Sitter på skolan just nu och deltar i luciavaka för första gången i mitt liv. Än så länge har ingen druckit särskilt mycket mer än någon enstaka öl var (förutom jag då) men det lär väl snart urarta när alkoholisten sätter igång. Jag misstänker att det lär bli som något i stil med när han och jag var ensamma.

 

Själv vet jag inte varför jag sitter här, förutom av den enkla anledningen att jag vill umgås med trevligt folk. Men peppen över det försvann en smula:

 

1. Jag har ingen särskild lust att dricka (förutom den där chokladglöggen med vin i, den luktade himla spännande!) och jag vill verkligen inte bli full. Men i nuläget blir jag verkligen betraktad lite som ett avvikande asocialt mongo, och den känslan är inte särskilt kul här.

 

2. Av någon anledning vill jag bekänna min attrahering för Raja, men vad skulle det göra för skillnad egentligen? Borde jag inte ha lärt mig att det är när man helt oprovocerat berättar sånt som man verkligen bränner alla eventuella chanser man har? Och efter S borde jag ha lärt mig att sådant dessutom riskerar att göra saken värre, och det orkar jag inte med just nu. Eller ja, orka skulle jag nog egentligen göra, men det känns som ett onödigt tillägg just nu.

 

3. Jag saknar Ignis av någon anledning men jag vet att hennes sällskap är inte vad jag behöver just nu. Men apropå att bekänna saker, om henne skulle jag verkligen må bättre av att berätta för någon, som nu inte är alkoholist vill säga.

 

Gaah, jag är så frustrerad...

 

Men omigen, livet är bara småjobbigt, inte skitjobbigt. Känns helt sjukt att man måste poängtera sådant här i dagens samhälle, men när folk inte fattar utan misstolkar och gör höns av fjädrar så...

 

Eller så får jag bara lov att sluta vara så jäkla analytisk om hur människor tänker och känner i största allmänhet?