Det är bara att inse det, jag är verkligen ingen stadsmänniska.

 

Eller rättare sagt, jag trivs inte särskilt bra med att bo i en stad, men jag tycker rätt mycket om att ha tillgång till allt vad en stad kan erbjuda. Det betyder ju däremot inte att jag behöver det dygnet runt.

 

Och en sak jag framförallt inte behöver är grannar. För just nu driver de mig verkligen bara till vansinne, trots att jag väldigt sällan ser dem eller hör dem.

 

Dels är det ju de där klassiska konflikterna i tvättstugan, och min tvättstuga är inget undantag. Folk glömmer kvar tvätt, folk snor andras tvätt eller kliver bara helt sonika in i tvättstugan under någons tvättid och lånar torktumlaren, alternativt torkskåpet. Okej om man kan kommunicera kring det, men det verkar vara stört omöjligt i det här huset.

 

Men det är inte det som stör mig mest, utan grannen som bor precis under oss som inte verkar ha alla hemma. För nu har hon klagat såpass mycket hos kvartersvärden att han idag ringde upp mig för att se hur situationen var, och jag får höra det som jag har hört från henne och förklarat att "nej så är det verkligen inte".

 

Människan vill på fullaste allvar påskina att VI FLYTTAR OMKRING MÖBLER MITT I NATTEN!!! STORA, TUNGA SOFFOR FRAM OCH TILLBAKA I SÄKERLIGEN TIO MINUTER ELLER SÅ!!!

 

Ursäkta?

 

Jag trodde hon menade att katterna störde om de lekte mitt i natten, för det händer ju, men nej. Hon menar att det låter som att en väldigt tung soffa dras över golvet fram och tillbaka ett antal gånger. Min kvartersvärd tyckte det lät jättekonstigt och jag blir ärligt talat riktigt förbannad över det här. För antingen är det jag som går i sömnen (jag säger jag eftersom J sällan är hemma nuförtiden) och då flyttar soffan fram och tillbaka, eller så har hon uppfattat ljudet från fel lägenhet och det är egentligen en annan lägenhet som väsnas.

Min kvartersvärd tyckte det hela var jättejobbigt, för han hade svårt att tro att NÅGON skulle göra något sådant, och de ljud som jag nämnde att vi hade och som definitivt kan störa, hade han inte hört några klagomål eller ens kommentarer om. Tur att man kan prata med sin kvartersvärd i alla fall men tråkigt att det inte är lika lätt med grannarna. Joråsåatteh.......

 

Fy fan va jag vill bo på landet och ha det grannfritt!

 

Eller åtminstone inga grannar precis bredvid mig. Mina morföräldrar hade sin närmsta granne nedanför deras backe och det var ca 100 meter. Det hade jag gärna också haft.

Jag vill verkligen hoppas och sträva efter att det blir en lättsammare termin det här året til skillnad från det förra. Men jag borde ha lärt mig att min alltför emotionella sida är ett ständigt hinder att ta sig över, och det är inte alltid som det går att klättra.

 

Och det är när jag ställs inför andra människor, och jämför min emotionella sida med deras, som jag hamnar i konflikt med mig själv, för deras upplevs alltid som mycket mindre. Självfallet ser man ju sällan särskilt mycket av en person, och särskilt itne i vårt samhälle där det inte är tänkt att man ska öppna upp sig. Men jag fungerar ju inte så, jag vill kunna prata om allt med (nästan) alla. Och jag vill att andra ska känna att det är lika okej för dom.

 

Jo tjena.

 

Nåväl, jag tänkte egentligen vara bitter idag, men det verkar lite oundvikligt. Särskilt som jag inte alls har en lika bra social dag idag som jag hade igår. Då var det full rulle hela dagen, jag lyckades få in en fot med alla människor jag tycker om och lyckades dessutom styra upp en middag med två toppentyper (den ena kan jag erkänna är föremål för en ganska häftig förälskelse-attraheringskänsla).

Idag känner jag mig utanför vad jag än gör. Och det stör så förbannat

Det är ganska sällan som jag får några "aha"-upplevelser, i alla fall av det mer storslagna slaget, men idag var det faktiskt ett sånt ögonblick, trots att det egentligen handlade om att jag tog in information som berättats kortfattat för mig tidigare.

 

Jag har själv fått förklarat varför jag är som jag är och känner inte längre något behov av att fundera på huruvida jag skulle vara konstig på något sätt. Jag är inte det minsta konstig egentligen, inte ens sådär charmigt som en del kan vara (även om jag har blivit kallad charmigt konstig emellanåt).

 

Jag råkar bara ha en dysfunktionellet retikulärt aktiveringssystem.

 

Det lät kanske lite väl avancerat, men kortfattat kan man förklara att det retikulära aktiveringssystemet handlar om hjärnans förmåga att sålla bort intryck och fokusera på det som är viktigt. Hur mycket information man faktiskt sållar bort verkar forskare vara en smula oense om, men de flesta brukar hålla sig till 90-98 % som sållas bort av vår hjärna. Det är ju fantastiskt!

 

Så vad händer då med mig som har ett dysfunktionellt sådant? Klarar jag inte av att sålla bort saker? Låter inte det som autism?

 

Autistiska har definitivt ett skadat aktiveringssystem, då de tar in för mycket information som inte hjärnan klarar av att bearbeta och därför "stänger de av". Jag däremot, som inte är autistisk, fungerar som en vanlig människa verkar det som, men att fokusera på det som är viktigt är tämligen omöjligt, eftersom jag saknar förmågan att prioritera. Man kan också säga att dessa människor är mästare på att kunna onödiga saker, eftersom den slags information är lika viktig. Så här besvarades frågan på varför jag kan så sjukt mycket citat från olika saker och varför jag finner det så lätt och roligt att lära mig det. Någon praktisk nytta har jag ju inte för det. Det är bara mitt retikulära aktiveringssystem som fungerar så, jag kan inte prioritera och är otroligt lätt distraherad. Jag är dessutom mer känslig för detaljer i min omgivning samt att jag även tar otroligt mycket personligt.

 

Så skönt att få veta så ni anar inte! Tidigare idag tog jag det extremt personligt att det inte blev något lan idag som det var tänkt och hann bli riktigt ledsen och bitter innan jag i min apatiska värld ändå satte mig framför den underbara dokumentären "Varför lyssnar inte Kalle?". J har pratat om den tidigare och sagt att jag blev perfekt beskriven i programmet, men någonstans har jag väl inte reflekterat över det, jag såg det ju liksom inte själv. Och jag fick heller inte förklarat för mig vad som menades med retikulära aktiveringssystemet (jag trodde länge han menade rektinal, vilket var riktigt fel).

Nu när jag äntligen fick det förklarat för mig föll verkligen allt på plats, precis som det gör för alla andra som äntligen får en diagnos eller en förklaring för hur de faktiskt fungerar. Jag är så lättad, så glad, att jag struntade blanka katten i min besvikelse. Eller rättare sagt, när jag förstod varför jag kände så starkt av den så blev den mer hanterlig. Grabbarna ska definitvt få höra att jag blev besviken, men det verkar inte längre som att jag kommer att älta det fram tills att vi faktiskt träffas.

 

Nu vet ni det också. Vill ni ändå veta mer, rekommenderar jag verkligen den där dokumentären: