Sandsäck i huvudet på kattfiskens fula tryne
Det här bär emot så fruktansvärt men känslan av att dela med mig av erfarenheten tar över så jag tänker inte skämmas mer än nödvändigt.
Jag blev ordentligt, ORDENTLIGT, full i fredags.
Så, nu har jag sagt det.
Jag vet att det finns en och annan läsare som kommer reagera med ett "det var på tiden!" och på sätt och vis ångrar jag det inte, för nu kan jag med erfarenhet i bagaget säga att jag aldrig någonsin ska göra om det. Och det finns ingen anledning för någon annan att dricka så mycket heller.
Och många skulle nog bara skratta åt mig och säga att lite vin har väl ingen dött av, men det är ren och skär lögn alltsammans. Allt som allt drack jag 5 eller 6 ganska stora glas vin och kände mig lite snurrig efter 2, men därefter började det urarta till något slags flummeri som jag inte alls hade någon kontroll på. Att man dessutom befann sig ensam med klassens alkoholist gjorde inte precis saken bättre. Verkligheten blev overklig och overkligheten blev verklig, vilket var grymt obehagligt nu såhär i efterhand. Någon ordentlig bakfylla blev det inte under lördagen, men däremot världens ångest som totalt försvann när väl systemet var helt rensat.
Och jag kan verkligen inte förstå varför folk vill uppnå detta.
Att dricka alkoholhaltiga drycker i bemärkelsen att det är just gott, det kan jag på sätt och vis ha lite större förståelse för, även om det också inte är något som ligger högt i rang för mig. Men att bli full, och särskilt i detta land där man mest dricker för att alla andra gör det, gör mig grönjävla förbannad.
På tidigare fester har jag haft tokroligt många gånger utan det minsta droppe alkohol. Ibland har man fått kommentaren "men är du hög eller?", precis som att det skulle vara en omöjlighet att vara genuint glad utan hjälp från kemikalier och annan skit.
Allt som oftast brukar folk inte förstå att jag inte har druckit något. En fest som spårade ur på väldigt trevliga sätt (dvs flum på låga nivåer som får en att tokskratta utan hejd i X antal timmar) bär jag fortfarande med mig som en av de roligaste, detta trots att jag var den enda nykter där. Ingen reflekterade över det, jag var ju "lika" glad som någon annan där. När jag sen kläckte ur mig att jag var nykter blev jag istället mött med skepsis eller så tog folk det inte på allvar.
"Klart hon säger att hon inte är onykter, jag är ju inte heller det trots att jag har druckit två cider redan, men vadå då, det blir man ju inte onykter på."
Det värsta är dock att folk inte vill godta att man anser denna mini-alkoholism som något dåligt. Nej då, istället ska man motarbetas för sin brist på social kompetens, inte kan du väl vara nykterist eller, gud förbjude, absolutist om du inte ens dricker?
Allt snack om att man vågar så mycket mer när man har druckit, är bara skitsnack. Man ska ALDRIG fastna i fällan att man vågar mer som onykter, för resten av livet lär du inte våga mer när du är nykter.
Jag pratar lika öppet och rakt vare sig jag är nykter eller onykter, och det står jag för. Visserligen vill man kanske inte säga allt, men å andra sidan handlar det mer om integritet och i vilken grad man litar på sin närmaste krets snarare än att jag inte vågar.
Jag har sagt till Raja att han är den snyggaste killen i klassen (mitt på dagen under en rast och utan alkohol), och det blev han glad av att höra. Jag pratar med J om ALLT som händer i mitt liv, för han är den jag litar mest på. Jag delar med mig av mina innersta hemligheter till folk jag känner kan behålla dem utan att krackelera själva (finns det en risk att de skulle göra det så säger man naturligtvis ingenting).
Jag tänker inte sluta gå på fester, men jag tänker fortsätta ifrågasätta varför man måste dricka på dem, och varför man måste bli full. Räcker det inte med att vara full av liv?
