En perfekt skapelse i en inte lika perfekt omnejd
Jag tillhör den där typen av människor som kan fixa enklare tekniska problem och ger upp när det blir för avancerat (som t ex detta mysterium att jag vissa dagar inte har någon internet-uppkoppling trots att jag inte ens har rört datorn eller några inställningar). Det är ofta den typen av människor som stör sig mest på teknologi. Oftast för att de själva inte har tillräckligt med kunskaper för att lösa felet. Och de som faktiskt kan med det här är så ytterst få att de är upptagna hela tiden, vilket i sin tur bidrar med den irriterande väntetiden som uppstår. Vips har otroligt lång tid gått, helt i onödan.
VARFÖR!?!?!?
Visst, det är roligt med teknologi, men eftersom teknologi är en så perfekt skapelse och dessutom är ytterst ömtålig på alla sätt och vis, så krävs det även perfekt omhändertagning.
Och eftersom det är människan som tar hand om teknologin så är det redan på förhand dömt att misslyckas, för människan är långt ifrån perfekt.
Vilket jag nämnde i mitt förra inlägg men eftersom jag är väldigt irriterad över det så måste jag utreagera mig på något sätt som den åhänta människan jag är.
För inte är det världens lättaste sak att själv läsa sig in i ämnet. Jag försöker mig hellre på att lära mig tala och läsa kinesiska flytande, för i mina ögon är det betydligt lättare och mer begripligt.
Förutseende med en glimt av rädsla och förakt
Sant är i alla fall att jag läser en hel del, och att jag uppskattar det otroligt mycket. Böcker är underskattade i dagens samhälle och jag blir rent ut sagt förtvivlad över att det måste startas föreningar som "Library Lovers" för att biblioteken ska ha en chans att vara kvar.
Min lässtil är minst sagt lite udda. När jag väl börjar läsa en bok som jag finner intressant så brukar jag oftast inte ge mig förrän den är färdigläst, vilket brukar gälla nästan alla böcker. En bok tar högst 4 dagar att läsa, om den är medeltjock förstås. Oftast tar det betydligt mindre tid.
En bok jag började läsa idag och som snart är utläst är "Den vita massajen" av Corinne Hoffman. Mor min tipsade om den igår och idag hade jag ovanligt lite att göra och var dessutom rejält uttråkad så jag började läsa.
Jag ska inte berätta något om den här, mer än att det är en självbiografisk redogörelse om fyra år som vit kvinna i massajernas värld.
Något som jag däremot kan berätta är att den boken ger mig ytterligare en anledning till att inte åka till Afrika.
Visst, det låter kanske rasistiskt med tanke på att det är just massajerna i sig som avskräcker mig. Men då får man också ha i betänklighet att jag inte är rasist på något sätt. Jag delar inte ens in människor i olika raser, utan snarare olika grupper. Grupper och raser är inte riktigt samma sak. Människan är en enda ras som har utvecklats genom evolutionen, som därmed har skapat olika grupper av människor, anpassade för olika ändamål. Det är bara Darwins evolutionsteori som har skapat lite missförstånd. De flesta vet väl att Darwin hävdade i sin teori att det är den bäst anpassade som överlever? Det ligger betydligt mer bakom och att enbart grunda sig på denna mening är egentligen ganska ynkligt men med tanke på att jag inte riktigt har tid (eller lust) att förjupa mig ännu mer i något som inte är riktigt relevant så låter jag gärna bli.
Jag vill egentligen bara komma fram till att Darwin inte pratar om raser. Rasister har enbart rädsla för det annorlunda som grund att stå på. Och rädsla kan vara ganska användbart i sådana syften. Särskilt om denna rädsla utvecklas till ilska.
Äsch, nu spårade jag ut lite i alla fall.
Hursomhelst.
Jag vill inte säga något ont alls om massajer. Jag vill bara säga att deras kultur går våldsamt krock i krock med både mina egna värderingar och principer. Alldeles för mycket. Och det gör mig väldigt avskräckt.
