkligen inte vill något annat än att komma över sina dilemman. Vanligtvis brukar folk säga att "de vill glömma" men varför skulle man göra det? Inte fan vill jag bli av med mina erfarenheter bara för att de är lite jobbiga att släpa på.
Men varför vill man göra det svårare för sig i processen? Varför dra på sig ännu mer bekymmer för att släta över de gamla?
En gång i tiden fanns en kille som jag verkligen gick upp för. Jag fanns inte för någon annan, men han ville definitivt inte finnas för mig. Mitt i den process som handlade om att hitta tillbaka till en själv och hur resten av världen betedde sig, träffade jag en tjej. Tjejen med stort T och som fortfarande får mig att gråta till tonerna av Sonata Arctica's "Shy". I hennes närhet fanns verkligen inget annat, bara hon och jag, och jag ville verkligen att det skulle fortsätta så. Inte bara för att jag blev så överfylld av känslor som inte riktigt gick att kontrollera men åtminstone gjorde "livet värt att leva", utan också för att jag genom henne kunde glömma den här killen bit för bit.
Tills jag blev dumpad såklart, då stod man plötsligt med två personer att komma över. Way to go girl!
Jag hade ingen som kunde fungera som substitut för den hittills enda tjej som jag har känt den där hemska åtrån för, men det botade sig med det enda som verkligen botar sånt: cynism. Att betrakta världen med cyniska ögon gör en kanske inte trevlig men känslorna försvinner bra mycket fortare.
För tillfället verkar jag dock ha glömt hur man gör, för min teknik just nu går ut på att projicera känslor åt helt andra håll. Just för att de inte ska riktas åt fel håll, jag blir helt satt ur spel om jag gör det.
Idag är det fredag, och jag ska projicera vidare ikväll för att inte hamna i självömkningsfällan, vilket är alltför lätt när man är själv hemma. Vete fan om det är så förbannat smart, men ärligt talat vill jag kunna börja slappna av igen. Dessutom misstänker jag att det i slutändan när allt börjar ta slut på sin högsta höjd slutar i något ofarligt men ganska trevligt.
FAN MÄNNISKA, SLUTA VARA SÅ JÄVLA METAFORISK OCH KOMPLICERAD OCH KRYPTISK HELA FUCKING TIDEN?!?!?!?!!?
Får man svära så i sin blogg när man inte gör det on regular basis?
Regnbågen på dass med toappaper av plywood kräk
Usch...
Skolan går då över föräntan så egentligen borde jag inte ha någon anledning att vara små deppig, men det är jag likt förbannat. Kanske för att man någonstans inser att det här med relationer, oavsett vilka det handlar om, är så komplicerade att jag just nu kan känna mig matt bara av att säga hej. Det är helt absurt, jag vet, för hur många tar egentligen illa upp av ett hej? Hur ofta ser man en osäkerhet och överanalys skina igenom denna enkla hälsningsfras? Aldrig.
Likväl känns det småjobbigt... Märk väl, jag sa SMÅjobbigt, inte SKITjobbigt!
Och vad kallas det egentligen när man känner något som man verkligen inte kan likna vid en förälskelse för att känslorna är för små och i överlag ganska irrelevanta, men däremot en smygande attrahering som ändå inte närmar sig de stormar som åtrå kan åstadkomma, och likt förbannat ska göra en sjukligt besatt i att lära känna personen ifråga?
Min gissning är att det handlar om ett tappert (och kanske en aning patetiskt desperat) försök att glömma, men det är inte lätt precis, särskilt inte när principerna sviker...
Nu ska jag sluta vara subtil och försöka peppa mig själv att vara ett trevligt sällskap på Pipes ikväll. Ja, jag vet, men hon går ju aldrig ut? Vad ska jag säg om det, att grupptryck kan fungera jävligt bra på mig såvida det inte krockar med mina principer (jag har ALDRIG rökt eller smakat en enda cigarett trots påtryckningar sen det att jag var elva år, det ni!!)? Det är ju ingen som far illa av att JAG går ut en onsdag kväll. Och va fan, jag vill faktiskt umgås med klassen när de nu visade sig vara så förbannat trevliga, och om då folk vill hänga på Pipes med en öl i handen så kan jag lika gärna hänga där också om jag så vill. Ser fram emot det faktiskt.
Vill även att min blockning ska bli klar, har gjort något riktigt fint i svartgrått och gammelrosa som gör mig så himla stolt över mig själv!
Vilse i kolan sluddar uppslagsverket fram...
Katarina von Bredow är lite min räddning just nu. Tidigare under årens gång har det alltid funnits andra mediciner att ta till, ninja turtles har fungerat vid ett flertal tillfällen samt även lek med salt (inte alls lika roligt), men just nu är det Bredow som gäller. Varför?