Laser ur kloakens utomjordiska tarantel
Eller något i den stilen i alla fall.
Igår hade jag för första gången i mitt liv samtal på skype via webcam. Inte så märkvärdigt kanske, men det är bara som ni tror.
Det var med S.
Helvete ändå att ingenting försvinner utan fortfarande finns kvar.
Det känns inte alls i närheten av hur det har känts tidigare under året, istället är jag bara allmänt flyktig i precis allt jag företar mig, det tog mig nästan en hel skoldag att komma ihåg att jag faktiskt gillar ninja turtles och starkt ogillar handleder (dagens fotouppgift).
Men jag hade rätt i att mina känslor har projicerats åt ett annat håll och det största föremålet för dessa känslor tänker jag avslöja ett och annat om här, när han nu har haft fräckheten att bli förkyld och liggandes hemma istället för på skolan.
Vi kan kalla honom Raja. Som allt annat i min hemskt subtila blogg finns en logik bakom det namnet.
Han får tyvärr utstå allt som inte kan ges åt S, i den mån det känns okej att ge det såklart. Och väldigt ofta får jag känslan av att han ändå inte fattar någonting, men det är heller inget som han kan klandras för. Då S endast är ett halvår yngre och hänger med extremt lätt i mitt kroppsspråk och mina tankar, så är Raja ganska precis 3 år yngre än mig, vilket alltid märks tydligt vid sådana tillfällen. Men någonstans tror jag ändå att han misstänker något.
För vad annars skulle man tolka ur den här konversationen:
- Ah, jag minns hardcore-festerna vi hade på Stallet för sisådär 8-9 år sedan, det var tider det (jag)
- Men vänta, hur gammal är du då? (han)
- 24 och ett halvt, så jag var väl... mjää... 15-16 år då
- Shit, då var jag bara 12-13
- Så om jag hade raggat på dig då, hade det blivit klassat som barnarov?
- Nä, det tror jag inte...
*vi börjar prata om fester som spårat ur och säger inget mer om saken*
Jag vet nog vad jag verkligen skulle göra, men resten av världen tycker inte att det är okej, trots att saken inte alls berör dem.
De som berörs mest är ju ändå jag och J, och vi vet vad vi har kommit överens om, även om det finns en del ouppklarade fall som skulle behöva gås igenom.
Övriga föremål berörs på sitt sätt såklart, och en del säger eller skulle definitivt säga nej och tycka man är dum i huvudet. Men sen finns det ju andra som vill att det ska vara lika enkelt som man själv tycker att det borde vara. Var Raja ligger vet jag inte och kan inte ens gissa mig till.
Någon vill jag verkligen prata med men som vanligt ligger S högst upp på listan och jag vet inte alls vad det skulle göra för nytta längre.
Återstår då bara Raja, men det känns inte riktigt hundra procent bekvämt än. Fast testa går ju alltid, mitt ordförråd och framförallt mitt självförtroende och analytiska förmåga är då bra mycket högre än vad jag under gymnasiet någonsin trodde att den skulle kunna bli. Hoppas att han åtminstone kommer till skolan imorgon...
Kan förövrigt poängtera att livet med J är bättre än på mycket länge, bara så ni inte funderar över hur den saken ligger till.
Sove godt!
Igår hade jag för första gången i mitt liv samtal på skype via webcam. Inte så märkvärdigt kanske, men det är bara som ni tror.
Det var med S.
Helvete ändå att ingenting försvinner utan fortfarande finns kvar.
Det känns inte alls i närheten av hur det har känts tidigare under året, istället är jag bara allmänt flyktig i precis allt jag företar mig, det tog mig nästan en hel skoldag att komma ihåg att jag faktiskt gillar ninja turtles och starkt ogillar handleder (dagens fotouppgift).
Men jag hade rätt i att mina känslor har projicerats åt ett annat håll och det största föremålet för dessa känslor tänker jag avslöja ett och annat om här, när han nu har haft fräckheten att bli förkyld och liggandes hemma istället för på skolan.
