Hejdå

Nu säger jag tack och adjö till denna blogg, för jag är i ärlighetens namn så förbannat trött på blogg.se

Nu hittar ni mig istället på blogspot, följ bara den här länken: http://tarashima.blogspot.se/2014/04/hej-min-nya-blogg.html

Jag kommer även att finnas på min nördiga blogg här http://nerdynekiya.blogspot.se/

Den enda blogg som jag kommer behålla ett tag till här på blogg.se är min konstblogg, men den kommer förmodligen också att hamna på en ny plattform så småningom.

Tack och hej! Vi ses någon annanstans!

Fy fan säger jag bara

Idag har jag en riktigt låg dag där det krävs lite väl mycket ansträgning att komma i fas med att göra något produktivt. Vilke inte är det bästa när man har hundraelva olika projekt som man vill slutföra. Därav ingen fin, poetisk titel som jag brukar ha på ina inlägg.
 
Hursomhaver.
 
När jag har en låg dag som denna så passar det sig INTE att visa mig saker som detta:
 
 

För det cementerar på tok för mycket skit som jag sådana här dagar INTE vill bli påmind om eller ens ta upp kampen för. Jag sitter just nu och gråter av ilska och känner mig samtidigt som en hemsk pms-människa som verkligen överreagerar (vilket är rent bullshit dels för att jag aldrig haft pms, och dels ALDRIG tänker acceptera att samhället prackar på mig den övertygelsen om att det här är okej!)
 
Det här är vad videon i fråga cementerar (och INGET av det är överhuvudtaget okej, kom ihåg det!!):
 
1. Att tjejer får utstå detta är inget konstigt och när en kille porträtterar det så är det alltid med humor, för killar är ju roliga. Något att skratta åt. (haha, jag skrattar inte, för det är inget att skratta åt överhuvudtaget)
 
2. Går man med med tajta leggings så är det för att visa upp sig och man får helt enkelt acceptera att folk (män) kollar. (ja, eller hur? man vill ju baaaaaara visa upp sig för de "rätta" ögonen, dvs de som man själv vill ligga med för det är ju verkligen ALLT det handlar om, att man kanske råkar tycka att just tights är skönare än t ex säckiga byxor hör verkligen inte till saken, "låtsas inte som att du inte vill att jag, mannen, ska titta!" och "ja, gu va hemskt att få komplimanger!"... JAG HAR FÖR FAN INTE BETT OM DET! JAG TÄNKER INTE LIGGA MED DIG FÖR DET, JAG TÄNKER INTE VARA SNÄLL OCH JAG ÄR FAN INTE TILL FÖR DIN SKULL, MANS-SVIN!! LÄMNA MIG IFRED OCH LÅT MIG VARA PRECIS SOM JAG ÄR!!)
 
3. Tjejer är helt enkelt objekt som ska betraktas (och godkännas) av den manliga blicken. (" va när, så är de för fan inte, men tänk va om fler tjejer gick i tajta byxor, va mycket fint man skulle kunna titta på!")
 
4. Det är fanemig inte okej att låta en straight kille tro att en rumpa är en tjejrumpa när den nu inte är det, för fy fan va hemskt att tända på en killrumpa när man själv är kille! Tänk om folk skulle tro att man det minsta lilla bög? (har vi verkligen inte kommit längre än så 2014?)
 
5. Boys will be boys, man kan ju verkligen inte hjälpa att man som kille kollar. Det är ju bara natuuuuuuuurligt! (ja, för killar vill ju verkligen skylta med att de är djur allihopa, för vet ni varför? de kommer undan med det, samhället står och håller dem så jävla hårt om ryggen i detta så det är rent äckligt! och när jag som tjeje protesterar så får jag höra att jag är hysterisk)
 
Såna här dagar vill jag verkligen inte leva i den här världen, och eftersom det inte direkt finns andra alternativ så kan man ju fundera på om det är värt att leva överhuvudtaget. Nu behöver jag något som får mig att spritta av kärlek och tro på mänskligheten igen. Först ska jag dock kräkas lite över jordgloben för att visa min förakt. Åh, va jag föraktar dig värld, och din satans jävla partiarkala struktur!
 
Och redan här kan jag höra den syrliga kommentaren: 
 
- "Grattis, du har gått och blivit rabiat-feminist! Kul, är du stolt över att vara manshatare?"
 
Nej, jag är fan inte stolt! Och det är fan inte såhär det ska vara!
 

Brännskador på äpplets kanderade soffkuddar

Det är bara att inse det, jag är verkligen ingen stadsmänniska.
 
Eller rättare sagt, jag trivs inte särskilt bra med att bo i en stad, men jag tycker rätt mycket om att ha tillgång till allt vad en stad kan erbjuda. Det betyder ju däremot inte att jag behöver det dygnet runt.
 
Och en sak jag framförallt inte behöver är grannar. För just nu driver de mig verkligen bara till vansinne, trots att jag väldigt sällan ser dem eller hör dem.
 
Dels är det ju de där klassiska konflikterna i tvättstugan, och min tvättstuga är inget undantag. Folk glömmer kvar tvätt, folk snor andras tvätt eller kliver bara helt sonika in i tvättstugan under någons tvättid och lånar torktumlaren, alternativt torkskåpet. Okej om man kan kommunicera kring det, men det verkar vara stört omöjligt i det här huset.
 
