Jag har aldrig förstått mig på piercingar, vare sig folk har kommit med argument som "Det är snyggt" eller "Jag gillar det". Hur kan lite metall i huden vara snyggt? Speciellt när de flesta jordbor enbart ska överdriva och skaffa upp till 20 piercingar enbart i ansiktspartiet?
Med piercingar är det ungefär som med reklampauser på tv; Små reklam pauser är okej men när rapport börjar glömmer jag vad jag höll på med (Nemi, mycket klokt sagt). Och blir det för många piercingar blir jag rent ut sagt illamående. Tyvärr. För jag förstår inte vitsen med att ha fem piercingar i underläppen, 20 i vardera örat och tre i vardera ögonbrynet. Samtidigt! Och jag förstår verkligen inte vitsen med piercingar i tungan. "Ska se häftigt ut"var det någon som sa en gång i tiden, men hur kan det se häftigt ut med en kula i tungan? Hur ofta räcker man ut tungan åt folk? Det hör inte direkt till våra seder och bruk och om man ändå gör det så tar folk det som en förolämpning. Jag lovar, jag har INTE hittat på det!
Visst finns det undantag även för mig, och visst finns det piercade jordbor som jag faktiskt tycker blev snyggare med piercing. Som t ex den där killen i media som piercade ögonbrynet, eller bild-och-form-tjejen som hade en liten diamant i näsvingen eller varför inte den där japanska gitarristen med sin spiralliknande pil-piercing i underläppen?
Men annars säger jag stopp till allt vad piercingar heter. Det är för riskfyllt, det kan bli fult (vilket det oftast också blir), och dina jobbmöjligheter blir mindre och mindre. Diskriminering? Egentligen, på ett eller annat sätt. Men om ni vill uttrycka era åsikter om att det är "vackert" så måste väl jag kunna uttrycka mina åsikter? Annars försvinner uttrycksfriheten.

Vet ni vad det roligaste är? Jag kan säga allt det här med gott samvete. För jag har inte minsta lilla piercing någonstans, inte ens i öronen. Det är något jag är riktigt stolt över.

En oskyldig tatuering på båda överarmarna vore däremot inte så dumt...

Om det är något som kan göra en kvinna på riktigt dåligt humör så är det mulliga mansgrisar med sin överlägsna och bortskämda attityd. Hur de hemska männen kan sitta och vilja bli serverade på silverfat medan de stackars kvinnorna och diverse icke-mansgrisar blir lidande. Hur de kan vara så överlägsna med både kunnande och göranden trots att de knappt kan någonting eller gör någonting, och hur de kvinnor och icke-mansgrisar ständigt får det bekräftat att de inte duger, vet eller kan någonting, och att de knappast skulle klara sig utan mansgrisen.
Till exempel:
En man kör bil och har med sig både fru och dotter när bilen plötsligt stannar. Självklart skickas fru och dotter ut för att titta på saken medan mannen sitter i bilen, hummar lite och läser tidningen. Efter ett tag blir han less och lutar sig ut genom rutan och gastar åt kvinnorna att de får allt skynda sig om de ska komma iväg någongång och att det ska väl fanimig inte ta så lång tid att lista ut vad som är fel, för det är ju bara att titta. När då till slut problemet är åtgärdat säger mannen överlägset:
-"Hur skulle det gå om ni inte hade mig?"
En kvinna med skinn på näsan skulle säga irriterat och stött att någon skillnad skulle det knappast bli men betydligt fler kvinnor tiger, och låter saken vara.  För inte är väl det så mycket att bråka om?
Men faktum är att det är mansgrisarnas fel att det finns feminister idag. Arga kvinnor som är less på att mannen ska vara främst och den som ska serveras och få det bästa av det bästa. Att mannens begär alltid ska komma i första hand och hur kvinnans behov och begär alltid ska vara av lägsta prioritet, både från mannens och kvinnans sida.  Och hur kvinnan aldrig får sätta sig upp mot mannen och säga att han har fel för det har ju aldrig.
Kvinnor har aldrig varit slavar åt männen i det sammanhanget, vare sig nu eller då. Och de har aldrig varit dummare än sina män för den delen. I många fall kan kvinnorna faktiskt vara både smartare och kunnigare än sina män. Och de har minsann också begär, begär som också ska få komma fram. Det är så ett förhållande är tänkt att fungera, man ska gå halva vägen var, respektera varandra och ständigt kunna sätta sin älskade och dennes behov och begär i första hand.
Tyvärr kan det gå så fruktansvärt fel, och det kan det faktiskt göra åt båda hållen. Vad en kvinna med mansgrisbeteende kallas har jag ingen aning om men det är å andra sidan just beteendet jag pratar om, något som finns i betydligt fler män än kvinnor. Vilket är extremt beklagligt för det är ju trots allt tänkt att män och kvinnor ska kunna fungera ihop för vår arts fortlevnad. Homosexualitet i all ära men det krävs fortfarande bitar från en man och en kvinna för att kunna skapa nytt liv. Och konstigt nog är det just mansgrisar som får flest tjejer, hur det nu kommer sig.
I en jämförelse på nätet jämförde dom just det här. De liknade det vid en anställningsintervju, där arbetsgivaren sa till den ansökande att han var precis den person de behövde, snäll, trevlig, förstående och omtänksam, men tyvärr skulle de inte välja honom. Istället skulle de välja någon som var raka motsatsen i både beteende och kvalifikationer, och de skulle ständigt gnälla om hur otroligt dålig han var som arbetare. Men de skulle inte anställa den bättre killen för det utan skulle ha honom som riktmärke för deras kommande anställda och det skulle han väl vara tacksam över?
Hur kommer det sig att just mansgrisarna och deras beteende är det som slår igenom? Hur kommer det sig att kvinnor som trots allt säger att de vill ha en man som förstår dem och kan sätta dem främst, ändå stannar hos deras hemska män? Och hur kommer det sig att kvinnor, som vuxit upp i ett orättvist hushåll där männens behov alltid kom först, tillåter att deras män lär ut det beteendet hos deras söner? För det kan väl trots allt inte vara kärlek till 100 % som får dem att bete sig såhär?
Vi får helt enkelt följa Magnus Härenstams uppmaning:

"Här kommer mitt säkraste tips, och det är att ska man bli nåt så bör man ha slips"

Kvinnor, bögar, icke-mansgrisar: Dra åt svångremmen och slut er i leden! Det är inte mannen det är fel på, det är mansgrisarna!

Tack och lov att inte J är en mansgris!

Och du för resten, jag är inte feminist ^_~

Gamla huskurer är något den moderna människan är mycket skeptisk till, säkerligen för att en del av dem låter helt vansinniga. För låter det som ett normalt förslag att bota ett ömt och igenproppat öra genom att stoppa in en vitlöksklyfta i det? Kanske inte.
Vad den moderna människan ofta glömmer är att bakom alla dessa huskurer, eller åtminsone de flesta, ligger en liten sanning bakom år av erfarenheter. Dåtidens människor kanske inte kunde tänka vetenskapligt som idag men de kunde åtminstone konstatera att något var bra eller dåligt för dem. Och om något var bra för otroligt många människor genom årens gång så blev det också konstaterat som bra för alla, dvs självklart bra.
Vitlök har ju länge ansetts som en lök utöver det vanliga. Den gör en mer motståndskraftig mot sjukdomar som förkylning, den skrämmer bort vampyrer och har dessutom inte den tårframkallande egenskapen som andra matlökar har. Kort sagt, vitlök är bra till mycket. Det visste även dåtidens människor.
Så varför skulle den inte funka mot ett ont öra?

Jag var på konsert nu i torsdags och redan i inträdeskön varnade de oss köande för att musiken kunde vara riktigt hög. Samtidigt gjorde de reklam för engångsöronproppar som de sålde tillsammans med inträdet.
Redan tidigare hade jag fått ett par öronproppar som enbart hade hamnat i min väska, under vilka omständigheter det var minns jag inte, och tänkte glatt att nu skulle jag spara in både öron och pengar.
Nu råkar det vara så att mina öron hör till de känsligaste och de är inte speciellt förtjusta i att man stoppar in öronproppar där, iaf inte engångsmodeller av skumgummi.
Dagen efter konserten hade jag ett mycket ömt och igenproppat öra som jag knappt kunde röra eller höra med, vilket får mig att tvivla på om mina öron verkligen besparades något under konserten.
Under lördagen blev det ännu värre och nu idag var mitt öra så ömt att det började dunka av smärta var gång någon skrek för högt hemma.
Det var då gamla huskurer kom in i bilden. Min mor föreslog att jag skulle stoppa in en skalad vitlöksklyfta i örat. Jag rynkade på näsan förstås, jag är inte mer än modern tyvärr, men gjorde som hon sagt. Att gå runt med en vitlöksklyfta i örat är en mycket skum känsla, och inte ser det särskilt klokt ut. Men är man desperat så är man. Och faktum är att denna kur fungerar, konstigt nog. Nu är mitt öra inte alls lika täppt och ömt längre och jag luktar gott av vitlök från örat.
Så nu fick termen "visa respekt för de äldre" en ny inebörd ^_~

TV är en mycket farlig uppfinning för oss stackars lättpåverkade människor. Efter att ha sett en videoskildring om hur Jack Osbourne's bil blev målad med hjälp av airbrusch-teknik slog det mig att jag ville bli motivlackerare, som den svenska termen heter. Efter mycket tjat men utan förhoppningar fick jag ett eget airbrush-set i födelsedagspresent, något som uppskattades otroligt mycket då.
Det var fem år sedan.

Nu äntligen har jag provat på tekniken och min fina airbrush-penna, och kan efter mycket om och men säga att det är både roligare och svårare än jag trodde. Visst, jag valde inte ett direkt enkelt objekt för min premiär, dvs min lillasysters målvaktshjälm, det hade varit betydligt lättare att lära sig grunden vid arbete av ett mera plant föremål.

Nåväl, min lillasyster är mycket förtjust i fladdermöss, så det blev motivet på hjälmen. Fladdermöss är ingen större utmaning men nu blev det då den helt plötsligt skulle spreyas på. Airbrush-konstnärer är mycket underskattade för det är ett mycket svårt redskap att handskas med. Inte på långa vägar lika svårt som det är att teckna med stålstift, vilket används av mig betydligt oftare.

Resultatet blev ändå bättre än jag vågade hoppas på och lillasystern blev mycket nöjd. Önskar bara att jag hade mer saker att öva på, för några utbildningar finns inte här i norr. Tragiskt nog.