Nervositeten inför Berlin börjar ge sig tillkänna på allvar nu. Å ena sidan är jag otroligt exalterad över att få besöka inte bara en så spännande storstad utan till och med ett helt annat land (herregud, bara att skaffa pass gjorde mig både kallsvettig och upprymd!), men också jättenervös för den otroligt långa listan på saker som kan gå fel. Jag tror inte på det där man sägar att "kan det gå fel så går det fel", för det är sällan det faktiskt går såpass fel för mig. Men å andra sidan, kan man såga något om saken när man aldrig varit den beresta typen förut? Jag vet inte.

Jag är faktiskt den enda i min klass som aldrig varit utomlands förut (nej, jag räknar inte riktigt skandinavien som utomlands, det är mer bara en försmak på ett sådant äventyr men med tillräcklig hemmakänsla för att inte skrämma bort de ovana).

 

Fast om jag ska vara helt ärlig så är det faktiskt den sociala biten som skrämmer mig mest. Helt plötsligt ska man umgås 24/7 med människor som man verkligen har velat umgås betydligt mer med tidigare under läsåret, och vad går att hinna med på bara en vecka? En vecka som dessutom ska ägnas åt en massa konststuderande på museum, gallerior och utställningar, och de skrämda föraningarna om den trötthet som det lär orsaka övergår sunt förnuft. Fast jag erkänner att jag ser jättemycket fram emot att få se den egyptiska utställningen och bysten av Nefertiti i verkligheten, jag har önskat mig det ända sedan nionde klass!