Men det är inte det som stör mig mest, utan grannen som bor precis under oss som inte verkar ha alla hemma. För nu har hon klagat såpass mycket hos kvartersvärden att han idag ringde upp mig för att se hur situationen var, och jag får höra det som jag har hört från henne och förklarat att "nej så är det verkligen inte".
 
Människan vill på fullaste allvar påskina att VI FLYTTAR OMKRING MÖBLER MITT I NATTEN!!! STORA, TUNGA SOFFOR FRAM OCH TILLBAKA I SÄKERLIGEN TIO MINUTER ELLER SÅ!!!
 
Ursäkta?
 
Jag trodde hon menade att katterna störde om de lekte mitt i natten, för det händer ju, men nej. Hon menar att det låter som att en väldigt tung soffa dras över golvet fram och tillbaka ett antal gånger. Min kvartersvärd tyckte det lät jättekonstigt och jag blir ärligt talat riktigt förbannad över det här. För antingen är det jag som går i sömnen (jag säger jag eftersom J sällan är hemma nuförtiden) och då flyttar soffan fram och tillbaka, eller så har hon uppfattat ljudet från fel lägenhet och det är egentligen en annan lägenhet som väsnas.
Min kvartersvärd tyckte det hela var jättejobbigt, för han hade svårt att tro att NÅGON skulle göra något sådant, och de ljud som jag nämnde att vi hade och som definitivt kan störa, hade han inte hört några klagomål eller ens kommentarer om. Tur att man kan prata med sin kvartersvärd i alla fall men tråkigt att det inte är lika lätt med grannarna. Joråsåatteh.......
 
Fy fan va jag vill bo på landet och ha det grannfritt!
 
Eller åtminstone inga grannar precis bredvid mig. Mina morföräldrar hade sin närmsta granne nedanför deras backe och det var ca 100 meter. Det hade jag gärna också haft.

Luft mellan hyddorna i maskeringstejpens landsting

Mitt i allt emotionellt dravel är det ganska skönt att inse att man kan lägga vissa av dem på hyllan och gå vidare med sitt liv.

Och att inse att S verkligen inte betyder något för mig längre kändes väldigt skönt. Det är synd bara att man kan sammanfatta hans karaktär likt Nostalgia Critic sammanfattade problemet med M. Night Shyamalan's film "The Last Airbender":

"If the characters doesn't care, why should the audience?"

Om inte han kan visa att han bryr sig, varför ska då jag bry mig?

Näe, jag förstår inte längre att jag kunde vara så besatt i honom.

Sura kärnor i äppelhusets dörrmatta

Jag vill verkligen hoppas och sträva efter att det blir en lättsammare termin det här året til skillnad från det förra. Men jag borde ha lärt mig att min alltför emotionella sida är ett ständigt hinder att ta sig över, och det är inte alltid som det går att klättra.
 
Och det är när jag ställs inför andra människor, och jämför min emotionella sida med deras, som jag hamnar i konflikt med mig själv, för deras upplevs alltid som mycket mindre. Självfallet ser man ju sällan särskilt mycket av en person, och särskilt itne i vårt samhälle där det inte är tänkt att man ska öppna upp sig. Men jag fungerar ju inte så, jag vill kunna prata om allt med (nästan) alla. Och jag vill att andra ska känna att det är lika okej för dom.
 
Jo tjena.
 
Nåväl, jag tänkte egentligen vara bitter idag, men det verkar lite oundvikligt. Särskilt som jag inte alls har en lika bra social dag idag som jag hade igår. Då var det full rulle hela dagen, jag lyckades få in en fot med alla människor jag tycker om och lyckades dessutom styra upp en middag med två toppentyper (den ena kan jag erkänna är föremål för en ganska häftig förälskelse-attraheringskänsla).
Idag känner jag mig utanför vad jag än gör. Och det stör så förbannat

Nirvana i julgranens topp

Det är ganska sällan som jag får några "aha"-upplevelser, i alla fall av det mer storslagna slaget, men idag var det faktiskt ett sånt ögonblick, trots att det egentligen handlade om att jag tog in information som berättats kortfattat för mig tidigare.
 
Jag har själv fått förklarat varför jag är som jag är och känner inte längre något behov av att fundera på huruvida jag skulle vara konstig på något sätt. Jag är inte det minsta konstig egentligen, inte ens sådär charmigt som en del kan vara (även om jag har blivit kallad charmigt konstig emellanåt).
 
Jag råkar bara ha en dysfunktionellet retikulärt aktiveringssystem.
 
Det lät kanske lite väl avancerat, men kortfattat kan man förklara att det retikulära aktiveringssystemet handlar om hjärnans förmåga att sålla bort intryck och fokusera på det som är viktigt. Hur mycket information man faktiskt sållar bort verkar forskare vara en smula oense om, men de flesta brukar hålla sig till 90-98 % som sållas bort av vår hjärna. Det är ju fantastiskt!
 
Så vad händer då med mig som har ett dysfunktionellt sådant? Klarar jag inte av att sålla bort saker? Låter inte det som autism?
 
Autistiska har definitivt ett skadat aktiveringssystem, då de tar in för mycket information som inte hjärnan klarar av att bearbeta och därför "stänger de av". Jag däremot, som inte är autistisk, fungerar som en vanlig människa verkar det som, men att fokusera på det som är viktigt är tämligen omöjligt, eftersom jag saknar förmågan att prioritera. Man kan också säga att dessa människor är mästare på att kunna onödiga saker, eftersom den slags information är lika viktig. Så här besvarades frågan på varför jag kan så sjukt mycket citat från olika saker och varför jag finner det så lätt och roligt att lära mig det. Någon praktisk nytta har jag ju inte för det. Det är bara mitt retikulära aktiveringssystem som fungerar så, jag kan inte prioritera och är otroligt lätt distraherad. Jag är dessutom mer känslig för detaljer i min omgivning samt att jag även tar otroligt mycket personligt.
 