Att däremot leva som en massaj utan alla olika värderingar och principer skulle inte vara alls lika svårt. Jag är faktiskt övertygad om att jag skulle vänja mig redan efter 1 ½ månad.
Visst, det låter inte speciellt trevligt att säga att man inte vill åka till Afrika pga massajerna kultur, men med tanke på att de olika stammarna har ungefär samma värderingar och principer så känns det inte lockande.
Däremot är det inte mitt enda skäl. Jag har två till som låter betydligt vettigare:
1. Flygrädsla
Jag har visserligen aldrig flugit förut men bara tanken får mig att bli yr och må illa. Jag vill inte tänka på hur det skulle kännas att verkligen flyga. Ursäkta men jag råkar tillhöra den sortens människor som tycker att människan inte är skapt för att flyga, vare sig själv eller med hjälp av maskiner. Dessutom litar jag inte på teknologi överhuvudtaget, för det måste vara perfekt hela tiden och människan som tar hand om teknologin är långt ifrån perfekt.
Om jag kan slippa så vill jag aldrig flyga någonsin. Jag tar hellre en längre väg med tåg. Eller bil. Men helst tåg.
2. Turism hat
Visst, det kan vara jättetrevligt att resa utomlands och få lite perspektiv på världen, "turista" lite varstans på spännande nya platser, men det ska ske på rätt också. Att turista i ett land där turisterna sätts före lokalbefolkningen vad gäller mat, vård och boende känns inte som en trevlig handling och man får känslan av att man är delaktig i en extremt orättvis kapitalism som enbart känner till ordet "rikedom" och fullständigt förnekar ordet "girighet". Jag märker det inte bara i boken jag läser utan jag har även läst historier av Rune Andreasson, en av mina idoler, som sett detta på sina resor. Det slutade som en serie, "Habibu" som jag skulle vilja att alla som läser detta åtminstone försöker att hitta och läsa den. Förhoppningsvis lär ni er något också.
Minnen från framtiden och det förflutna
DEN FÖRSTA STORA KÄRLEKEN
Här gäller inte riktigt samma regler som när man blir förälskad, hittar sitt livs stora kärlek eller blir olyckligt kär i någon. Det behöver heller inte vara den första personen man blir kär i. Och det behöver heller inte vara ditt livs stora kärlek.
Något som är säreget för just den första stora kärleken är att den glömmer man aldrig, vare sig tiden som flöt, personen ifråga eller känslorna. Det kan ställa till en hel del i sitt känsloliv, särskilt om det är en person som man umgicks nära med eller till och med var ihop med. Man ser varandra på avstånd på stan, och hejar lite lätt. Och genast kommer alla minnen tillbaka, och man börjar undra hur det kunde bli såhär. Hur två så nära människor kunde gå så skilda vägar. Men egentligen behöver man inte fundera så mycket, för man vet exakt vad det var som gick fel. Man växte ifrån varandra, man delade inte samma känslor, man blev less på varandra, osv. Vissa kanske gråter i många år, vissa kanske tar livet av sig, eller så skjuter man bort alltihopa och låter känslorna mogna. Jag hoppas att alla kan hålla med om att det första och det tredje alternativet är de bästa. Helst kombinerat efter varandra. Ettan först, trean sen, ja ni fattar säkert.
Så går några år och man fortsätter med sitt liv. Man kanske träffas sitt livs stora kärlek på vägen och gifter sig, gör något roligt med sitt liv, och man känner sig så trygg i tillvaron när man plötsligt stöter ihop med den första stora kärleken igen. Vad gör man då? De flesta hälsar lite, frågar hur det är nuförtiden och skiljs därefter åt, lite gladare i sinnet eller deprimerad ända ner till oceanens botten. Eller någonstans mitt emellan.
Min första stora kärlek ter sig ganska annorlunda.
D var min första stora kärlek. En kärlek jag aldrig fick och som jag fortfarande bär på. Fast inte riktigt på samma sätt som förut.
När jag och D sade upp kontakten utvecklades vi båda åt varsitt håll. Medan jag utvecklades från en svartrosa manodepressiv be-everything-all-at-once-utomjording till en mer balanserad rosasvart be-listen-and-think-everything-all-at-once-utomjording så utvecklades han från en SxE punkare till någon slags rökande emo/Ingmar Bergman wannabe. Dessutom har han blivit arrogant och lite av en besser-wisser.
