Just nu mår jag tämligen skit. Det är lika bra jag säger det, för jag vill inte höra frågan "hur är läget" för jag vill inte prata om det. Inte på en djupare nivå i alla fall.

 

Läget i skolan är tämligen kaosartat och jag har vandrat in i nån slags bipolär värld, där jag ena sekunden är jättetaggad och fokuserad, för att i nästa sitta och vagga på golvet fram och tillbaka med världens klump i min torso.

 

Jag försöker byta socialt liv också under allt detta kaos, men helt plötsligt är det som att jag har glömt hur man umgås med folk. Hur man visar intresse och blir intressant för andra. Istället känner jag mig konstant som ett plåster och kanske inte ivägen men definitivt inte uppenbart välkommen. Och jag orkar egentligen inte ta itu med sånt när jag knappt orkar med disken hemma. Mitt sluskiga skrivbord har definitivt spritt sin stökiga attityd till andra möbler där hemma.

 

Just nu vill jag bara ha en lång, intensiv och tröstande kram, men jag kan inte komma på någon som kan ge mig den. Möjligtvis J, men han är 4,5 mil bort, så det är inte direkt ett alternativ.

 

Tror jag ska spela Mass Effect, och hoppas på att Garrus kan distrahera tillräckligt...

Mitt skrivbord är för närvarande belamrat med en massa bråte; tekoppar, sticknålar, ett riktigt fett nystan som jag håller på att sticka en pingvintröja av (nej, tröjan är inte svart och ser ut som en pingvin, och har heller inte en pingvin på sig, det kallas bara så, jag vet inte varför, det är dumt, nu avslutar vi den här parentesen), samt även lite småskålar som jag inte har kommit ihåg att ta med till köket. Att bo själv lockar verkligen fram de sluskigaste sidorna hos mig.

 

Överbelamrat skrivbord till trots så ville jag bara snabbt uppdatera om dagens Pride-parad som jag marcherade med i tidigare idag.

 

Vanligtvis när jag sätter mig själv i liknande sammanhang, som typ Take Queer, så känner jag mig verkligen som mig själv. Det finns ingen osäkerhet på någonting längre, jag är verkligen den jag är och jag kan vara riktigt stolt över det, för helt plötsligt befinner man sig bland de mer toleranta som bär på liknande eller samma stolthet som en själv.

(Jag kan ju förövrigt poängtera att om man som tjej är självsäker i sin sexualitet så har man ju kommit halvvägs med mig, oavsett hur man ser ut, och kan du dessutom dansa så har du definitivt hela inne!)

 

Jag har också bara marcherat med i Pride en gång tidigare, och det var ett stolt ögonblick för mig! Jag lät mig ryckas med av den festliga stämningen, jag sjöng glatt med i alla partylåtar som spelades i tåget, och jag sträckte extra på mig när bilisterna som vi blockerade vägen för blängde lite surt.

 

Så jag hoppades naturligtvis på något liknande idag. Men jag hade nog nästan hellre stannat hemma.

 

Att det är löningshelg ställer ju till med tillräckliga bekymmer, då hela stan bestämmer sig för att shoppa upp sina surt förvärvade pengar och inte kan komma sig för att ta sig ner på stan med något annat fordon än BILEN.

Jag skulle kunna gå på om hur folk borde ta bussen istället, men jag gjorde faktiskt en räkning på hur det skiljde sig i pris från att ta bussen och ta bilen från där JAG bor (det är ganska exakt fem kilometer till centrum så uträkningen var rätt enkel) och konstaterade surt att även om jag utnyttjade rabattpriset per resa (som finns busskorten alltså), så kostar det mig ändå 40 spänn att ta mig till stan och tillbaka. 40 spänn!

Bilen kostar i bensin lite drygt 15 kronor. Hur har de tänkt där? Är inte tanken att lokaltrafiken ska vara billigare?

Jag ska tamefan börja cykla så slipper jag betala något alls.

 

Varför jag berättar det är för att under senaste Pride (alltså mitt första tåg) så blockerade tåget trafiken ganska rejält, både på ÖK men även E12 från ÖK och mot bågen-husen. Många tittade bara helt ointresserat när vi marcherade, eller till och med blängde surt, men ingen försökte stoppa oss, eller signalera på oss.