Så skönt att få veta så ni anar inte! Tidigare idag tog jag det extremt personligt att det inte blev något lan idag som det var tänkt och hann bli riktigt ledsen och bitter innan jag i min apatiska värld ändå satte mig framför den underbara dokumentären "Varför lyssnar inte Kalle?". J har pratat om den tidigare och sagt att jag blev perfekt beskriven i programmet, men någonstans har jag väl inte reflekterat över det, jag såg det ju liksom inte själv. Och jag fick heller inte förklarat för mig vad som menades med retikulära aktiveringssystemet (jag trodde länge han menade rektinal, vilket var riktigt fel).
Nu när jag äntligen fick det förklarat för mig föll verkligen allt på plats, precis som det gör för alla andra som äntligen får en diagnos eller en förklaring för hur de faktiskt fungerar. Jag är så lättad, så glad, att jag struntade blanka katten i min besvikelse. Eller rättare sagt, när jag förstod varför jag kände så starkt av den så blev den mer hanterlig. Grabbarna ska definitvt få höra att jag blev besviken, men det verkar inte längre som att jag kommer att älta det fram tills att vi faktiskt träffas.
 
Nu vet ni det också. Vill ni ändå veta mer, rekommenderar jag verkligen den där dokumentären:
 
Ur Play - Varför lyssnar inte Kalle?

Fontänen sjöng i dur då tentaklerna inte löddrade

Jag är rätt dålig på att prata utseende, men det beror främst på att det inte intresserar mig. Inte i någon större utsträckning att jag använder det som samtalsämne vill säga.
 
Men nu tänkte jag faktiskt prata lite om mitt hår, hör och häpna.
 
Jag vet inte hur många som har förstått det, men jag har sen lite mer än en månad tillbaka slutat använda schampoo.
 
Jag vet, det är märkligt!
 
Mitt förhållande till mittt hår har ALLTID varit en komplicerad historia. Kanske inte när jag var liten och ung och dum, men definitivt blev det alltmer krångligt ju äldre jag blev.
Mitt hår har alltid varit tunt och platt, och blir jättelätt smutsigt. Jag kunde duscha på morgonen och det var skitigt igen på kvällen. Mycket trevligt (eller inte), men emellanåt hade mn tur och det kunde ändå gå två dagar mellan dusch-tillfällena. Vanligtvis duschade jag dock varenda dag.
När jag sedan läste kemi på komvux 2009 så nämnde min lärare att man bör undvika allt som innehåller mer än 14 komponenter. Naivt tänkte jag att det inte skulle vara svårt, men sedan upptäckte jag att inget schampoo på Ica MAXI innehöll mindre är 17 komponenter. Och då blev det jobbigt.
 
Jag har sedan dess försökt välja det schampoo som är minst dåligt, med varierande reslutat. Ett gjorde mitt hår extremt statiskt men väldigt platt. Ett annat höll det rent i knappt 12 timmar, medan ett annat behövde jag använda ofantliga mängder av för att det skulle fungera.
 
Mina föräldrar snubblade över ett isländskt schampoo som jag testade, vilket var det bästa schampoot hittills. Det innehöö vissserligen mellan 50-60 saker men då allt detta var oljor utvunna från örter samt såpa så tyckte inte jag att det kunde räknas in i min kemilärares filosofi.
Fungerade jättebra, tills familjen insåg att företaget var ett plagiat på en helt annan vara som skulle vara den "riktiga" varianten. Så det var bara att sluta.
 
Jag ville verkligen inte återgå till vanligt schampoo-användande igen så jag kollade upp den så kallade "no-poo"-varianten (inget schampoo, ingen kemikalie-skit), Och beslöt mig för att testa.
 
Så det jag gör nu är att tvätta håret i bikarbonat och skölja det i äppelcidervinäger blandat med kallt vatten.
 
Och det, är bland de bästa beslut jag någonsin har gjort.
 
För det första blir mitt hår väldigt fluffigt utan att vara statiskt, vilket är väldigt positivt. Men för det andra så håller det sig rent och fluffigt i några dagar så jag behöver numera duscha som mest varannan dag, och vanligtvis endast 1-2 gånger i veckan, vilket är oerhörda stora framsteg för någon som varit tvungen att duscha varje dag under så lång tid.
Billigt blir det också, jag använder upp en burk bikarbonat på ca fem veckor (om jag duschar mycket) och en flaska äppelcidervinäger på mycket längre tid.
 
Aldrig mera schampoo!

Dammet lägger sig medvetet på de försvagade xylofonerna

Jag har äntligen fått en tid till kuratorn på den närliggande vårdcentralen (eller hälsocentral säger man visst i vår moderna tid) så nu kanske det svåröverskådliga arbetet att bena ut mitt sänkta humör kan påbörjas ordentligt. Jag borde inte ha alltför stora förhoppningar, i mitt bakhuvud ska allt lösas NU, men det kommer ju inte att hända tänker min mer rationella sida.
 
Annars är det lite ta dag för dag som gäller, samt att försöka planera in vettig sysselsättning i sin kommande vardag. Så tack och lov för Halloween just nu, det tar otroligt mycket fokus och gör mig lite gladare och mer pepp på livet.
 
