Vilse i kolan sluddar uppslagsverket fram...
Katarina von Bredow är lite min räddning just nu. Tidigare under årens gång har det alltid funnits andra mediciner att ta till, ninja turtles har fungerat vid ett flertal tillfällen samt även lek med salt (inte alls lika roligt), men just nu är det Bredow som gäller. Varför?
Må vara den mest använda meningen om just hennes böcker men det är så sant:
Hon skriver verkligen träffsäkert om den där sortens kärlek som det aldrig kan komma något gott ur och som bara gör ont.
Varför man nu finner tröst i att läsa om sånt. Lite som att lyssna på deppig musik när man själv är deppig, det borde inte komma något bra utav det. Men fungerar gör det likt förbannat.
Det är förbannat svårt att koncentrera sig i skolan kan jag erkänna. Jag misstänker skarpt att min klass anar att jag är en sån där trevlig men jävligt knasig och luddig prick. Finns inte en chans att det går att komma överens med alla, som det ju alltid är, men det känns hittills inte jobbigt på något plan. Än. Det kanske kommer när jag är som minst vaksam?
Nej tyst, inga cyniska dumheter nu.
För att återkomma till det tidigare ämnet: Om ni har två timmar över någongång så kan ni ge Bredow en chans, om ni inte har gjort det. Vem vet, ni kanske märker att ni vet precis vad hon pratar om?
Favoriter just nu: Bara inte du (särskilt den, har läst om hela boken och diverse utvalda delar säkerligen 60-70 gånger bara den här månaden) samt även Räcker det om jag älskar dig?
Kålgrytan puttrar på strykjärnet och slänger skedar omkring sig
Vet inte om jag egentligen var på rätt sinnesstämning för att klumpa ihop mig med trettio nya människor som man nu ska spendera ett år med (samt en resa till, vad det ser ut att bli just nu i alla fall, Berlin). Jag tror dock inte att jag har gjort något dåligt intryck på någon.
Annars finns det nog inte så mycket mer att säga om skolan. Det verkar lovande, men jag har ännu inte alltför bra koll på allt, och jag vet verkligen inte vad alla heter. Av alla min mors dåliga sidor så var jag tvungen att ärva det dåliga ansiktsminnet. Jag har inte så svårt med att komma ihåg namn, problemen börjar när man ska sätta rätt namn med rätt ansikte. Morsan tar fortfarande fel på sina arbetskamrater ibland, och alla dessa gånger hon har kallat oss ungar fel är en sådan vanesak att vi knappt skrattar åt det längre. Jag skrattar fortfarande, men jag träffar dem å andra sidan inte så ofta.
Måttband runt tumstock med dinglande strumpeband
Jag ogillar blogg.se just nu. Jag vet inte vad de har gjort men helt plötsligt så är det skitsvårt att publicera inlägg. Det senaste krävde sina 7 eller 8 försök.
Min sömn är totalt förstörd igen. Nu i natt lyckades jag inte somna förrän strax före fem, efter att ha gått och lagt mig strax före tolv. Och jag vet mycket väl varför, men jag börjar känna mig riktigt less på att prata om det. Särskilt som jag vet att det finns inget mer att göra än att vänta.
I ett tappert försök att ändå ventilera allt dumt så skrev jag 17 A5-sidor dagbok, för första gången på nästan 3 år. Jag vet inte om det hjälpte så bra. Jag läser bara om allt jag skrev ner, och försöker förstå vad som finns mellan raderna, annat är emotionell rappakalja. Så jag antar att det får vara slut nu.
Det förhindrar naturligtvis inte att en önskan om att verkligen kunna finna de rätta orden för den rätta personen vid det rätta tillfället. Jag har tyvärr inget sådant, det verkar endast existera i böcker.
Och vid närmare eftertanke så är det inte heller vad jag behöver.
Så det är tur att skolan börjar snart, även om dessa fem dagar av väntan tills dess är bland det jobbigaste.
