Det där lät ju nästan lite för logiskt för mig...

 

Nåja, åkte på klassens förkylning nu idag men den verkade gå över nu under min förmiddagslur för det enda jag känner av är lite ömhet i nacken samt en något begränsad ork. Det var ju inte så farligt. Jag kan nog definitivt dansa imorgon.

 

Nu har jag varit hemma från Berlin sedan i söndags och kanske landat helt från det. Resan i sig var på många sätt fantastsiskt! Berlin var ett jättebra mål för någon som aldrig varit utomlands förut och jag såg så otroligt mycket konst av alla möjliga slag att jag känner mig nästan högfärdig att prata om det.

 

Nefertiti var ju såklart stjärnan på hela resan men bara precis under henne så hamnar alla klassiska 1800-tals målningar som vi såg. Oj, vad jag har varit taggad på att måla sedan dess, och inte har det gett med sig alls! Det är vid sådana tillfällen som jag käner att det är verkligen ett medium som jag måste vara rädd om och verkligen utöva i någon form, för jag blir så förgjordat lycklig av det.

 

På det sociala planet gick det lite upp och ner.

 

Visserligen har man kommit så många fler i klassen närmare än vad man kunde hoppas på vilket känns jättekul! Jag förstår många av dem så mycket bättre och känner mig inte alls särskilt osäker längre.

 

Men ibland så hamnade man likt förbannat i de där djuphavsfickorna som inte gör annat än att förstöra för en, och oftast helt i onödan också.

 

Värst var när jag full och emotionellt ihopknycklad hamnade på en sunkig toalett i någon halvknepig bar längs med Bergmanstraße och grät floder, av anledningar jag hade glömt morgonen därpå. Inget hade hänt, inget hade blivit sagt, så varför var jag så ledsen? Jag vet faktiskt inte.

 

Sen blev det stora samtalsämnet under veckan när vi lekte "Jag har aldrig..." under en lagom onykter kväll och påståendet "Jag har aldrig känt attraktion av någon av deltagarna i gruppen" dök upp. En av deltagarna kunde inte släppa att jag drack och vill fortfarande prompt veta vem jag tyckte var så attraktiv.

 

(För er som inte vet så är "Jag har aldrig..." en slags lära-varandra-lek som man kör när alla har druckit lagom mycket för att fortfarande vara medvetna om vad de säger mentillräckligt onyktra för att släppa lite på integriteten. Leken går ut på att man i turodning eller enligt andra hjälpmedel, såsom app på mobiler, ställer ett påstående som börjar med "Jag har aldrig...", och har man då gjort detta påstående så ska man dricka. Ibland blir man avkrävd på en förklaring till varför man drack och beroende på deltagarna så är det bara att berätta oavsett, eller fortsätta hålla det för sig själv. Jag drack ju sjävlklart för Rajas skull, men betydligt fler i gruppen hade man ju åtminstone sorterat in under kategorin "attraktiva" så de drack man ju också för. Japp, den här klassen har hemskt dåligt inflytande på mig).

 

Apropå Raja ja, kom jag någonvart? Uppenbarligen men det fattade jag inte särskilt bra förrrän nu när vi kom hem. För inte tyckte jag att det var så förbaskat märkvärdigt nåt av det vi gjorde. Höjdpunkten var när vi ensamma besökte Modern Grahpics och dreglade över alla serier som var sjukt mycket billigare än i Sverige men likväl kostade mycket (köpte iaf The Swamp Thing samt Usagi Yojimbo), vilket ju var asnice!

Frågan är bara hur man går vidare härifrån...

 

Hrm, nåja.

 

Det var väl Berlin sammanfattningsvis. Jag ska definitivt tillbaka dit någongång!