På fredag är jag bjuden på hemmafest hos Raja, och på lördag stundar den årliga festen på Greyscale. Hade jag haft mer ork och energi hade jag glatt färdigställt en avancerad dräkt med egengjord latexmask, men då mitt humör har gjort att jag knappt orkar sköta hushållet såt får det vänta till nästa år istället. Nu blir det något simplare, men vad talar jag om först till helgen.
 
Nu ska jag fortsätta peppa med mina nya älsklingar, Creature Feauture.

Vargen susar fram mellan byggnaderna i spegelns hastighet

Jag kände att det kanske var dags för ett nytt inlägg. Även om tillvaron fortfarande sviktar.
 
Så jag försöker göra det som verkligen har blivit mitt liv det senaste tre åren: spela spel.
 
Jag som aldrig någonsin har klassificerat mig som en så kallad gamer-girl, en som faktiskt spelar spel ofta, är bra på det och inte bara tycker det är roligt. Jag har aldrig ansett mig som särskilt bra på det, även om jag tycker att det är asroligt.
 
Men vad annars kallar man sig när man sitter och bränner igenom Mass Effect trilogin på hardcore, dvs näst svåraste svårighetsgraden av totalt 6? Vad kallar man någon som på kort tid spelat igenom en massa klassiker som Super Metroid, Final Fantasy VII samt en sjuhelsikes massa Zelda?
 
Jag har aldrig träffat på en enda tjej som tagit sig igenom Gears of War-trilogin eller spelat alla Halo-spel (jag har visserligen inte spelat Halo Wars men folk brukar inte komma ihåg att det finns), eller finner en större lockelse att spela Half-Life.
 
Portal spelar jag ju utan problem, Mirror's Edge tog jag mig äntligen igenom nu när jag hade en bättre datamus, och nu är tanken att jag ska påbörja den gamla klassikern "Conker's Bad Fur Day" till helgen.
 
Och hur många timmar har jag inte lagt ner på World of Warcraft? Eller Sims 2? Eller Okami?
 
Jag kan nog definitivt betrakta mig som en gamer-girl nu. Och just nu fungerar det fantastiskt bra som uppiggare i den svårhanterliga vardagen.

Tänderna spricker och magman väller ut i det ruttnande hålet

Just nu mår jag tämligen skit. Det är lika bra jag säger det, för jag vill inte höra frågan "hur är läget" för jag vill inte prata om det. Inte på en djupare nivå i alla fall.
 
Läget i skolan är tämligen kaosartat och jag har vandrat in i nån slags bipolär värld, där jag ena sekunden är jättetaggad och fokuserad, för att i nästa sitta och vagga på golvet fram och tillbaka med världens klump i min torso.
 
Jag försöker byta socialt liv också under allt detta kaos, men helt plötsligt är det som att jag har glömt hur man umgås med folk. Hur man visar intresse och blir intressant för andra. Istället känner jag mig konstant som ett plåster och kanske inte ivägen men definitivt inte uppenbart välkommen. Och jag orkar egentligen inte ta itu med sånt när jag knappt orkar med disken hemma. Mitt sluskiga skrivbord har definitivt spritt sin stökiga attityd till andra möbler där hemma.
 
Just nu vill jag bara ha en lång, intensiv och tröstande kram, men jag kan inte komma på någon som kan ge mig den. Möjligtvis J, men han är 4,5 mil bort, så det är inte direkt ett alternativ.
 
Tror jag ska spela Mass Effect, och hoppas på att Garrus kan distrahera tillräckligt...

Cellerna slutar dela på sig och bålgetingen tar chansen för ett grillparty

Mitt skrivbord är för närvarande belamrat med en massa bråte; tekoppar, sticknålar, ett riktigt fett nystan som jag håller på att sticka en pingvintröja av (nej, tröjan är inte svart och ser ut som en pingvin, och har heller inte en pingvin på sig, det kallas bara så, jag vet inte varför, det är dumt, nu avslutar vi den här parentesen), samt även lite småskålar som jag inte har kommit ihåg att ta med till köket. Att bo själv lockar verkligen fram de sluskigaste sidorna hos mig.
 
Överbelamrat skrivbord till trots så ville jag bara snabbt uppdatera om dagens Pride-parad som jag marcherade med i tidigare idag.
 
Vanligtvis när jag sätter mig själv i liknande sammanhang, som typ Take Queer, så känner jag mig verkligen som mig själv. Det finns ingen osäkerhet på någonting längre, jag är verkligen den jag är och jag kan vara riktigt stolt över det, för helt plötsligt befinner man sig bland de mer toleranta som bär på liknande eller samma stolthet som en själv.
(Jag kan ju förövrigt poängtera att om man som tjej är självsäker i sin sexualitet så har man ju kommit halvvägs med mig, oavsett hur man ser ut, och kan du dessutom dansa så har du definitivt hela inne!)
 
Jag har också bara marcherat med i Pride en gång tidigare, och det var ett stolt ögonblick för mig! Jag lät mig ryckas med av den festliga stämningen, jag sjöng glatt med i alla partylåtar som spelades i tåget, och jag sträckte extra på mig när bilisterna som vi blockerade vägen för blängde lite surt.
 
Så jag hoppades naturligtvis på något liknande idag. Men jag hade nog nästan hellre stannat hemma.
 
