Lol, det blev visst ett inlägg till, jag är ju ganska duktig på det här.

Midsommar har kommit och gått, inga större missöden. Roligaste var nog när det lektes kurragömma-med-dunk där nästan vi alla syskon plus J var med, samt att morsan tittade på och skrattade åt oss. Hade glömt hur kul den leken kunde vara när man är i rätt sällskap, jag har inte lekt det sen jag gick i mellanstadiet vilket nu var mer än 12 år sedan.

Sen såg vi även en helt underbar film; "I rymden finns inga känslor". Snacka om film med otroligt taskig marknadsföring. Alla fick se scenen där huvudpersonen Simon slår till en tjej för att hon råkar ta i honom, med kommentaren "Jag har Aspberger, jag tycker inte om att folk tar i mig". Haha, säger folk, det var ju roligt, men vad tusan handlar resten om då?
Ja, inte riktigt om Aspbergers syndrom som man först kan tro, även om nu huvudpersonen Simon råkar ha det. Vad jag däremot inte gillar är att folk verkar ha fått uppfattningen att alla med Aspberger råkar bete sig precis som Simon. Det får mig att verka en aning högfärdig, för jag vet att det finns så många olika varianter av just Aspberger, och den Bill Skarsgård porträtterade perfekt är endast en av dem. Folk borde läsa mer böcker.
Oerhört bra och fin film annars! Vilket för min del betyder en blivande pärla i dvd-samlingen.

Ocarina of Time går alldeles utmärkt, även om jag märker att jag tenderar att bli lite väl hardcore med spelandet. Jag envisas med att hitta och göra allt som går, vilket är väldigt mycket och nog kan resultera i minst 60 timmars spel i det här fallet (Okami tog mig ganska precis 90 timmar... förlåt förlåt!!).

Nu på onsdag smäller det rejält! Då far jag och J äntligen iväg!

Först av blir Sundsvall. Det enda jag har inplanerat där är väl stadsvandring och ett besök på Himlabadet, kanske kan stämma träff med Pungråttan också.
Näst på tur är ett besök i "hufvudstadten", där shopping, besök på Vasamuséet, Skansen samt Nationalmuséet ska avverkas. Eventuellt är vi såpass busiga att vi undersöker nattlivet också, men eftersom vi inte är några ordentliga festprissar så får det vara en parantes tills vidare.
Sist men inte minst bär färden av till Göteborg där vi mest är intresserade av Liseberg och Botaniska Trädgården. Sen vet jag inte vad vi mer hittar på, men Göteborg är ju rejält stort så...

Det var väl allt då.

Tack och hej, leverpastej!!

Trodde aldrig att jag kunde bli less och till och med förbannad på att teckna, men det hände.

Jag hade jobbat som besatt nästan på diverse porträtt, mitt och Masters projekt, samt gjort färdigt diverse skräp som bara har legat de senaste månaderna. Då hade jag bara pappas grej kvar, en teckning med inslag av AC DC samt en oxe (pappa råkar vara oxe och barnsligt förtjust i AC DC) , och helt plötsligt sa det bara stopp. Jag var på skitdåligt humör, det skedde inga framsteg på teckningen, och J var alldeles särskilt irriterande. Att lösningen skulle vara att ta en paus i tecknandet hade jag väldigt svårt att tänka mig, så det tog mig också ett bra tag att faktiskt inse att det var så. Däremot tog det inte alls lika lång tid att inse vad jag ville göra istället; jag ville spela tv-spel. Gärna ett långt sådant, som kanske kunde frammana samma besatthet som Okami gjorde.
J's svar på det var att jag borde spela "Legend of Zelda: Ocarina of Time", varav jag sa, eh! Och så satte jag mig att spela...
Det är inte riktigt Okami, men det är en hel del jag känner igen från både "Twilight Princess" och "A Link to the Past" och som gör att jag känner mig oerhört tillfreds i alla fall. Grafiken är väl inte så mycket att hurra för (jag betvivlar att Okami NÅGONSIN kommer att se utdaterat ut) men däremot är det sån fantastisk historia och makalös musik som man aldrig blir less på, så jag klagar inte alls. Säger heller inte att jag hellre spelar Okami en andra gång, för det är inte sant längre.

Snart drar det ihop sig till resa, och det ska bli JÄTTESPÄNNANDE!!

Men innan dess ska midsommarfirande med familjen hos gammelpäronen avklaras. Förhoppningsvis utan att det säger OUCH! Och förhoppningsvis kommer päronen vara smarta nog att ta med sig lite spel dit som vi kan roa oss med. Brädspel är sällan roligare någon annanstans än hos just gammelpäronen.
Det som dock ska bli roligast är nog ändå att den här gången ska J faktiskt följa med. Han har endast varit hos mina gammelpäron en gång tidigare, sommaren året då vi blev ihop, vilket nu är fem år sedan. Patetiskt...

Vi får se om jag hinner med ett blogginlägg innan den ordentliga resan tar fart. Who knows...

NC forever!!

Lycka till med att få ur den där ur skallen! Den är nästan värre än introt till "Duck Tales"... uhuhuh!!