Några känslor flammar inte upp när jag ser honom, inte heller om vi möter varandra på stan. Han har utvecklats för mycket åt fel håll och jag för mycket åt motsatt håll (vilket inte behöver betyda att det är ett bättre håll). Vi hejar inte på varandra, han undgår gärna att se mig. Och jag blänger istället bittert på honom medan han går förbi.
Och istället för att minnas känslor och tankar från förut så ger jag mig själv en utskällning om hur jag kunde slösa bort så lång tid av mitt känsloliv på honom.
Så långt kan man väl säga att jag har kommit över honom, på ett eller annat sätt.
Däremot anade jag inte att jag fortfarande hade känslor för den 18-åriga versionen av D, den ursprungliga versionen som jag en gång blev kär i. Det finns många filmer från den här tiden där han medverkar mer eller mindre på Youtube, varav några hör till de jag satt och tittade för att stilla min abstinens. Och det var när jag snubblade över en sådan film som alla tankar och minnen kom tillbaka. Jag läste om mina dagböcker från den här tiden, vilket jag måste erkänna inte var en så pinsam eller hemsk upplevelse som jag tidigare trodde att det skulle bli. Jag hittade en massa gamla bilder på honom som jag totalt hade glömt bort att jag hade. Och jag fullkomligt drunknade i nostalgi.
Det är så jag är tyvärr, jag vill behålla alla minnen, även de dåliga. Ska man kalla det för en slags terapi eller farligt masochist-beteende?
Host host, nåväl...
På sätt och vis är det bra att känslorna för D finns kvar på det sätt som de finns, det känns inte så utkonkurrerande mot J på det sättet. För inte skulle jag ge den nutida D en chans om han bad mig om en, inte en chans! Och den 18-åriga D lär ju knappast komma tillbaka. Jag hoppas då inte på det i alla fall. Jag är mer än nöjd med mitt liv med J.
Men är jag konstig som vill framställa mig själv som den bättre av mig och D?
Violinisten spelar allegro medan orkestern spelar andante
En sak är i alla fall säker, mitt fokus är inte så bra som det borde vara. Jag har ingen koll på vilka stycken som spelas, vilket stycke eller tempo som jag spelar och vad resten av orkestern tänker om det, om det är någon som märker det överhuvudtaget. Mina fingrar spelar i stort sett vad de vill och i vilket tempo de vill, utan att jag har något att säga till om.
Jag skulle vilja ta en paus från själva livet ett tag men en semester är inte att tänka på. Inga pengar, inget mål, inget intresse. Dessutom är det inte möjligt att ta livet av sig en stund för att sen vakna upp, och hypersömn finns inte i detta århundrade förutom i science fiction filmer.
Så jag antar att det inte finns något annat att göra än att fortsätta i denna galenskap. Förhoppningsvis vänjer man sig vid det och lär sig hänga med.
Vem vet, det är kanske tvärtom? Det kanske är orkestern som spelar för fort och jag som inte hänger med?
Återupptäckt av toner
Jag tror att det är okej att vara lite vimsig och efter ibland, men just den här gången blev det bara pinsamt.
För sisådär 1 ½ år sedan köpte jag en hög med skivor från Ginza, skivor som jag hade suktat länge efter och som jag inte hade haft råd att köpa innan. Jag är inte helt säker på vad det var för skivor exakt men tre av dem var "The Essential" - The Clash, "Generator" - Bad Religion och "The Gray Race" - även det Bad Religion. Den förstnämnda lyssnade jag på med en gång tillsammans med de onämnda skivorna, medan BR skivorna hamnade i hyllan för att lyssnas på sen.
Det blev inget lyssna på sen.
Nu först, förra onsdagen, hittade jag "The Gray Race" i hyllan, och konstaterade skamset att jag inte hade hört den ännu. Så jag bestämde mig för att lyssna igenom den.
Redan efter en snabb genomlyssning kunde jag konstatera att skivan var en av deras bästa, trots sin Mr. Brett frånvaro. Jag hamnade i en Bad Religion period och befinner mig fortfarande i den. Och förutom "The Gray Race" har jag lyssnat igenom alla mina andra skivor, "How could hell be any worse", "Generator", "Against the Grain", "No Control", "Recipe for Hate", "Stranger Than Fiction", "The Process of Belief", "The Empire Strikes First" samt även samlingsalbumet "All Ages". Och trots att de fortfarande förknippas med D (dock i betydligt mindre omfattning), så kan jag ändå fortfarande konstatera att de är bäst. Okej, en av de bästa (Pink Floyd och Euskefeurat är också bäst faktiskt). Därför känns det lite pinsamt att skivorna TGR och G fanns i min hylla under 1 ½ års tid utan att jag lyssnade på dem. Eller lyssnade på BR överhuvudtaget.
Nåväl, jag lyssnar på dem nu i alla fall. Det är ett plus.
Dessutom förstår jag låtarna så mycket bättre nu, och det är inte bara för att min engelska har blivit bättre.
Forging little plays of decemption and pain
As we watch our foundations crumble away
Staggering like birds against a hurricane
And trying all the while to stay out of each others way
Det var en gång en naiv liten människa
Att vara naiv är för många ett väldigt jobbigt problem. Många blir utnyttjade på grund av deras naivitet eller går på i stort sett vad som helst, och blir därmed ett lätt byte för lurendrejare och snikna skurkar.
Men det kan även vara en flykt från en verklighet man gärna vill ta en paus ifrån, en betryggande känsla om att just nu är det i alla fall bra, och det finns inga problem. Man vill gärna tro att alla människor har något gott i sig och vill sin medmänniska väl.
En naiv människa kan därför bli oerhört chockerad och förtvivlad när det ständigt bevisas motsatsen, och då kanske vi bara talar om tv-nyheter eller nyhetstidningar. Att ständigt få ett slag på käften av sanningen som rosenrasande skriker "Du har så otroligt fel! Världen är hård och grym och det är bara att acceptera och ta sig igenom".
Den naiva människan gråter och skriker av ilska och förfäran, och vägrar oftast att tro på det. För hur skulle en naiv liten människa klara sig i en värld av ondska, om hon verkligen trodde på den?
Något som den naiva människan gärna undviker är konflikter. Och då talar vi inte om vardagens konflikter som sker lite nu och då när människor står på varsin sida och vill komma överens respektive övertyga den andre partern, utan konflikter grundade på fördomar, hat och rädsla för det okända.
Den naiva människan vill gärna kunna gå på stan eller längs en vanlig cykel- och gångbana utan att oroa sig för att bli attackerad, och undviker gärna att tänka på det. Därför är paranoia inte alltför vanligt, i varje fall inte som medvetet handlande, hos de naiva.
Att sen få höra om folk som faktiskt blivit kränkta, hotade, slagna och till och med dödade på stan, av en så simpel och löjlig anledning som att det var fel färg på mössan eller fel fotbollslag man hejade på, skrämmer. Inte bara naiva, men de drabbas hårdast. För de vill inte tro det, de vill inte drabbas. De vill tro att alla människor är snälla och rara och medmänskliga.
Så när alla andra beväpnar sig med knivar och pistoler i fickorna, låtsas de naiva som ingenting.
För att skydda sig själva.
De vill inte vara rädda, ledsna och förtvivlade, de vill vara trygga.
Trygga och säkra i en värld av rädsla och osäkerhet.
Jag önskar att jag så naiv, istället för att vara äckligt medveten om allting som sker och känna en obehaglig rädsla med sting av paranoia var gång man går på stan.
Jag tror att jag avskyr städer...
Rävöron åter skymtade bland träden
En gång i tiden var jag en mycket ensam och ledsen liten flicka. Jag hade visserligen familj men de fattade ju ingenting av det mognadsstadium jag vid tillfället befann mig i, och så kallade bästisar hade jag inte heller. Jag ska inte säga att mina vänner vid den tiden inte dög, för det gjorde de. Men någonting fattades.