Att det är löningshelg ställer ju till med tillräckliga bekymmer, då hela stan bestämmer sig för att shoppa upp sina surt förvärvade pengar och inte kan komma sig för att ta sig ner på stan med något annat fordon än BILEN.
Jag skulle kunna gå på om hur folk borde ta bussen istället, men jag gjorde faktiskt en räkning på hur det skiljde sig i pris från att ta bussen och ta bilen från där JAG bor (det är ganska exakt fem kilometer till centrum så uträkningen var rätt enkel) och konstaterade surt att även om jag utnyttjade rabattpriset per resa (som finns busskorten alltså), så kostar det mig ändå 40 spänn att ta mig till stan och tillbaka. 40 spänn!
Bilen kostar i bensin lite drygt 15 kronor. Hur har de tänkt där? Är inte tanken att lokaltrafiken ska vara billigare?
Jag ska tamefan börja cykla så slipper jag betala något alls.
 
Varför jag berättar det är för att under senaste Pride (alltså mitt första tåg) så blockerade tåget trafiken ganska rejält, både på ÖK men även E12 från ÖK och mot bågen-husen. Många tittade bara helt ointresserat när vi marcherade, eller till och med blängde surt, men ingen försökte stoppa oss, eller signalera på oss.
 
I år hade folk jättebråttom överallt. Smet förbi tåget på trottoarerna, tog genvägar på motsatta sidor, tog riskfyllda chanser för att vända i cirkulationsplatserna osv. En irriterad dam vevade till och med ner rutan och skrek "Men kan ni för fan flytta på er?!?!"

Och jag tänker bara på boken "Momo eller kampen om tiden", och det helt underbara slutet där folk helt plötsligt får tillbaka deras stulna tid och kan stanna upp och prata, skratta, titta på barnen som leker, dansa till den musik som egentligen inte finns men som alla hör... Det är en fantastisk bok som ALLA borde läsa!
När jag nu direkt upplevde människor som hade så jäkla bråttom när vi försökte sprida glädje och feststämning och ett kärleksfullt budskap, då blir jag bara ledsen.
 
Sen förstördes feststämningen ganska rejält för mig när någon började med slagrop som "Inga homofober på våra gator!".
Missförstå mig rätt, jag vill inte heller ha homofober på gatorna, men Pride-paraden ska INTE vara ett demonstrationståg där man uppmärksammar problemet med politiska ramsor. Tåget i sig gör redan det, uppmärksammar problemet alltså, och tanken är bara att man ska sprida budskapet kärlek åt alla, men det känns inte som att man får fram den poängen när hela tåget försöker skandera "Vill vi ha homofober? NEJ!"
 
I år såg jag dessutom de där föräldrarna som var på stan med sina barn, och barnen tittade storögt på oss och frågade föräldrarna vad vi höll på med, och antingen sa dom bara "jag vet inte" (som om man inte vet vad Pride är!) eller så sa dom saker i stil med "bry dig inte om det".
Och jag blir så ledsen över det. Folk frågar varför vi behöver Pride, och när jag ser sådana föräldrar så tycker jag att ingen förklaring behövs. Därför behöver vi Pride, vi behöver påminna samhället om det fina i kärleken i sig, inte vart den riktas. Men heteronormen är så förbannat tydlig överallt, och när föräldrar inte ens kan tala om för sina barn om olika sexualiteter eller ens vad Pride är, då skäms man ögonen ur sig.
En enda förälder (som jag i alla fall) verkade ha förstått vitsen. En pappa i en bil som vi blockerade hade faktiskt vevat ner rutan och tittade på oss med ett stort leende, jag passerade bilen tillräcklig nära för att höra hans barn i framsätet fråga va vi höll på med, varpå han svarade "de sprider kärleksbudskap, visst är det vackert?"
 
Jag blev bara ledsen av att vara där, och när man redan är ganska nere så blir humöret ganska konstant nere i botten. Tyvärr...

Kolsyra i tarmsystemet på en klocka skapar ordlistor

Jag vet inte hur pass mycket nyhetsvärde det här har, men jag är ganska beroende av sajten 9gag. Och med beroende menar jag att jag besöker den dagligen för att se roliga memes, och hänga med i vad som är populärt i världen idag. Ibland kan jag få nyheter därifrån också, då dessa kritiseras och jag tvingas leta upp historierna själv för att bilda mig en egen åsikt.
 
Mina favoriter brukar vara de där roliga och söta, jag piper inte vid varje katt jag ser, men sånt här brukar bo permanent på mitt skrivbord:
 
 
Eller varför inte den här underbara saken?
 
 
Naaaw!!
 
 
 
Men ibland kan jag bli rent ut sagt förbannad, typ som när jag hittar sånt här:
 
 
Det kollade jag givetvis upp, och se på fan, det stämde!
 
Det bevisar ju bara två saker:
 
1. Jag har visserligen ingenting emot Miley Cyrus som person, men som artist är hon inte det minsta unik på något sätt. Jag har hört den här låten tusentals gånger förut i bara lite andra melodier, med lite annan text och med nästan identiska röster. Skärp er musikindustrin!
 
2. Det går alldeles utmärkt att visa upp en naken kvinnokropp, det mår ju ingen minderårig dåligt utav, men uppmana dem inte till att kyssa någon av samma kön, det är inte moraliskt för fem öre! Skärp er youtube!
 
Det är en klyscha att säga, men jag säger det ändå: det är för fan 2013!
 
När jag var liten ändrade man en karaktär i Sailor Moon från kille till tjej eftersom killen råkade vara förälskad i en annan kille, och det tyckte vi fans var jättelöjligt att dom gjorde då, det vill säga tillbaka på den gamla goda tiden år 1996:
 
 
Och sjutton år senare har ingen förändring skett... Visst blir man glad?

