Nej jag syftade INTE på vare sig boken eller filmen med den titeln, ber om ursäkt på förhand om jag vilseledde någon.

Jag menar egentligen bara att jag känner mig väldigt stolt över mig själv och mina prestationer just nu, även om mitt humör har varit lite av och till de senaste dagarna (å andra sidan kanske det beror på att jag är kvinna och fick mens igår?).
Skolan har gjort mig riktigt glad. Mitt slutbetyg i Psykologi A blev ett solklart MVG eftersom jag nästan skrivit full pott på båda provena och dessutom lämnade in en så vardagsfilosofisk arbete (uppgiften var att läsa boken "Vem var det du sa var normal?" och sedan välja tre citat som man skulle kommentera). Jag hade svårt att vara på riktigt helt dåligt humör igår tack vare det, trots att jag och J hade ett samtal som inte var så roligt.
Sen nyligen så hade jag betygsamtal med min biologilärare som sa att att om jag fortsätter prestera som jag har gjort så lär jag få ett VG i slutbetyg utan större problem. Det känns toppenbra! Jag är så stolt över mig själv!

Å andra sidan blir jag extremt fördomsfull mot mitt gymnasiala jag. För uppenbarligen var jag en riktigt omogen skitunge som sannerligen inte tog skolan på allvar (det är i alla fall vad man tror om man läser mina gamla dagböcker eller pratar med Kitsune om "den gamla goda tiden"). Fast hur lätt var det när man gick rätt linje men hade fel lärare samt även fel förhållande med sina föräldrar? Det var inte roligt med en bildlärare som skulle berätta om sin bedömning av dig inför hela klassen och kunde dessutom avslöja brister som hon såg hos en och vilket betyg man kunde förvänta sig. Det ökar inte på motivationen när man redan är omogen och anser sig vara missförstådd och extremt utsatt.
Om man ändå kunde sluta bli klankad för det hemma, då kanske man skulle kunna titta tillbaka och skratta åt sig själv. Just nu tror jag att det är päronens syfte med sitt klankande men jag kan inte uppfatta det så, utan tar istället illa vid mig och så är syftet lika bortblåst som en papperslapp i stormen. Inte bra, men jag vet inte riktigt hur jag ska kommunicera med dem om det. Eller rättare sagt, jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda.
Fast det är ju inte så viktigt egentligen, så man kanske ska sluta bry sig istället?

Känn stoltheten över dig själv istället... Ja, vilken bra idé! Nu kan jag fara hem och städa huset med glädje. Förhoppningsvis har systeryster vaknat och vill dricka te med mig.
Trevlig helg!

Ibland, trots att det var ett tag sen nu som jag led av någon form av riktig depp eller ångest, drabbas jag ändå av dessa små attacker som ändå inte riktigt vill släppa taget. Som just idag, trots att det hittils har varit en märkbart trevlig dag med inga större moln på himmelen (förutom att det har börjat bli för kallt och jag har inga lämpliga mössor) så har jag till trots drabbats av både mindervärdeskomplex och prestationsångest.

Varför?

Mindervärdeskomplex
Jag känner mig inte särskilt intressant. Jag får känslan av att ingen egentligen vill höra på vad jag säger, och att ingehn egentligen är intresserad av att veta något om vad jag tänker. Vilket på många sätt är rent skitsnack men ändå, ändå kommer dessa små stunder då man drabbas av tvivel och sedan får det bekräftat av en skitstövel, eller av en snäll person som omedvetet sårar en med ett ord eller en mening. Då är det kört, då är man allt som oftast övertygad om att man inte är intressant. Och när man börjar fundera på vad som gör en intressant egentligen, så kan man göra det på två sätt. Antingen är man pessimistisk och gräver ner sig totalt och anser att man inte har några som helst egenskaper av att vara intressant, vilket jag tack och lov inte har inriktat mig på. Istället har jag gått andra vägen och sett vad som gör mig intressant och som jag kan uppskatta hos mig själv. Men som i slutändan ändå inte duger, kanske för att jag utstrålar det på fel sätt?

Misse kom igår hem från sin vecka som utbildande bilkårist i Boden, och hon hade massor att berätta. Vilket päronen förstås tyckte var jätteintressant, särskilt P. Och jag kände mig helt värdelös. Precis som om mina talanger, intressen och allmäna rörelser i huvudet inte räknas, eller inte är lika intressant. Och inte kunde jag sitta och häva mig själv i det sammanhanget, jag har väldigt dålig erfarenhet av det och det har sällan slutat till min fördel.
Så istället sitter jag där, känner mig som en slav som enbart duger till att hjälpa till och aldrig kan häva sig själv på rätt sätt utan ständigt blir missförstådd.

