Det var inte riktigt såhär jag hade tänkt mig att dagen skulle bli, men man kanske får skylla sig själv när man är alltför spontan?

 

Nåja, dagens äventyr blev följande:

 

J har då tagit sig in på Dalkarså folkhögskolas Pop & Rock-linje, och i samband med detta så ska han bo på intrenatet där. Tanken är att han ska komma hem på helgerna för att dels umgås med mig, och dels helgjobba ett och annat pass på ica. Planen är då att jag ska skjutsa honom till skolan på måndagar och hem på fredagar, vilket kan vara riktigt mysigt på fredagar då vi kan beta av veckan som gått i bilen för att sen ägna hela helgen åt roliga aktiviteter.

 

Så nu idag bestämde vi oss för att fara iväg dit för att dels spana läget men också för att ta reda på hur lång tid det tar att köra dit. Visade sig ta ca 35-40 minuter.

 

Så far vi upp mot Bygdeå för att leta efter en småbutik att handla dricka ur, och så ser jag bara en skylt mot Näs. Där jag bodde i tidig ålder och har mina allra första minnen från. Vild nostalgi så far vi naturligtvis dit och spanar in gården sådär lite osvenskt närgånget och obehagligt (tur att ingen var hemma då).

 

Så ska vi fara ut, och plötsligt kommer världens rök från motorhuven och det blir tvärvarmt inne i bilen. Panikartat slår jag av motorn och vi kollar under huven. Då visar det sig att kylvätskeslangen har exploderat och det bolmar oxiderad glykol ut från hela huven. Tack och lov hann inte motorn koka, då hade vi kunnat få allvarliga problem.

 

Och tack och lov att detta hände i en by, för den första bilen som passerade oss stannade och kolla läget, ringde sedan en verkstad för att förvarna om vår ankomst och sedan en byagranne som kunde komma med bogserlina och ta oss till verkstaden. Så underbart snälla människor! Hade det hänt i stan hade folk inte alls varit lika mån om att stanna, antagligen hade man bara stått i vägen och blivit mött av irriterade blickar genom vindrutan. Men tack och lov för att vi befann oss i en by.

Inte blev det bättre av att det visade sig att hon som stannade för att ringa, sedan visade sig vara ägare av gården jag växte upp i! Snacka om roligt sammaträffande!

 

Nåja, vi tog oss utan bekymmer på bogserlina till verkstan där man satte i ny slang och fixade mer glykol. Sen vard et bara att köra hem. Det kändes lite halvnervöst på E4:an men ingenting hände och motorn lät då helt normal.

 

Nu är jag ganska trött efter att ha fått vår uttänkta två-timmars utflykt förlängd till fem timmar, men å andra sidan, vad är väl en äventyrlig dag utan missöden?

Det här inlägget förtjänade en något mer seriös titel än de jag vanligtvis brukar ha.

 

För det är en sorglig dag idag.

 

Stefan Isaksson, en gammal medlem ur Euskefeurat, har gått ur tiden efter en lång och svår kamp mot cancer. Bandet kommer definitivt inte vara desamma på ett mycket bra tag, och vi glömmer heller aldrig hans insats i deras historia.

 

Jag hoppas du finner frid i minnena hos de otaliga karaktärer och original som du tillsammans med Ronny, Bengt och de andra berättade fantastiska historier om, och som heller inte finns med oss idag.

 

Vila i frid, Stefan Isaksson. Instrumenten har slutat andas och nu spelar ingen alls.