Hopp och stim i fantasins sjö, där amöbor simmar i turkost vatten

Kanske läge för en ny uppdatering nu när jag har haft en lång paus från det mesta som gäller skapande (tills nu då, då skolan har satt igång på allvar, yay!)
 
Som sagt var så är skolan i fart igen, med lära-känna-varandra-veckor en bit passé och veckor av eget hårt arbete igång. Det känns i största allmänhet helt makalöst bra! Samma gamla välkända lokaler där år av kreativitet har fastnat i väggarna och nu glatt studsar ut som små inspirerande molekyler.
 
Det bästa är ändå att ha välbekanta ansikten att vända sig till, alla de där som gjorde första året så fantastiskt på det sociala planet. Alla är förvisso inte kvar, men med mig under nu andra året har jag i alla fall de bästa från förra, och det känns mer än hoppfullt!
Igår hade vi så kallad inkramsfest för ettorna (istället för inspark), och då jag hoppades på en repetition från förra året så blev detta år bra mycket trevligare än förra!
 
Nu känner jag mig taggad till tusen på hela det här läsåret! Jag vill bara inte jobba för mycket, och heller inte bråka för mycket med bilen.
 
Titeln anspelar för resten på en galen dröm jag hade som tolvåring, och som jag drömde en parafras på bara för någon natt sen. Amöborna var elektriska och därför färgades vattnet turkost. Stora som valhajar var dom också. Isch!

Ilskna flaskor exploderar i slangens katabolism

Det var inte riktigt såhär jag hade tänkt mig att dagen skulle bli, men man kanske får skylla sig själv när man är alltför spontan?
 
Nåja, dagens äventyr blev följande:
 
J har då tagit sig in på Dalkarså folkhögskolas Pop & Rock-linje, och i samband med detta så ska han bo på intrenatet där. Tanken är att han ska komma hem på helgerna för att dels umgås med mig, och dels helgjobba ett och annat pass på ica. Planen är då att jag ska skjutsa honom till skolan på måndagar och hem på fredagar, vilket kan vara riktigt mysigt på fredagar då vi kan beta av veckan som gått i bilen för att sen ägna hela helgen åt roliga aktiviteter.
 
Så nu idag bestämde vi oss för att fara iväg dit för att dels spana läget men också för att ta reda på hur lång tid det tar att köra dit. Visade sig ta ca 35-40 minuter.
 
Så far vi upp mot Bygdeå för att leta efter en småbutik att handla dricka ur, och så ser jag bara en skylt mot Näs. Där jag bodde i tidig ålder och har mina allra första minnen från. Vild nostalgi så far vi naturligtvis dit och spanar in gården sådär lite osvenskt närgånget och obehagligt (tur att ingen var hemma då).
 
Så ska vi fara ut, och plötsligt kommer världens rök från motorhuven och det blir tvärvarmt inne i bilen. Panikartat slår jag av motorn och vi kollar under huven. Då visar det sig att kylvätskeslangen har exploderat och det bolmar oxiderad glykol ut från hela huven. Tack och lov hann inte motorn koka, då hade vi kunnat få allvarliga problem.
 
Och tack och lov att detta hände i en by, för den första bilen som passerade oss stannade och kolla läget, ringde sedan en verkstad för att förvarna om vår ankomst och sedan en byagranne som kunde komma med bogserlina och ta oss till verkstaden. Så underbart snälla människor! Hade det hänt i stan hade folk inte alls varit lika mån om att stanna, antagligen hade man bara stått i vägen och blivit mött av irriterade blickar genom vindrutan. Men tack och lov för att vi befann oss i en by.
Inte blev det bättre av att det visade sig att hon som stannade för att ringa, sedan visade sig vara ägare av gården jag växte upp i! Snacka om roligt sammaträffande!
 
Nåja, vi tog oss utan bekymmer på bogserlina till verkstan där man satte i ny slang och fixade mer glykol. Sen vard et bara att köra hem. Det kändes lite halvnervöst på E4:an men ingenting hände och motorn lät då helt normal.
 
Nu är jag ganska trött efter att ha fått vår uttänkta två-timmars utflykt förlängd till fem timmar, men å andra sidan, vad är väl en äventyrlig dag utan missöden?

Ingen alls

Det här inlägget förtjänade en något mer seriös titel än de jag vanligtvis brukar ha.
 
För det är en sorglig dag idag.
 
Stefan Isaksson, en gammal medlem ur Euskefeurat, har gått ur tiden efter en lång och svår kamp mot cancer. Bandet kommer definitivt inte vara desamma på ett mycket bra tag, och vi glömmer heller aldrig hans insats i deras historia.
 
Jag hoppas du finner frid i minnena hos de otaliga karaktärer och original som du tillsammans med Ronny, Bengt och de andra berättade fantastiska historier om, och som heller inte finns med oss idag.
 
Vila i frid, Stefan Isaksson. Instrumenten har slutat andas och nu spelar ingen alls.
 
"Och när sorgen och saknaden fyller våra sinen
och framtiden irrar som ett bloss
ja det är då som vi bäst behöver våra minnen
ja det är då som minnena behöver oss"

Anslagstavlan börjar hulka av alla felparkerade rävar

Livet börjar äntligen se en aning ljusare ut, vilket betyder att det är hög tid för mig att uppdatera här på bloggen.
 