 

I år hade folk jättebråttom överallt. Smet förbi tåget på trottoarerna, tog genvägar på motsatta sidor, tog riskfyllda chanser för att vända i cirkulationsplatserna osv. En irriterad dam vevade till och med ner rutan och skrek "Men kan ni för fan flytta på er?!?!"

Och jag tänker bara på boken "Momo eller kampen om tiden", och det helt underbara slutet där folk helt plötsligt får tillbaka deras stulna tid och kan stanna upp och prata, skratta, titta på barnen som leker, dansa till den musik som egentligen inte finns men som alla hör... Det är en fantastisk bok som ALLA borde läsa!

När jag nu direkt upplevde människor som hade så jäkla bråttom när vi försökte sprida glädje och feststämning och ett kärleksfullt budskap, då blir jag bara ledsen.

 

Sen förstördes feststämningen ganska rejält för mig när någon började med slagrop som "Inga homofober på våra gator!".

Missförstå mig rätt, jag vill inte heller ha homofober på gatorna, men Pride-paraden ska INTE vara ett demonstrationståg där man uppmärksammar problemet med politiska ramsor. Tåget i sig gör redan det, uppmärksammar problemet alltså, och tanken är bara att man ska sprida budskapet kärlek åt alla, men det känns inte som att man får fram den poängen när hela tåget försöker skandera "Vill vi ha homofober? NEJ!"

 

I år såg jag dessutom de där föräldrarna som var på stan med sina barn, och barnen tittade storögt på oss och frågade föräldrarna vad vi höll på med, och antingen sa dom bara "jag vet inte" (som om man inte vet vad Pride är!) eller så sa dom saker i stil med "bry dig inte om det".

Och jag blir så ledsen över det. Folk frågar varför vi behöver Pride, och när jag ser sådana föräldrar så tycker jag att ingen förklaring behövs. Därför behöver vi Pride, vi behöver påminna samhället om det fina i kärleken i sig, inte vart den riktas. Men heteronormen är så förbannat tydlig överallt, och när föräldrar inte ens kan tala om för sina barn om olika sexualiteter eller ens vad Pride är, då skäms man ögonen ur sig.

En enda förälder (som jag i alla fall) verkade ha förstått vitsen. En pappa i en bil som vi blockerade hade faktiskt vevat ner rutan och tittade på oss med ett stort leende, jag passerade bilen tillräcklig nära för att höra hans barn i framsätet fråga va vi höll på med, varpå han svarade "de sprider kärleksbudskap, visst är det vackert?"

 

Jag blev bara ledsen av att vara där, och när man redan är ganska nere så blir humöret ganska konstant nere i botten. Tyvärr...

Jag vet inte hur pass mycket nyhetsvärde det här har, men jag är ganska beroende av sajten 9gag. Och med beroende menar jag att jag besöker den dagligen för att se roliga memes, och hänga med i vad som är populärt i världen idag. Ibland kan jag få nyheter därifrån också, då dessa kritiseras och jag tvingas leta upp historierna själv för att bilda mig en egen åsikt. Eller varför inte den här underbara saken?

 

Kanske läge för en ny uppdatering nu när jag har haft en lång paus från det mesta som gäller skapande (tills nu då, då skolan har satt igång på allvar, yay!)

 

Som sagt var så är skolan i fart igen, med lära-känna-varandra-veckor en bit passé och veckor av eget hårt arbete igång. Det känns i största allmänhet helt makalöst bra! Samma gamla välkända lokaler där år av kreativitet har fastnat i väggarna och nu glatt studsar ut som små inspirerande molekyler.

 

Det bästa är ändå att ha välbekanta ansikten att vända sig till, alla de där som gjorde första året så fantastiskt på det sociala planet. Alla är förvisso inte kvar, men med mig under nu andra året har jag i alla fall de bästa från förra, och det känns mer än hoppfullt!

Igår hade vi så kallad inkramsfest för ettorna (istället för inspark), och då jag hoppades på en repetition från förra året så blev detta år bra mycket trevligare än förra!

 

Nu känner jag mig taggad till tusen på hela det här läsåret! Jag vill bara inte jobba för mycket, och heller inte bråka för mycket med bilen.

 

Titeln anspelar för resten på en galen dröm jag hade som tolvåring, och som jag drömde en parafras på bara för någon natt sen. Amöborna var elektriska och därför färgades vattnet turkost. Stora som valhajar var dom också. Isch!