Har nyligen sett Michael Moore's dokumentär Sicko och blev oerhört chockerad och arg. Ni som också har sett den förstår kanske varför, och för er som inte har sett den ger jag en sammanfattning:
Moore undersöker helt enkelt USA's så kallade fina sjukhusvård och hur försäkringsbolagen fungerar. Och man upptäcker ganska snabbt att det suger, eftersom sjukvården inte är allmän utan kostar (en snubbe var tvungen att betala 12 000 dollar för sitt ringfinger och 60 000 för sitt långfinger, WTF????????).
Så börjar han jämföra med andra länder som Frankrike och Canada och Storbritannien där sjukvården är allmän, och där finns inget att klaga på, inte om man är amerikan i alla fall.
Inget av det hakade jag egentligen upp mig på i någon större utsträckning. Inte förrän han började jämföra USA's sjukvård med Cuba. Av alla ställen... Kubaner får bättre sjukvård än amerikaner! Kan ni fatta det???? Nej, inte jag heller.

Så vad är det egentligen för fel på Fidel Castro? Vad gjorde han för ont? Det ska jag fanimig ta reda på!!

Ursäkta mitt språk, jag är ganska så upprörd och förbannad!

Och egentligen blir inte mina öron röda av ilska... Fan!!

För två timmar sedan när jag körde bil in till skolan satt jag och tänkte på musik. Jag hade lyssnat på ett litet urval av låtar från Rob Zombies skiva The Sinister Urge och satt väl och sjäng med, medan jag tänkte "fan vilken bra skiva". Sen ångrade jag ganska snabbt att jag hade tänkt den tanken. För plötsligt blev jag inte säker på om det var själva skivan som var bra eller om det var några låtar FRÅN skivan som var bra. Och om de överhuvudtaget var bra eller om det bara var jag som gjorde dem bra i mitt huvud eftersom jag gillar dem. Så försökte jag omigen föra en diskussion med mig själv om ämnet men det gav jag upp ganska snart eftersom jag inte kom någonvart. Till slut satte jag på "You can call me Al" av Paul Simon och blev så glad att jag glömde bort diskussionen helt. Den kom tillbaka när jag parkerade bilen och jag tänkte medan jag fixade en parkeringsbiljett:

- "Okej, hädanefter ska jag aldrig mer diskutera vilken typ av musik som är bra eller dålig, vare sig med mig själv eller andra"

Sen under biologin satt jag och tänkte på det beslutet. Först kändes det väldigt bra ska jag erkänna, för tänk vilka konflikter man kan undvika! Men sedan mindes jag den där gången när jag var med Mr Galen på stan och träffade en av hans bekanta som släpade med sig ett gäng kompisar, alla i 14-15 års åldern. De började diskutera musik (man förstod ganska snabbt att de var emos allihopa) och sa bland annat att Metallica var first-wave-emo (vilket upprörde J ganska så rejält och gjorde mig förtvivlad). Och då började jag undra hur man annars ska lära sig något om musik om man inte diskuterar? Behöver man lära sig allt?

Personligen blir jag mest förvirrad när sådana här diskussioner sker och då man dessutom inte har koll på olika genres (jag vet dock med 100 % säkerhet att Metallica är trash-metal och inte emo) hänger man med ännu mindre.

Men jag tar nog tillbaka beslutet tillsvidare, för jag är inte säker på om det är ett bra beslut. Det krävs nog mer filosofering och sittande på stubben (det sistnämnda stal jag från min svenskalärare på gymnasiet som var en riktig Fredrik Lindström nörd som gärna ville att man hade filosofiska tankar med i sitt korrekta språk).

Eller så är musik ett alltför stort ämne...

Kanske en lite väl dramatisk titel, men det var inte det jag ville skriva om.

