Usch...

 

Skolan går då över föräntan så egentligen borde jag inte ha någon anledning att vara små deppig, men det är jag likt förbannat. Kanske för att man någonstans inser att det här med relationer, oavsett vilka det handlar om, är så komplicerade att jag just nu kan känna mig matt bara av att säga hej. Det är helt absurt, jag vet, för hur många tar egentligen illa upp av ett hej? Hur ofta ser man en osäkerhet och överanalys skina igenom denna enkla hälsningsfras? Aldrig.

Likväl känns det småjobbigt... Märk väl, jag sa SMÅjobbigt, inte SKITjobbigt!

 

Och vad kallas det egentligen när man känner något som man verkligen inte kan likna vid en förälskelse för att känslorna är för små och i överlag ganska irrelevanta, men däremot en smygande attrahering som ändå inte närmar sig de stormar som åtrå kan åstadkomma, och likt förbannat ska göra en sjukligt besatt i att lära känna personen ifråga?

 

Min gissning är att det handlar om ett tappert (och kanske en aning patetiskt desperat) försök att glömma, men det är inte lätt precis, särskilt inte när principerna sviker...

 

Nu ska jag sluta vara subtil och försöka peppa mig själv att vara ett trevligt sällskap på Pipes ikväll. Ja, jag vet, men hon går ju aldrig ut? Vad ska jag säg om det, att grupptryck kan fungera jävligt bra på mig såvida det inte krockar med mina principer (jag har ALDRIG rökt eller smakat en enda cigarett trots påtryckningar sen det att jag var elva år, det ni!!)? Det är ju ingen som far illa av att JAG går ut en onsdag kväll. Och va fan, jag vill faktiskt umgås med klassen när de nu visade sig vara så förbannat trevliga, och om då folk vill hänga på Pipes med en öl i handen så kan jag lika gärna hänga där också om jag så vill. Ser fram emot det faktiskt.

 

Vill även att min blockning ska bli klar, har gjort något riktigt fint i svartgrått och gammelrosa som gör mig så himla stolt över mig själv!