Må vara den mest använda meningen om just hennes böcker men det är så sant:
Hon skriver verkligen träffsäkert om den där sortens kärlek som det aldrig kan komma något gott ur och som bara gör ont.
Varför man nu finner tröst i att läsa om sånt. Lite som att lyssna på deppig musik när man själv är deppig, det borde inte komma något bra utav det. Men fungerar gör det likt förbannat.
Det är förbannat svårt att koncentrera sig i skolan kan jag erkänna. Jag misstänker skarpt att min klass anar att jag är en sån där trevlig men jävligt knasig och luddig prick. Finns inte en chans att det går att komma överens med alla, som det ju alltid är, men det känns hittills inte jobbigt på något plan. Än. Det kanske kommer när jag är som minst vaksam?
Nej tyst, inga cyniska dumheter nu.
För att återkomma till det tidigare ämnet: Om ni har två timmar över någongång så kan ni ge Bredow en chans, om ni inte har gjort det. Vem vet, ni kanske märker att ni vet precis vad hon pratar om?
Favoriter just nu: Bara inte du (särskilt den, har läst om hela boken och diverse utvalda delar säkerligen 60-70 gånger bara den här månaden) samt även Räcker det om jag älskar dig?
Kålgrytan puttrar på strykjärnet och slänger skedar omkring sig
Vet inte om jag egentligen var på rätt sinnesstämning för att klumpa ihop mig med trettio nya människor som man nu ska spendera ett år med (samt en resa till, vad det ser ut att bli just nu i alla fall, Berlin). Jag tror dock inte att jag har gjort något dåligt intryck på någon.
Annars finns det nog inte så mycket mer att säga om skolan. Det verkar lovande, men jag har ännu inte alltför bra koll på allt, och jag vet verkligen inte vad alla heter. Av alla min mors dåliga sidor så var jag tvungen att ärva det dåliga ansiktsminnet. Jag har inte så svårt med att komma ihåg namn, problemen börjar när man ska sätta rätt namn med rätt ansikte. Morsan tar fortfarande fel på sina arbetskamrater ibland, och alla dessa gånger hon har kallat oss ungar fel är en sådan vanesak att vi knappt skrattar åt det längre. Jag skrattar fortfarande, men jag träffar dem å andra sidan inte så ofta.
Måttband runt tumstock med dinglande strumpeband
Jag ogillar blogg.se just nu. Jag vet inte vad de har gjort men helt plötsligt så är det skitsvårt att publicera inlägg. Det senaste krävde sina 7 eller 8 försök.
Min sömn är totalt förstörd igen. Nu i natt lyckades jag inte somna förrän strax före fem, efter att ha gått och lagt mig strax före tolv. Och jag vet mycket väl varför, men jag börjar känna mig riktigt less på att prata om det. Särskilt som jag vet att det finns inget mer att göra än att vänta.
I ett tappert försök att ändå ventilera allt dumt så skrev jag 17 A5-sidor dagbok, för första gången på nästan 3 år. Jag vet inte om det hjälpte så bra. Jag läser bara om allt jag skrev ner, och försöker förstå vad som finns mellan raderna, annat är emotionell rappakalja. Så jag antar att det får vara slut nu.
Det förhindrar naturligtvis inte att en önskan om att verkligen kunna finna de rätta orden för den rätta personen vid det rätta tillfället. Jag har tyvärr inget sådant, det verkar endast existera i böcker.
Och vid närmare eftertanke så är det inte heller vad jag behöver.
Så det är tur att skolan börjar snart, även om dessa fem dagar av väntan tills dess är bland det jobbigaste.
Undrar hur min blivande klass är. Kommer det vara samma prestige-känsla som på gymnasiet? Finns det en risk att man kommer bli ovän med någon? Eller kanske man finner nya vänner?
Jag har blivit så dålig på allt sånt där.
Och egentligen är det heller inte det rätta ögonblicket för att socialisera sig med nya människor.
Jag hoppas att resten av världen snurrar på i betydligt roligare eller åtminstone trevligare ordning än vad jag gör. Själv borde jag sätta mig i ett hörn och skämmas. Fast hur ska det gå till när jag inget samvete verkar ha?
Min sömn är totalt förstörd igen. Nu i natt lyckades jag inte somna förrän strax före fem, efter att ha gått och lagt mig strax före tolv. Och jag vet mycket väl varför, men jag börjar känna mig riktigt less på att prata om det. Särskilt som jag vet att det finns inget mer att göra än att vänta.
I ett tappert försök att ändå ventilera allt dumt så skrev jag 17 A5-sidor dagbok, för första gången på nästan 3 år. Jag vet inte om det hjälpte så bra. Jag läser bara om allt jag skrev ner, och försöker förstå vad som finns mellan raderna, annat är emotionell rappakalja. Så jag antar att det får vara slut nu.
Det förhindrar naturligtvis inte att en önskan om att verkligen kunna finna de rätta orden för den rätta personen vid det rätta tillfället. Jag har tyvärr inget sådant, det verkar endast existera i böcker.