Först och främst kan jag glatt meddela att benen är på väg mot det normala (peppar peppar, ta i trä), så förhoppningsvis får jag börja träna igen. Jag har inte tränat alls på nu 5 månader, och min kropp tycker inte alls om det. Inget orkar den och bara en sån sak som att böja sig ner för att plocka upp något från golvet känns som en onaturlig sak att begära av kroppens muskler.
Såsom det inte ska vara.
 
En annan glad nyhet lättade upp humöret riktigt ordentligt: Jag har fått en plats på andra året på konstskolan. Jag ser fram emot det så stenhårt så det finns inte! Helt plötligt stämmer mina planer igen: gå konstskolan ett år till, göra ett till försök på arkitekt, och om det skiter sig så ska jag även söka till miljöprogrammet på universitetet. Livet rullar på som det ska igen.
 
Som om inte det vore nog så vill de dessutom ha kvar mig som vikarie på assisstentjobbet så där har vi en liten extra inkomst som definitivt är välkommen. Inte så att jag och J har det svårt och fattigt och behöver alla pengar vi kan få, men det är alltid trevligt att kunna spara undan en massa pengar för oförutsedda grejer och planerade roligheter. Jag försöker få oss till att spara till en London-resa nästa år, och det verkar banne mig inte helt omöjligt.
 
Livet är definitivt bra just nu!

Borta med vinden i fälgarnas hurtiga karusell

Nu far jag till Stockholm och njuter av fantastiska burgare från Texas Longhorn, adrenalinkickar på Gröna Lund samt det ångestfyllda konsertbesöket på samma plats. Bad Religion FTW!!

Vete katten om jag kommer njuta så hårt av vädret dock, SMHI förutspår varmt och soligt väder, och vi vet ju alla vad jag tycker om sånt i överdrivna mängder.

Vi ses på fredag!

Spiraltrappan behöver skalas, sa däcket och studsade iväg

Idag tänker jag berätta en historia, som förhoppningsvis bjuder på en fin moral, men man kan aldrig vara för säker så jag lovar inget.
 
Nåväl, detta hände nu för länge, länge sedan. Den åttonde maj nu i år för att vara exakt. Under vissa omständigheter behövde Tara en kofot, och för att komma fram snabbt till sitt mål så bestämde hon sig för att cykla med den. För hur svårt skulle det vara? Bara lägga den över styret och sen fara iväg.
Riktigt så enkelt var det tyvärr inte. Istället lyckas Tara tappa den ena sidan av kofoten, den böjda änden, och på ren instinkt slänger då vår dumma skrutt upp sitt vänsterben för att förhindra att den far i backen.
Redan där kan vi ana en elementär dumhet som slår det mesta, för vad skada hade kofoten tagit om den nu hade slagit i backen, eller i cykeln för den delen? Ingen alls. Det som hände nu var att Tara fick sig en rejäl smäll på benet och argt funderade på varför hon gjorde sådär.
På benet bildades så småningom ett fint blåmärke och en liten svullnad men Tara tänkte inte mer på det. Hon var lite öm och hade stort besvär med att försöka låta bli att stöta in sitt blåmärke i saker, men annars var det inget hon tänkte aktivt på.
 
Tills den dag då blåmärket började växa och svullna upp ännu mer. Det skar som vassa knivar vid minsta lätta beröring (raka benen var definitivt inte att tänka på!) och så småningom började det även smärta var gång Tara stod på benet. Ledsen och arg och mer otroligt hög smärta tog hon sig till den fasansfulla vårdcentralen inte långt ifrån där hon bodde, där man konstaterade att man inget visste. Istället blev hon ordinerad en akut remiss till ortopeden som snabbt kunde konstatera att det rörde sig om en streptokock-infektion i blåmärket som nu spridit sig. Tara fick börja knapra anto-biotika och blev ordinerad sängliggande. Den förstnämnda biten var kanske inte så rolig, medicinen gjorde henne trött och det faktum att hon var tvungen att ta den tre gånger om dagen med minst 6 timmars mellanrum gjorde henne nervös. Att vara sängliggande däremot passade henne alldeles utmärkt, då hon var alldeles för besatt i att spela Mass Effect på Xbox. Gå på toa var däremot ingen större höjdare.
 
Så gick tio dagars kur, svullnaden och rodnaden gick ner, smärtan försvann gradvis och snart kunde hon gå helt normalt. Då var det dags att börja sommarjobba. Hon tyckte inte om det så mycket, främst för de långa tolvtimmarsdagarna hon kunde ha fyra av under loppet av en vecka, men pengar är pengar. Och så hemskt var inte hennes jobb som personlig assistent heller.
 
Tills en dag då hon började få konstiga, små svullnader på båda benen. De gjorde ont och kliade och var väldigt röda. Det var bara att besöka vårdcentralen igen som om igen konstaterade att man ingenting visste, men denna gång blev hon ordinerad en akut remiss till infektionskliniken. Där konstaterade man att hon hade fått knölros, helt ofarlig och säkerligen från hennes streptokocker. Hon fick knapra smärtstillande om det gjorde ont.
 
Tara började känna sig ganska less på att vara sjuk och fel nu. Kunde inte kroppen få vara någorlunda hundraprocentig snart?
 
Det visade sig att nej, det skulle den inte vara. Tara åkte på en hemsk hosta som vägrade gå över och började påverka hennes arbetsförmåga. Om igen blev det en tur till vårdcentralen där man rekommenderade stark hostmedicin. Den smakade riktigt illa och gjorde bara hostan lite lindrigare. En hel vecka hostade hon nästan ur sig alla inälvor i kroppen, vilket inte var populärt på jobbet. Då är hennes arbetsplats så hemsk att det inte finns några vikarier, för de jobbar redan de de ordinaries rader, så ingen får vara sjuk.
 