Undrar hur min blivande klass är. Kommer det vara samma prestige-känsla som på gymnasiet? Finns det en risk att man kommer bli ovän med någon? Eller kanske man finner nya vänner?
Jag har blivit så dålig på allt sånt där.
Och egentligen är det heller inte det rätta ögonblicket för att socialisera sig med nya människor.
Jag hoppas att resten av världen snurrar på i betydligt roligare eller åtminstone trevligare ordning än vad jag gör. Själv borde jag sätta mig i ett hörn och skämmas. Fast hur ska det gå till när jag inget samvete verkar ha?
Min sömn är totalt förstörd igen. Nu i natt lyckades jag inte somna förrän strax före fem, efter att ha gått och lagt mig strax före tolv. Och jag vet mycket väl varför, men jag börjar känna mig riktigt less på att prata om det. Särskilt som jag vet att det finns inget mer att göra än att vänta.
I ett tappert försök att ändå ventilera allt dumt så skrev jag 17 A5-sidor dagbok, för första gången på nästan 3 år. Jag vet inte om det hjälpte så bra. Jag läser bara om allt jag skrev ner, och försöker förstå vad som finns mellan raderna, annat är emotionell rappakalja. Så jag antar att det får vara slut nu.
Det förhindrar naturligtvis inte att en önskan om att verkligen kunna finna de rätta orden för den rätta personen vid det rätta tillfället. Jag har tyvärr inget sådant, det verkar endast existera i böcker.
Och vid närmare eftertanke så är det inte heller vad jag behöver.
Så det är tur att skolan börjar snart, även om dessa fem dagar av väntan tills dess är bland det jobbigaste.
Undrar hur min blivande klass är. Kommer det vara samma prestige-känsla som på gymnasiet? Finns det en risk att man kommer bli ovän med någon? Eller kanske man finner nya vänner?
Jag har blivit så dålig på allt sånt där.
Och egentligen är det heller inte det rätta ögonblicket för att socialisera sig med nya människor.
Jag hoppas att resten av världen snurrar på i betydligt roligare eller åtminstone trevligare ordning än vad jag gör. Själv borde jag sätta mig i ett hörn och skämmas. Fast hur ska det gå till när jag inget samvete verkar ha?
Fotsvampen rullar runt tårna och gnager på ett kycklingben
Jag har ingen aning var det där kom ifrån...
Och jag vet egentligen inte vad jag ska säga om mitt liv just nu. Det rullar på i en betydligt vettigare ordning, men eftersom veckan inte är slut så vet jag ingenting. Det är så sant det där som sägs ibland: Det enda man kan lita helt på är det som har varit. Det finns egentligen inget att se fram emot.
Och nej, så pessimistiskt behöver man verkligen inte tolka det. Realism behöver inte alltid vara särskilt optimistiskt.
Min nya mobil fungerar dock bra än så länge, och även om vi inte är kärlekskamrater så är vi i alla fall goda vänner, och det räcker för mig just nu.
Annars är jag så inne i arbete och liv att jag knappt vill orka med något annat. Ibland händer lite för mycket saker på en gång.
Och ja, min sömn är fortfarande ganska förstörd, men antalet bättre nätter börjar så smått komma ikapp.
Och jag vet egentligen inte vad jag ska säga om mitt liv just nu. Det rullar på i en betydligt vettigare ordning, men eftersom veckan inte är slut så vet jag ingenting. Det är så sant det där som sägs ibland: Det enda man kan lita helt på är det som har varit. Det finns egentligen inget att se fram emot.
Och nej, så pessimistiskt behöver man verkligen inte tolka det. Realism behöver inte alltid vara särskilt optimistiskt.
Min nya mobil fungerar dock bra än så länge, och även om vi inte är kärlekskamrater så är vi i alla fall goda vänner, och det räcker för mig just nu.
Annars är jag så inne i arbete och liv att jag knappt vill orka med något annat. Ibland händer lite för mycket saker på en gång.
Och ja, min sömn är fortfarande ganska förstörd, men antalet bättre nätter börjar så smått komma ikapp.
