Livet börjar äntligen se en aning ljusare ut, vilket betyder att det är hög tid för mig att uppdatera här på bloggen.

 

Först och främst kan jag glatt meddela att benen är på väg mot det normala (peppar peppar, ta i trä), så förhoppningsvis får jag börja träna igen. Jag har inte tränat alls på nu 5 månader, och min kropp tycker inte alls om det. Inget orkar den och bara en sån sak som att böja sig ner för att plocka upp något från golvet känns som en onaturlig sak att begära av kroppens muskler.

Såsom det inte ska vara.

 

En annan glad nyhet lättade upp humöret riktigt ordentligt: Jag har fått en plats på andra året på konstskolan. Jag ser fram emot det så stenhårt så det finns inte! Helt plötligt stämmer mina planer igen: gå konstskolan ett år till, göra ett till försök på arkitekt, och om det skiter sig så ska jag även söka till miljöprogrammet på universitetet. Livet rullar på som det ska igen.

 

Som om inte det vore nog så vill de dessutom ha kvar mig som vikarie på assisstentjobbet så där har vi en liten extra inkomst som definitivt är välkommen. Inte så att jag och J har det svårt och fattigt och behöver alla pengar vi kan få, men det är alltid trevligt att kunna spara undan en massa pengar för oförutsedda grejer och planerade roligheter. Jag försöker få oss till att spara till en London-resa nästa år, och det verkar banne mig inte helt omöjligt.

 

Livet är definitivt bra just nu!

Idag tänker jag berätta en historia, som förhoppningsvis bjuder på en fin moral, men man kan aldrig vara för säker så jag lovar inget.

 

Nåväl, detta hände nu för länge, länge sedan. Den åttonde maj nu i år för att vara exakt. Under vissa omständigheter behövde Tara en kofot, och för att komma fram snabbt till sitt mål så bestämde hon sig för att cykla med den. För hur svårt skulle det vara? Bara lägga den över styret och sen fara iväg.

Riktigt så enkelt var det tyvärr inte. Istället lyckas Tara tappa den ena sidan av kofoten, den böjda änden, och på ren instinkt slänger då vår dumma skrutt upp sitt vänsterben för att förhindra att den far i backen.

Redan där kan vi ana en elementär dumhet som slår det mesta, för vad skada hade kofoten tagit om den nu hade slagit i backen, eller i cykeln för den delen? Ingen alls. Det som hände nu var att Tara fick sig en rejäl smäll på benet och argt funderade på varför hon gjorde sådär.
På benet bildades så småningom ett fint blåmärke och en liten svullnad men Tara tänkte inte mer på det. Hon var lite öm och hade stort besvär med att försöka låta bli att stöta in sitt blåmärke i saker, men annars var det inget hon tänkte aktivt på.

 

Tills den dag då blåmärket började växa och svullna upp ännu mer. Det skar som vassa knivar vid minsta lätta beröring (raka benen var definitivt inte att tänka på!) och så småningom började det även smärta var gång Tara stod på benet. Ledsen och arg och mer otroligt hög smärta tog hon sig till den fasansfulla vårdcentralen inte långt ifrån där hon bodde, där man konstaterade att man inget visste. Istället blev hon ordinerad en akut remiss till ortopeden som snabbt kunde konstatera att det rörde sig om en streptokock-infektion i blåmärket som nu spridit sig. Tara fick börja knapra anto-biotika och blev ordinerad sängliggande. Den förstnämnda biten var kanske inte så rolig, medicinen gjorde henne trött och det faktum att hon var tvungen att ta den tre gånger om dagen med minst 6 timmars mellanrum gjorde henne nervös. Att vara sängliggande däremot passade henne alldeles utmärkt, då hon var alldeles för besatt i att spela Mass Effect på Xbox. Gå på toa var däremot ingen större höjdare.

 

Så gick tio dagars kur, svullnaden och rodnaden gick ner, smärtan försvann gradvis och snart kunde hon gå helt normalt. Då var det dags att börja sommarjobba. Hon tyckte inte om det så mycket, främst för de långa tolvtimmarsdagarna hon kunde ha fyra av under loppet av en vecka, men pengar är pengar. Och så hemskt var inte hennes jobb som personlig assistent heller.

 

Tills en dag då hon började få konstiga, små svullnader på båda benen. De gjorde ont och kliade och var väldigt röda. Det var bara att besöka vårdcentralen igen som om igen konstaterade att man ingenting visste, men denna gång blev hon ordinerad en akut remiss till infektionskliniken. Där konstaterade man att hon hade fått knölros, helt ofarlig och säkerligen från hennes streptokocker. Hon fick knapra smärtstillande om det gjorde ont.

 

Tara började känna sig ganska less på att vara sjuk och fel nu. Kunde inte kroppen få vara någorlunda hundraprocentig snart?

 

Det visade sig att nej, det skulle den inte vara. Tara åkte på en hemsk hosta som vägrade gå över och började påverka hennes arbetsförmåga. Om igen blev det en tur till vårdcentralen där man rekommenderade stark hostmedicin. Den smakade riktigt illa och gjorde bara hostan lite lindrigare. En hel vecka hostade hon nästan ur sig alla inälvor i kroppen, vilket inte var populärt på jobbet. Då är hennes arbetsplats så hemsk att det inte finns några vikarier, för de jobbar redan de de ordinaries rader, så ingen får vara sjuk.

 

Inte nog med det. När hostan så började bli uthärdlig så var det dags för nästa streptokock-infektion, men denna gång i högra benet istället. Doktorn ordinerade samma antibiotika som tidigare och rekommenderar att hon fortsätter med både hostmedicin och smärtstillande vid sidan av.
Där befinner vi oss idag.

 

Idag är Tara riktigt trött på att vara sjuk. Benet gör ont, hostan är visserligen nästan helt försvunnen men fortfarande käkar hon på tok för mycket medicin. Hon är så trött, så trött. Aldrig har hon förut hållit på att somna när hon är mitt uppe i en intensiv eldstrid på Xbox:et, men det gör hon just nu. Och sömnen verkar inte räcka till. För att inte tala om jobbet som hon inte kan sjukanmäla sig från heller.

 

Det är en sommar av infektioner, förkylningar och besvär. Och det är banne mig inte roligt.

 

Som tur finns Mass Effect som en fantastisk distrahering. Det gör Tara lite gladare i tillvaron.

 

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!