Efter att ha upplevt en alltför turbulent vecka där blod, svett och tårar bokstavligt var en del av vardagen, så verkar livets berg-och-dalbana utvecklas till ett pariserhjul. Mycket tack vare att jag och J insett efter mycket irriterad hopplöshet fått möjlighet att hoppas på att lägenheten kan bli helt klar innan året är slut.

Det största problemet har varit tapeterna...

(Jag avskyr egentligen att prata om det eftersom det får mig att känna mig vuxen på en nivå som jag inte känner mig bekväm i överhuvudtaget. Men nu är läget som det är, och även om min naiva förståelsemognad känner sig lite åsidosatt så är det ingen större katastrof, såvida det inte blir permanent såklart. )

Nåväl...

När jag och J flyttade in här så var lägeneheten i relativt stort renoveringsbehov. Tapeterna i båda sovrummen samt i köket var (och är fortfarande) helt förstörda av fettfläckar och rivmärken från katter, skåpsluckorna har sett sina bättre dagar och rören inne på toan flagnar oroväckande mycket. Allt skulle givetvis fixas, vi skulle till och med få vardagsrummet och hallen nytapetserat eftersom damen som bodde här innan oss gjorde ett enligt oss klandervärt alster med sina renoveringskunskaper, milt uttryckt.
Så den 15 september skulle vi få låna hem en katalog för att få gå igenom vilka tapeter de hade i sitt utbud och välja ut egna.

Men givetvis är ingenting speciellt enkelt...

Tapeterna i den katalogen var något som på sin högsta höjd passade in i konstgallerior eller likvärda offentliga platser, allt gick i matta och smutsiga nyanser av brunt, beige och gulgrå. Jag kritiserar inte de som faktiskt vill ha sådana väggar, men jag skulle personligen bli spyfärdig av att bo med sådana tapeter. Något som jag märker ganska tydligt när jag spelar Sims 2 och bygger hus åt mina simmar; de simmar som har väggar som jag gillar hittar jag på trevliga historier åt och de som har väggar som jag ogillar eller rent av avskyr får otrevliga historier.
Så det svar vi får då från vår kvartersvärd är att beställa egna...

Så vi går till K-rauta... Ett oklokt beslut visar det sig eftersom vi måste beställa Easy-up tapeter för att målarna överhuvudtaget ska sätta upp tapeterna åt oss, och denna typ av tapeter är inte särskilt billig. Riktigt dyrt blev det också när vi fick slutsumman för tapeterna: 10 000 kr! Helgalet tyckte vi, men någonstans på vägen kändes det inte alltför hopplöst eftersom vi få en viss rabatt på den totala kostnaden från Bostaden.
Så vi pratar med vår kvartersvärd, som ger oss beskedet att det är totalentreprenad som gäller, ett komplicerat ord som vare sig jag eller J förstod på plats, men vart måttligt förbannade över när vi väl förstod innebörden av. Och vi förstod inte hur vi kunde ha fått för oss att vi skulle få den där rabatten heller. Så för att reda ut alltihop stegade vi till Bostadens huvudkontor för att reda ut missförståndet, och får till svar (efter att ha fått träffa en expert på ämnet) att för att få ta del av rabatten, dvs endast stå för mellanskillnaden så måste tapeterna beställas från deras leverantör, Colorama.
Redan här var vi redligt förbannade men detta höjde irritationen ett antal snäpp; Varför sa inget det till oss? Med lite logik utöver det vanliga så hade man nog fattat att eftersom katalogen vi fick låna från början var från Colorama så borde vi ju ha tittat där efter tapeter, men vi lät oss luras in i tryggheten om att det endast var krav om Easy-up tapeter. Varav man inte funderar mer på eländet utan hoppas att någon annan som vet mer ska fixa det. Icke picke pö!

Så det blev till att avbeställa tapeterna från K-rauta, och vips så kom vi undan billigt. Det enda de krävde oss på var fraktaviften på de tapeter som redan ankommit. Vilket Bostaden lovade att betala åt oss, vilket gjorde oss ännu gladare. Så glada i hågen stegade vi förväntansfullt till Colorama och hittade samma tapeter som vi hade neställt på K-rauta och beställde dem helt enkelt igen. Eller rättare sagt; jag fick fixa det efter jobbet. Ingen konst tyckte jag och tjejen som hjälpte mig på plats var riktigt hjälpsam. Så jag åker därifrån med ett par kilon mindre på min rygg och börjar tro att vi kan börja slappna av snart.
Två dagar senare ringer de upp mig från Colorama och säger att vår kvartersvärd ska räkna ut och beställa hur mycket tapet vi behöver. Vilket gör mig en smula förvånad, för det har ingen sagt ett ljud om. Så jag ringer J som lovar att fixa det. Han pratar med värden, och vi tror om igen att allt ska ordna sig nu.

Men här kommer droppen som får bärgaren att rinna över. Värden har inte en aning om hur mycket tapet hon ska beställa för vare sig hon eller de på Colorama vet hur många våder man får ut av varje rulle tapet. Och värden hänvisar oss tillbaka till Colorama och säger att vi får ta det med dom. Om igen, varför får vi bara halva instruktioner som i slutändan inte stämmer?

Nu är det äntligen fixat, bara nu idag faktiskt. Tapeterna är beställda, betalda och noga uträknade av vad jag förstod ett förstående proffs så nu ska vi bara vänta på att målarna ska komma hit och göra sitt jobb så är det största problemet ur vägen.

Äntligen...

Jag har avskytt hela den här resan, och jag avskyr hur hela tillvaron verkar kräva att man ska fråga om varje liten förfinad detalj för att få en helhet. Aldrig att man kan få hela sanningen på en gång eller ens en antydan till följdfrågor som man utan problem kan komma på att ställa själv. Istället vaggas man in i den ena osäkra tryggheten efter den andra och får den ständigt förintad av yttre krafter vars existens man inte ens kände till. Jag avskyr det, och jag avskyr att trots att jag har vuxit upp i ett sådant hem så har jag ändå inte lärt mig att tänka steget före, lära mig förstå helheten av de få upplysningar jag får eller komma på de där nästintill försumbara frågorna. Jag lär mig aldrig...

Men nu är dt slut förhoppningsvis. Eller är det också en osäker trygghet?