Det här bär emot så fruktansvärt men känslan av att dela med mig av erfarenheten tar över så jag tänker inte skämmas mer än nödvändigt.

 

Jag blev ordentligt, ORDENTLIGT, full i fredags.

 

Så, nu har jag sagt det.

 

Jag vet att det finns en och annan läsare som kommer reagera med ett "det var på tiden!" och på sätt och vis ångrar jag det inte, för nu kan jag med erfarenhet i bagaget säga att jag aldrig någonsin ska göra om det. Och det finns ingen anledning för någon annan att dricka så mycket heller.

 

Och många skulle nog bara skratta åt mig och säga att lite vin har väl ingen dött av, men det är ren och skär lögn alltsammans. Allt som allt drack jag 5 eller 6 ganska stora glas vin och kände mig lite snurrig efter 2, men därefter började det urarta till något slags flummeri som jag inte alls hade någon kontroll på. Att man dessutom befann sig ensam med klassens alkoholist gjorde inte precis saken bättre. Verkligheten blev overklig och overkligheten blev verklig, vilket var grymt obehagligt nu såhär i efterhand. Någon ordentlig bakfylla blev det inte under lördagen, men däremot världens ångest som totalt försvann när väl systemet var helt rensat.

 

Och jag kan verkligen inte förstå varför folk vill uppnå detta.

 

Att dricka alkoholhaltiga drycker i bemärkelsen att det är just gott, det kan jag på sätt och vis ha lite större förståelse för, även om det också inte är något som ligger högt i rang för mig. Men att bli full, och särskilt i detta land där man mest dricker för att alla andra gör det, gör mig grönjävla förbannad.

 

På tidigare fester har jag haft tokroligt många gånger utan det minsta droppe alkohol. Ibland har man fått kommentaren "men är du hög eller?", precis som att det skulle vara en omöjlighet att vara genuint glad utan hjälp från kemikalier och annan skit.

Allt som oftast brukar folk inte förstå att jag inte har druckit något. En fest som spårade ur på väldigt trevliga sätt (dvs flum på låga nivåer som får en att tokskratta utan hejd i X antal timmar) bär jag fortfarande med mig som en av de roligaste, detta trots att jag var den enda nykter där. Ingen reflekterade över det, jag var ju "lika" glad som någon annan där. När jag sen kläckte ur mig att jag var nykter blev jag istället mött med skepsis eller så tog folk det inte på allvar.

"Klart hon säger att hon inte är onykter, jag är ju inte heller det trots att jag har druckit två cider redan, men vadå då, det blir man ju inte onykter på."

 

Det värsta är dock att folk inte vill godta att man anser denna mini-alkoholism som något dåligt. Nej då, istället ska man motarbetas för sin brist på social kompetens, inte kan du väl vara nykterist eller, gud förbjude, absolutist om du inte ens dricker?

 

Allt snack om att man vågar så mycket mer när man har druckit, är bara skitsnack. Man ska ALDRIG fastna i fällan att man vågar mer som onykter, för resten av livet lär du inte våga mer när du är nykter.

Jag pratar lika öppet och rakt vare sig jag är nykter eller onykter, och det står jag för. Visserligen vill man kanske inte säga allt, men å andra sidan handlar det mer om integritet och i vilken grad man litar på sin närmaste krets snarare än att jag inte vågar.

Jag har sagt till Raja att han är den snyggaste killen i klassen (mitt på dagen under en rast och utan alkohol), och det blev han glad av att höra. Jag pratar med J om ALLT som händer i mitt liv, för han är den jag litar mest på. Jag delar med mig av mina innersta hemligheter till folk jag känner kan behålla dem utan att krackelera själva (finns det en risk att de skulle göra det så säger man naturligtvis ingenting).

 

Jag tänker inte sluta gå på fester, men jag tänker fortsätta ifrågasätta varför man måste dricka på dem, och varför man måste bli full. Räcker det inte med att vara full av liv?