Inte nog med det. När hostan så började bli uthärdlig så var det dags för nästa streptokock-infektion, men denna gång i högra benet istället. Doktorn ordinerade samma antibiotika som tidigare och rekommenderar att hon fortsätter med både hostmedicin och smärtstillande vid sidan av.
Där befinner vi oss idag.
 
Idag är Tara riktigt trött på att vara sjuk. Benet gör ont, hostan är visserligen nästan helt försvunnen men fortfarande käkar hon på tok för mycket medicin. Hon är så trött, så trött. Aldrig har hon förut hållit på att somna när hon är mitt uppe i en intensiv eldstrid på Xbox:et, men det gör hon just nu. Och sömnen verkar inte räcka till. För att inte tala om jobbet som hon inte kan sjukanmäla sig från heller.
 
Det är en sommar av infektioner, förkylningar och besvär. Och det är banne mig inte roligt.
 
Som tur finns Mass Effect som en fantastisk distrahering. Det gör Tara lite gladare i tillvaron.
 
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!

När dammråttorna är borta ligger dammkatten och vilar

Jag vet så väl att jag inte är ensam, men likt förbannat kan jag känna mig riktigt ensam med den emotionella båt som gungar på havet av signalämnen som triggar igång det som vi i enklaste mun kallar förälskelse.
 
Och de flesta skulle resonera som så att jag inte har mycket till smak heller, men jag sitter å andra sidan inte som många andra och bara skriker ut ett frustrerat "SO WHAT? VEM BRYR SIG OM VA NI ANDRA TYCKER, VA?!". Jag försöker åtminstone bibehålla någon slags logik i det hela och överanalysrerar förstås för mycket igen.
 
Och där var vi kryptiska igen.
 
Nåväl, det började väl sådär lite smått för någon månad sen, då jag mycket förväntansfull påbörjade Mass Effect på xbox. Bitvis har jag redan sett J spela delar av det så universumet var inte okänt för mig, men att själv få utforska det var ju naturligtvis mycket roligare.
 
Jag tänker inte tråka ut er med nördigt dravel om hela spelet, men så mycket kan jag säga att en av karaktärerna blev en klar favorit väldigt snabbt. En snabb förklaring är dels hans presentation, då han introduceras i spelet genom att oplanerat hjälpa dig ta kål på utpressare som har tagit en doktor som gisslan. Ett svårt skott, men han lyckades. Att det sen visar sig att han är sniper expert gör ju inte saken sämre.
 
Sen gick det som det gick. Intressant bakgrundshistoria, tydlig rättspatos samt riktigt roliga citat gjorde det omöjligt att inte gilla honom. Hans skicklighet med sniper har jag redan nämnt, men en och annan teknisk skicklighet har han också, vilket gjorde honom oumbärlig för mitt spelande. Jag hade med honom nästan jämt.
 
Vad värre är, i tvåan har speltillverkarna gjort honom till ett romantiskt objekt, vilket banar väg för en hel del roliga, söta, gulligt pinsamma samt otroligt charmiga dialoger. Och med tanke på vilken röst han har blev det dubbel effekt. Mörk, känslig och... dubbeltonad? Det låter i alla fall som att det ständigt finns en raspig extra röst bakom. Nåväl, sex appeal mätaren går alarmerande vertikalt uppåt.
 
Och nu sitter jag här, förälskad upp över öronen i vad som kanske skulle liknas ett mellanting mellan en dinosaurie och en fågel. Bitter ironi, jag känner mig helt normal just nu.
 
 
Här har ni favoriten nummer ett, Garrus Vakarian.
 
Personligen har jag aldrig gillat en tvspelskaraktär så mycket, eller på det sättet kanske jag hellre ska säga. Visst har det funnits de där magiska karaktärerna som sätter sig i hjärtat (Midna från Twilight Princess till exempel), men aldrig såhär, och aldrig så snabbt. Det påminner en hel del om känslostormarna för Buck, fast med en mer mogen fasad. Eller nåt.
 
Jag skulle kunna terrorisera er med youtube-klipp men jag vet inte hur mycket glädje man har av dem om man inte har spelat spelet. Förmodligen ingenting alls.
Men här får ni ett helt neutralt i alla fall, när man träffar på honom för första gången i andra spelet.
 

Ultra-rapid när mjölkens utgångsdatum suddats ut i kanterna

Av och till förbannar jag mig själv över att jag aldrig uppdaterar här när läget är stabilt, utan istället anvädner bloggen som en slags spypåse där all galla över de negativa känslor som ryms inuti får komma till uttryck så att resten av världen förstår att "nu mår Tara inte alls bra".
 
Men just nu är läget riktigt stabilt, från att inte ha varit det för bara knappt en vecka sedan. Å andra sidan så har den där instabiliteten bottnat i att jag har haft fullt upp med jobb på den målning som jag skulle ha på våran slututställning som är i full rulle.
Jag har visserligen inte slarvat med vare sig mat eller sömn men allt annat har fått stryka med, såsom socialt umgänge och diverse fritidsintressen som man har velat ägna mer tid åt, såsom tv-spel.
 
Jag vet inte, livet rullar på och känns riktigt bra, och sommaren förväntas bli en av de bättre på många år, så jag vet inte vad annat jag kan säga.
 
Nu vet ni i alla fall!
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0