Katarina von Bredow är lite min räddning just nu. Tidigare under årens gång har det alltid funnits andra mediciner att ta till, ninja turtles har fungerat vid ett flertal tillfällen samt även lek med salt (inte alls lika roligt), men just nu är det Bredow som gäller. Varför?

 

Må vara den mest använda meningen om just hennes böcker men det är så sant:

 

Hon skriver verkligen träffsäkert om den där sortens kärlek som det aldrig kan komma något gott ur och som bara gör ont.

 

Varför man nu finner tröst i att läsa om sånt. Lite som att lyssna på deppig musik när man själv är deppig, det borde inte komma något bra utav det. Men fungerar gör det likt förbannat.

 

Det är förbannat svårt att koncentrera sig i skolan kan jag erkänna. Jag misstänker skarpt att min klass anar att jag är en sån där trevlig men jävligt knasig och luddig prick. Finns inte en chans att det går att komma överens med alla, som det ju alltid är, men det känns hittills inte jobbigt på något plan. Än. Det kanske kommer när jag är som minst vaksam?

Nej tyst, inga cyniska dumheter nu.

 

För att återkomma till det tidigare ämnet: Om ni har två timmar över någongång så kan ni ge Bredow en chans, om ni inte har gjort det. Vem vet, ni kanske märker att ni vet precis vad hon pratar om?

 

Favoriter just nu: Bara inte du (särskilt den, har läst om hela boken och diverse utvalda delar säkerligen 60-70 gånger bara den här månaden) samt även Räcker det om jag älskar dig?