Den följande veckan lär inte blir rolig, ska dels vistas i Röbäck måndag till torsdag, men sen är det också jobb som ska slutföras så att första etappen kan bli betald. Det har dragit ut på tiden lite väl länge och nu får det vara nog.

 

För som vanligt är jag lite väl tidsoptimistisk och tror att saker tar betydligt kortare tid än de i verkligheten gör.

 

Ett bra exempel är när jag bestämmer träff med någon och blir frågad vilken tid som passar bäst. Jag vet att jag har lite eller en hel del att göra innan, men jag tänker ALLTID att "det går undan om jag bara är effektiv". Det slutar alltid med att jag blir mellan 15 och 120 minuter sen.

 

Fast just det exemplet tror jag inte har så mycket med att jag underskattar tiden det tar att göra mina ärenden, utan snarare att jag inte gillar att vänta. Jag vill inte komma för tidigt och behöva vänta, för oavsett om man kommer två eller 15 minuter för tidigt så har jag sällan eller aldrig något att sysselsätta mig med, vilket leder till en lätt form av tristessångest. Vilket är märkligt för samma tristessångest dyker sällan upp när jag faktiskt har tråkigt.

Inte nog med det, jag kan även utveckla lätt stress om jag måste vänta, för jag inbillar mig ALLTID att jag har missat den avtalade tiden, trots att den linjära tiden visar att det omöjligt kan vara så.

 

Projekt är ännu farligare. Jag påbörjar det gärna med stort engagemang men någonstans i mitten blir jag tvärless och finner inte alls någon motivation. Jag inbillar mig gärna att jag har hunnit bra mycket längre än jag faktiskt har och får alltid stå ut med det knytnävsslag det innebär att inse att man inte alls har hunnit tillräckligt och dessutom inte har särskilt mycket tid kvar.

 

Jag har aldrig får några användbara tips på hur man kan förbättra den här irriterande ovanan, annat än upprörda kommentarer i stil med "men skärp dig bara för fan!".

 

Så hur gör man då?