Vet inte om jag egentligen var på rätt sinnesstämning för att klumpa ihop mig med trettio nya människor som man nu ska spendera ett år med (samt en resa till, vad det ser ut att bli just nu i alla fall, Berlin). Jag tror dock inte att jag har gjort något dåligt intryck på någon.

 

Annars finns det nog inte så mycket mer att säga om skolan. Det verkar lovande, men jag har ännu inte alltför bra koll på allt, och jag vet verkligen inte vad alla heter. Av alla min mors dåliga sidor så var jag tvungen att ärva det dåliga ansiktsminnet. Jag har inte så svårt med att komma ihåg namn, problemen börjar när man ska sätta rätt namn med rätt ansikte. Morsan tar fortfarande fel på sina arbetskamrater ibland, och alla dessa gånger hon har kallat oss ungar fel är en sådan vanesak att vi knappt skrattar åt det längre. Jag skrattar fortfarande, men jag träffar dem å andra sidan inte så ofta.