Prestationsångest
Lyckligtvis kom jag på en genial lösning på hur, åtminstone jag, skulle må bättre. Jag skulle helt enkelt göra mitt bästa och skicka in ett bidrag till Mangatalangen. Deadline är först i april nästa år så tekniskt sett har jag gott om tid.
Men istället för att jublande åta mig uppgiften och visa vad jag kan drabbas jag istället utav tvivel om jag överhuvudtaget kan. Visst, jag kan rita och några serier har jag gjort genom åren, men nu vill jag hitta på något riktigt bra, för jag vill vinna. Eller åtminstone komma bland de tio bästa. Och hur fanken gör man det när man hela tiden försöker pressa sig själv till något man inte är helt säker på om man kan?
Ändå vill jag inte ge upp, jag vill så gärna visa någon att jag kan. Herregud, jag är 20 ½ år och har hittils inte visat framfötterna i den konstnärliga världen på något sätt.
Jag vill så gärna visa exakt på vilket sätt jag är intressant, då kanske man skulle sluta vara så förbaskat missförstådd!
Men jag kan inte ens komma på vad min serie ska handla om. Inga idéer får jag och inget jag kommer på som förslag åt mig själv duger. Och jag vägrar be någon annan om hjälp. Det här är min kamp och fixar jag den inte själv så kommer jag heller inte ur det här med självkänslan i behåll.

Okej, nu blev det ett långt inlägg igen, precis som jag ville undvika. Men å andra sidan, jag har fått ur mig allt också, och det känns faktiskt skönt. Även om jag vet att det inte är många som läser det här.

Jag drömde något helt underbart inatt! Det var synd bara att jag blev väckt av pojken som alltid vaknar före mig och som oftast blir uttråkad och väcker upp mig.

Nåja, den började inte bra min dröm.
Det första som hände, eller som jag minns åtminstone, var att jag körde bil. Jag tror att trollsländan och min lillasyster var med, samt även drömtjejen Nicko från högstadiet.. Jag körde i vår vita Nissan Bluebird och märkte att tanken var nästan tom. I verkligheten tankade jag den igårkväll, och det verkade jag minnas i drömmen. Helt plötsligt var bensinmätaren på full igen, och jag krävde systeryster på 500 kronor, det var vad tankningen gick på i verkligheten. Hon blev jättesur förstås och tyckte att jag förtjänade inga pengar med tanke på hur mycket jag har lånat bilen.
Just då passerade vi en pub där hennes pojkvän stod med några fordonare, så jag dumpade av henne där och sa till henne att ta sig hem bäst hon ville.

Färden fortsatte. Vi kom till en stad som på många sätt liknade Övik, men ändå inte på drömmars vis. Jag parkerade bilen och vi gick ut. Hela stadsmiljön påminde om något på 50-talet, trånga gränder, trähus i gammalmodig arkitektur och inte många bilar ute. Däremot satt det alkisar överallt, en del kände man igen från torget hemma och vasaplan i stan, fast vad de gjorde i Övik vet jag inte. Plötsligt hittade trollsländan en dörr med ett plakat på. Bokstäverna på plakatet var oläsliga, det såg nästan ut som att någon hade först skrivit med gotisk kalligrafi och sedan smetat vatten på och låtit det rinna och bilda persiska bokstäver.
Nåja, vi blev naturligtvis nyfikna och gick in i byggnaden. Den var vit och enormt stor, om den inte hade stått i en gränd hade jag nog gissat på att det var muséet i Övik vi hade gått in i.
Först såg vi inget annat än stora trappor som inte verkade leda någonstans, men Nicko struntade blanka katten i det och gav sig av skuttandes upåt i en av trapporna. Jag och trollsländan följde efter, trollsländan började sjunga på hennes egen låt Butterflies, vet inte riktigt varför.
Plötsligt hamnade vi på ett våningsplan som på många sätt påminde om en galleria med jättemånga butiker, fast i jätteformat och med mer öppna ytor istället för glasväggar. Det var då det började bli underbart. Trollsländan hittade en massa fina gotiska klänningar i olika färger som hon började klä sig i, hon var så underbart vacker. Nicko däremot hade hittat ett annat rum, och dit ropade hon i mig. Rummet var enormt med ett otroligt nergånget golv, det svajade och kändes extremt ojämnt att gå på. Men det var inte golvet som var grejen. På väggarna hängde enorma målningar av Salvador Dali.
Nu är inte jag något stor beundrare av just Dali och hans konst, men det här synen av alla tavlor gjorde mig hänförd och gråtfärdig. Jag kunde inte sluta titta, det var mycket kända verk som hängde där men även en hel del som jag aldrig har sett förut. Inte i verkligheten i alla fall.
Nicko blev synbart irriterad dock, hon har aldrig gillat konst (jag vet väl inte så mycket om henne nu, jag känner enbart till hennes dåtida jag). Istället gjorde hon trollsländan sällskap bland de gotiska klänningarna.
Själv stod jag kvar och stirrade på alla tavlor i rummet. En fann jag särskilt intressant och skulle just gå fram för att titta närmre på den då jag ble väckt. Nu minns jag inte hur tavlorna såg ut, allra minst den som fångade mitt intresse så starkt.

Men det var underbart hursomhelst.