Det sistnämnda stämmer nog, för min hjärna är alldeles mossig...

Nu är serien helt klar. Och jag känner mig mäkta stolt över den! Okej, inte så stolt att jag självsäkert tror att den vinner men att den kanske förhoppningsvis blir bland de tio bästa. Det är trots allt det enda jag har satsat på.

Dock har en hel del blivit lidande på grund av den, en hel daker som jag borde kunnat fixa ändå men inte gjort...

Det första är mitt rum. Det är ett katastrofområde. Eller, det vore egentligen en underskattning av röran.
Okej, men föreställ er alla hemska hem som de vänliga och pedanta damerna i "Rent Hus" besöker, så har ni nästan mitt rums nuvarande tillstånd. Jag kan knappt gå därinne, och den lilla golvyta man kan gå på är nerskräpad med suddgummirester, så där vill man inte heller gå. Jag kan göra något åt saken nu när serien äntligen är klar, men det känns ändå inte bra. Jag tycker inte om kaosartat stök (märk väl att ordningsamt stök är något helt annat, för det innebär allt som oftast att det är rent också).

Det andra är skolan. Jag har kommit efter i så gott som alla kurser och det känns inte bra. Och med tanke på vilka kurser jag läser så är det inget jag kan ta igen i en handvändning precis. Men eftersom jag ska till Åsele i helgen på vintermarknad med M-päron, så är jag inte alltför orolig, jag kan ju faktiskt plugga där också.

Det tredje är mina andra intressen. Stickningen har legat still i åtminstone tre veckor och det kryper som sjutton i mina fingrar efter att sticka! Så jag kommer att ta med mig stickningen till Åsele också. Jag vill hemskt gärna sticka färdigt mina och J's strumpor, samt även alla set i Spectra-garnen. Att komma längre på mina armvärmare och min lustiga rosaflätade tröja vore också kul. Men aja, vi får se hur mycket jag hinner.

Puäh!, Nu är jag sannerligen trött! Dags att laga middag!

Fast det krävs 108 grader för att saltsyra ska koka och den temperaturen uppnår jag inte i min mage... Gaah, typiskt mig att förstöra metaforer på det viset!!

Egentligen ska jag inte sitta här, jag tycker inte att jag har tid med det. Mitt samvete skriker ganska mycket på mig just nu, skäller och gapar om att jag har vettigare saker att göra. Jsut det samvetet lyssnar jag på med en nypa salt, för ibland måste man få slappna av lite med annat. Ta paus från alla sina förpliktelser. Det har blivit lite väl många på sistone.

Det första jag kan nämna är min serie. Serien som ska skickas till mangatalangen ska bli inskickad nu nästa onsdag, och som vanligt har lilla tidsoptimisten i mig krypit fram och hela tiden sagt "det är lugnt, det är så lång tid kvar..."
Så nu sitter jag här med en halvfärdig serie som ska skickas in nu nästa onsdag. Jag stressar så smått men det går åtminstone framåt. Det faktum att jag har dåligt papper men bra pennor känns lite risigt men det kommer att underlätta när jag har tuschat allt. Innan jag gör det dock, ska J få titta på den. Det var tidigare tänkt att Phong från höstterminens Nk B kurs skulle ha tittat på den också, men har är i USA för tillfället och träffar sin flickvän. Och jag har ingen scanner, så dessvärre kan jag inte maila den till honom heller. That's sad...

Sen har vi matten. Det går framåt, jag kan inte påstå annat. Men det går långsamt, oerhört långsamt. Och tyvärr har jag andra kurser att läsa också, varav jag inte kan gå på räknestugan så ofta som jag skulle vilja. Just nu kan jag gå på onsdagsmornar, nu sen vi bytte tid på fysiken, och när vi inte har föreläsningar på fredagspassen i biologi så kan jag även smita in på den. Fast jag skulle behöva gå på alla pass, det är två till i veckan men på dessa har jag andra lektioner... Damn!

Sen har fysiken... Den har börjar gå riktigt bra faktiskt. Det betyder inte att allt är felfritt, jag skulle behöva räkna på det också, och lära mig hur man räknar korrekt, för just nu blir det oftare att jag sitter med en formel som jag inte är helt säker på hur jag ska använda.

Hela min tillvaro är ganska rejält stressad, och inte blir det bättre av att jag vill vara med och organisera upp en alternativ del av Kulturnatta. Det är möte om det ikväll, det är anledningen till varför jag är kvar här på stan och inte hemma för att laga mat. Jag har planer på att dels ställa ut egna objekt men även om det är önskemål på vad exakt man borde ställa ut så vill jag gärna fixa det. Det är trots allt lite längre bort till Kulturnatta så det borde vara det minsta problemet. Fast det lär väl bli fler möten, att organisera upp något sådant här är inte det lättaste. Men en utställning ska man väl kunna ordna?

Något jag även skulle vilja göra är att powerwalka och träna igen, det har jag inte gjort på skitlänge och jag saknar det. Dessutom har det börjat märkas lite på kroppen. Jag känner mig trött och hängig och har en lustig sorts ömhet i ryggen. För att inte tala om den lätt pluffsiga magen. Jag har aldrig haft pluffsig mage i hela mitt liv men nu när jag inte tränar ordentligt så är det ju klart att muskler byts ut till fett. Använder man inga muskler tror kroppen att man inte behöver dom. Lite dumt kan man ju tycka men det är inget jag kan göra något åt. Kroppen är designad på ett specifikt sätt.

Nej, nu måste jag sannerligen gå. Jag vill gärna hinna äta middag (har tagit med mig middagsrester i form av en paj med tomat och broccoli, yummi yummi!) och teckna några rutor till på min serie innan mötet börjar.

Får se om det blir något mer skrivande i veckan, men det är nog inget att räkna med.

Egentligen är jag rädd för långhorningar efter en traumatisk upplevelse som barn där en långhorning sög sig fast på min t-shirt i brösthöjd och vägrade släppa taget. Men det blev en fin liknelse.

Ännu en gång har jag insett att jag kommer må allra bäst i egen lägenhet. Problemet (dvs långhorningen i mitt bakhuvud) är bara att jag måste ha ett jobb. Och vi pratar inte om ett jobb i sommar, vilket jag iofs också måste ha, utan ett jobb sisådär nu på en gång. För nu är det ganska uppenbart att päronen är less på mig, de vill gärna kräva ett åttatimmars arbetspass varje dag för att godkänna att jag ska bo kvar. Det går inte riktigt ihop med min skolgång men det är ju mitt problem så varför ska jag gnälla? Host host.

Jag hjälper gärna till men jag vill gärna ha lite saker i gengäld, saker som inte är kost och logi, för det är jag redan tacksam för. Jag vill ha lite uppskattning, lite känslor som visar att de tycker om mig i alla fall, se mig för den jag är idag. Men de vill de inte, de pratar knappt med mig om det inte rör sig om banala saker som till exempel hur min kommande vecka ser ut.

Hur sjutton hittar man ett jobb bara sådär? Jag ska visserligen på sommarrekrytering på arbetsfömedlingen idag men jag tror inte att jag kan hitta något vardaglitg jobb där, bara en räddning inför sommaren.

Jag är mest rädd för att min pluggvilja ska ta stryk, det är extremt påfrestande att bråka på som vi gör. Egentligen skulle jag vilja bosätta mig på skolan men det kan man dessvärre inte.

Så då återstår bara jobb och lägenhet... Och då är vi tillbaka igen... Det går lite som i en cirkel, tycker ni inte?