En själsfrände. En tvillingsjäl.
Många tror inte på att det finns någon som är perfekt menad för en, och det tror jag inte heller. Det är å andra sidan oftast just "livskamrater" som folk tänker på när de menar tvillingsjäl, men det tror däremot inte jag. Livskamrat för mig är helt enkelt någon som man kan vara tillsammans med hela livet, och de behöver inte finnas i ett enda exemplar. Visserligen har jag inte själv så pass mycket erfarenhet i ämnet och känner mig inte alltför säker men J är jag däremot säker på och tror på att vi kan hålla ihop hela livet. Min livskamrat med andra ord.
Tvillingsjälar däremot, är någon som matchar dig perfekt. Någon som du skulle kunna vara syskon med i så pass grad att man skulle kunna kalla er för tvillingar (hallå, varifrån tror ni att namnet kommer?).
Just då var det nog en tvillingsjäl som jag behövde, hur olyckligt kär och hur mycket jag än längtade efter kärlek. Och det fick jag som genom en ren slump. Och min tvillingsjäl bestod i en mycket vacker och klok rävpojke. Han var den som matchade mig såpass mycket att om vi bara hade varit mer lika varandra så hade vi nog kunnat vara syskon. Men är man född med olika föräldrar så blir det aldrig biologiskt möjligt, tyvärr. Inte heller för oss. Men det spelade mindre roll.
Det finns faktiskt en serie som innehåller detta; Elfquest. Mycket vackert tecknad och med en vacker historia.
Nåväl, den handlar huvudsakligen om alver. Dessa alver skiljer sig dock en hel del från de alver man har sett förut, t ex Sagan om Ringen, och serien går betydligt djupare i hur dessa alver fungerar. En mycket viktig faktor är deras så kallade "själskontakt" (det är i alla fall det ord man använde sig av i översättningen, i den ursprungliga engelska versionen använder de ordet "recognition").
Denna själskontakt går ut på att två alver, oftast av motsatta kön, kommer varandra så nära att de får veta varandras själanamn. Denna information är både djup och hemlig och stannar mellan de olika parterna, och leder oftast till befruktning på något udda sätt.
Men det skedde faktiskt mellan två män, Cutter och Skywise. Nej, det blev inget romatiskt homosexuellt drama men däremot ett mycket vackert brödraskap. Just efteråt säger männen följande:
-"Our souls are bounded, we're...we're..."
-"Don't try. There's no name for you and me. Unless it's brothers"
-"Yes"
-"Brothers in all but blood"
Och så druknkar man i ett hav av rosa gullighet som belamrar ens huvud! Nä, det är säkerligen bara jag. Men jag råkar vara exremt lättrörd.
Man kan väl säga att någon slags själskontakt uppstod mellan mig och Rävpojken. Inga hemliga själanamn delades visserligen ut men någon form av andlighet uppstod. Eller så förstärktes det sjätte sinnet för just den ena partern, för vi visste så gott som alltid vilket humör den andre var på, även på avstånd.
Lång tid gick, och jag fann så småningom min livskamrat. Rävpojken fanns dock kvar som tvillingsjäl, för trots allt är det en oersättlig plats. Men rävpojken ville tänka på sin framtid, och även han hitta sig en livskamrat. Så han flyttade. Långt långt borta. Och jag grät. Grät för att jag var så självisk och tog honoom för givet, som om han alltid skulle finnas precis där jag lämnade honom. Grät för att jag skulle sakna honom otroligt mycket.
Man kan inte gråta hur länge som helst, och det gjorde jag inte heller. Jag visste ju trots allt att han inte skulle försvinna förevigt. Och en tvillingsjäl blir man inte av med om inte döden hinner ikapp en.
Nu, efter långt gången tid, han har äntligen kommit upp. Och jag hade saknat honom mer än jag trodde. Att man kunde bli så glad över att se någon som man inte har träffat eller hört av på mer än ett halvår. Men varför skulle jag inte vara det? Han är trots allt min oersättliga rävpojke. Min tvillingbror i allt utom blod.