Och vid närmare eftertanke så är det inte heller vad jag behöver.
Så det är tur att skolan börjar snart, även om dessa fem dagar av väntan tills dess är bland det jobbigaste.
Undrar hur min blivande klass är. Kommer det vara samma prestige-känsla som på gymnasiet? Finns det en risk att man kommer bli ovän med någon? Eller kanske man finner nya vänner?
Jag har blivit så dålig på allt sånt där.
Och egentligen är det heller inte det rätta ögonblicket för att socialisera sig med nya människor.
Jag hoppas att resten av världen snurrar på i betydligt roligare eller åtminstone trevligare ordning än vad jag gör. Själv borde jag sätta mig i ett hörn och skämmas. Fast hur ska det gå till när jag inget samvete verkar ha?
Fotsvampen rullar runt tårna och gnager på ett kycklingben
Jag har ingen aning var det där kom ifrån...
Och jag vet egentligen inte vad jag ska säga om mitt liv just nu. Det rullar på i en betydligt vettigare ordning, men eftersom veckan inte är slut så vet jag ingenting. Det är så sant det där som sägs ibland: Det enda man kan lita helt på är det som har varit. Det finns egentligen inget att se fram emot.
Och nej, så pessimistiskt behöver man verkligen inte tolka det. Realism behöver inte alltid vara särskilt optimistiskt.
Min nya mobil fungerar dock bra än så länge, och även om vi inte är kärlekskamrater så är vi i alla fall goda vänner, och det räcker för mig just nu.
Annars är jag så inne i arbete och liv att jag knappt vill orka med något annat. Ibland händer lite för mycket saker på en gång.
Och ja, min sömn är fortfarande ganska förstörd, men antalet bättre nätter börjar så smått komma ikapp.
Och jag vet egentligen inte vad jag ska säga om mitt liv just nu. Det rullar på i en betydligt vettigare ordning, men eftersom veckan inte är slut så vet jag ingenting. Det är så sant det där som sägs ibland: Det enda man kan lita helt på är det som har varit. Det finns egentligen inget att se fram emot.
Och nej, så pessimistiskt behöver man verkligen inte tolka det. Realism behöver inte alltid vara särskilt optimistiskt.
Min nya mobil fungerar dock bra än så länge, och även om vi inte är kärlekskamrater så är vi i alla fall goda vänner, och det räcker för mig just nu.
Annars är jag så inne i arbete och liv att jag knappt vill orka med något annat. Ibland händer lite för mycket saker på en gång.
Och ja, min sömn är fortfarande ganska förstörd, men antalet bättre nätter börjar så smått komma ikapp.
Kräftkok i sambatakt under salsa tak från regnets bitande syra
Inte en av mina bästa rubriker känner jag...
Jag är grymt deprimerad just nu, av den simpla anledningen att jag brände mig rejält i solen igår. Sömnen, som redan var ganska kass innan men likväl hade en hyfsad chans att komma tillbaka i andra halvlek, har gått käpprätt åt helvete igen. Typiskt också.
Det värsta är ändå att jag inför varje sommar lovar mig själv att inte bränna mig. Eftersom jag aldrig lyckas infria det löftet till mig själv, så är det lika bra att jag lägger ner totalt. Ger upp. Jag bränner mig ju ändå, så vad spelar det för roll?
Ja, som ni ser så gör solbränna mig oerhört bitter och ledsen.
Inte blir det så mycket bättre av att jag försökte ringa ett telefonsamtal igårkväll som inte gick fram och nu har man bara ångest över hela saken (ibland är det bäst att låta bli telefonen helt, eller bara strunta i att man har en).
Apropå telefon så har min börjat jävlas med mig. Också en anledning till melankoli (fan, vilken otroligt modern och hemskt urbaniserad människa jag är ibland!!).
Min telefon är en så kallad Sony Ericsson Zylo, en slide-mobil, för er som inte kommer ihåg. Sen ett år tillbaka har den jävlats bara lite lagom, genom att inte visa mig hur mycket batteri som är kvar på den (den stannar en bit från fullt och rör sig sedan inte en millimeter). Helt okej, det kunde jag leva med.
Nu däremot bestämde den sig för att varje jag ska glida upp skärmen för att kunna skriva ett nummer eller sms eller vad som helst så säger skärmen "srckr!" (ja, inte bokstavligt talat alltså) och vägrar visa något annat än ett otroligt pixligt blurr som inte går att trycka eller vänta bort. Enda sättet att få bort det är att låta skärmen glida ner igen. Vilket gör det hemskt drygt att skriva sms just nu.
Och ute skiner solen... SATANS SOL!!
Hur kommer det sig att det är helt okej att han flyger runt men du kan inte ens kasta en blick åt ett annat håll utan att det hugger till? Jag förstår inte...