Vi kan kalla honom Raja. Som allt annat i min hemskt subtila blogg finns en logik bakom det namnet.
Han får tyvärr utstå allt som inte kan ges åt S, i den mån det känns okej att ge det såklart. Och väldigt ofta får jag känslan av att han ändå inte fattar någonting, men det är heller inget som han kan klandras för. Då S endast är ett halvår yngre och hänger med extremt lätt i mitt kroppsspråk och mina tankar, så är Raja ganska precis 3 år yngre än mig, vilket alltid märks tydligt vid sådana tillfällen. Men någonstans tror jag ändå att han misstänker något.
För vad annars skulle man tolka ur den här konversationen:
- Ah, jag minns hardcore-festerna vi hade på Stallet för sisådär 8-9 år sedan, det var tider det (jag)
- Men vänta, hur gammal är du då? (han)
- 24 och ett halvt, så jag var väl... mjää... 15-16 år då
- Shit, då var jag bara 12-13
- Så om jag hade raggat på dig då, hade det blivit klassat som barnarov?
- Nä, det tror jag inte...
*vi börjar prata om fester som spårat ur och säger inget mer om saken*
Jag vet nog vad jag verkligen skulle göra, men resten av världen tycker inte att det är okej, trots att saken inte alls berör dem.
De som berörs mest är ju ändå jag och J, och vi vet vad vi har kommit överens om, även om det finns en del ouppklarade fall som skulle behöva gås igenom.
Övriga föremål berörs på sitt sätt såklart, och en del säger eller skulle definitivt säga nej och tycka man är dum i huvudet. Men sen finns det ju andra som vill att det ska vara lika enkelt som man själv tycker att det borde vara. Var Raja ligger vet jag inte och kan inte ens gissa mig till.
Någon vill jag verkligen prata med men som vanligt ligger S högst upp på listan och jag vet inte alls vad det skulle göra för nytta längre.
Återstår då bara Raja, men det känns inte riktigt hundra procent bekvämt än. Fast testa går ju alltid, mitt ordförråd och framförallt mitt självförtroende och analytiska förmåga är då bra mycket högre än vad jag under gymnasiet någonsin trodde att den skulle kunna bli. Hoppas att han åtminstone kommer till skolan imorgon...
Kan förövrigt poängtera att livet med J är bättre än på mycket länge, bara så ni inte funderar över hur den saken ligger till.
Sove godt!
Berg och dalbana i ekorrens hjulhus för tomtejävlar
Jag får upplevelsen att var gång jag skriver här så är det för att uppdatera om allt tråkigt eller deprimerat som händer, vilket är hemskt synd, mitt liv är ju en härlig fruktsallad av precis allt möjligt, på gott och ont förstås. Fast jag vill inte påstå att jag vill byta bort det, möjligtvis att en paus skulle kännas uppiggande.
Nåja, jag har egentligen inget nytt att rapportera heller. Skolan vete tusan hur det går med, men det känns otroligt bra så jag antar att vi håller oss kvar där. Tråkigt bara att jag har varit sjuk så ofta den här terminen, har hunnit med tre förkylningar redan och för någon som har kunnat säga "nej, jag är väldigt sällan sjuk" känns omställningen väldigt dramatisk.
Två speciella personer har växt och krympt på samma gång, och jag är inte säker på hur jag ska förhålla mig till det. Jag har erfarenhet av känslostormar och förvirring, inte något slags stiltje med behaglig temperatur och förvirring. Det är lite svårt att förklara, men det är faktiskt så det känns. En sak är då säker, det känns definitivt inte jobbigt!
Annars försöker jag hitta tid till att spela mer, jag har lite abstinens faktiskt, trots att jag inget märkvärdigt spel har just nu. Livspusslet känns dock en aning komplicerat just nu, så det känns som att jag skulle behöva landa i något först. Frågan är bara vad.
Jaaaa...
Hej så länge då!