Jag kom hit för att skriva om mitt humör och tillstånd just nu, vilket är ett slags apatisk variant av trötthet. Nu under naturkunskapslektionen, som förövrigt slutade en halvtimme tidigare, satt jag och skrev det jag skulle i mitt föresäsningshäfte precis som jag brukar göra. Men jag kan inte påstå att jag var särskilt medveten om det, eller särskilt fokuserad. Så medan min hand (jag är högerhänt förövrigt) skrev ner frökens fina anteckningar och var mycket mån om att det skulle bli rätt så var mitt huvud någon annanstans. Säkerligen tillbaka på min kudde för min medvetenhet kändes precis som om jag nyss stigit upp. Den där nyvakna mosigheten där man är inte är så klar över vad som händer, och man bryr sig inte gärna om det. Och börjar man bry sig blir man irriterad på både sig själv och omgivningen (låter man det dessutom gå ut över omgivningen har man något som kallas hemskt morgonumör, drabbar oftast B-människor) men man lyckas masa sig upp för att plikten kallar. Även om skolan i sig är rolig är det jobbigt att ta sig upp, och jag kliver inte ens upp vid sju eller sex varje morgon som mina föräldrar gör. Åhnej, jag stiger oftast upp vild halv åtta eller till och med vid åtta. Och återgår man till min parentes (jag var på väg att skriva hypotes men det är ju inte min hypotes i parentesen...) om B-människor kan man ju verkligen undra om inte jag tillhör dem jag också. Men då kan jag skratta lätt och faktiskt erkänna att jag är vare sig en A-människa eller en B-människa utan snarare både och. Jag kan gå upp extremt tidigt (dock aldrig före fem!) och ta sovmorgnar. Det måste dock ske i takt med mitt sovande, samt även att jag får vakna när jag själv har bestämt det. Jag vill åtminstone ha åtta timmars sömn men det har jag inte fått sen skolan började. Det är inte skolans fel, det försäkrar jag. Problemet är betydligt enklare än så. Det är Misses kattunge som förstör mitt nattsömn
[Fotnot; Min äldsta lillasyster Misse räddade för ca en månad sen en kattunge från att bli avlivad och eftersom hon inte ville ge bort den till någon annan som ville ha en katt behöll hon den för sig själv. Hon säger att han är en kopia av gammelpäronens numera avlidna katt Millan, vilket jag till stor del kan hålla med om. Han har max fem hjärnceller, är inte rädd för något och extremt energisk utav sig, vilken beskriver Millan på pricken. Att han dessutom har nästan samma färgteckning, dvs vit med någon stor svart fläck (har tyvärr ingen bild att visa upp), gör inte saken sämre. Han heter officiellt Trasseltroll och det är fritt fram att kalla honom Trassel eller Trolle. Jag kallar honom Troll när han är elak mot mig.]
Av någon anledning så attackerar han mig gärna vid klockan sex på morgonen. Och han vill vare sig ha mat eller springa lös i huset, nej nej, han vill bara ha uppmärksamhet. Han buffar, han kurrar, han kryper in under täcken och ska slicka mina knän rena, samt attackera mina tår. Och jag begriper inte varför han inte gör det mot Misse, som ju faktiskt är hans matte. Eller jo, nu ljög jag, han har ju faktiskt attackerat henne någon enstaka gång. Tråkigt för mig att han som oftast attackerar mig.
Jag kan inte ens lära honom att låta bli mig, för sådan information tar inte katter in, det är väl det som är nackdelen med dem antar jag. Alltid ska de vara störst bäst och vackrast och alla älskar dem. Jag suckar ganska så rejält åt eländet. Men det enda jag kan göra åt det (förutom att släppa ihop honom med Frosten så att han blir trött av allt lek, Frosten kan vara ganska vild och intensiv i sina lekar) är att gå och lägga mig tidigare på kvällen. Nu har det tyvärr blivit att jag har lagt mig kring tolv varje kväll och att då bli väckt av ett irriterande objekt som sannerligen inte ska styra min sömn gör det bara värre.

Förhoppningsvis känner jag mig lite piggare nu efter lunch, samt lite serier att trösta mig med. Läste nu innan jag satte mig första volymen av Elvis (ni vet den där strippen i Metro med sköldpaddan Elvis i huvudrollen) vilket var rejält upplyftande. Vilket påminner mig om en tankeställare jag får ibland; Hur kommer det sig att man kan sitta och läsa en serie som är fantastiskt rolig men ändå inte dra på munnen? Det fanns flera strippar där som var hejdlöst roliga men min käkmuskulatur rörde sig ändå inte ur fläcken. Kräver lite undersökningar, om ingen kan ge mig ett direkt svar. Vilket jag å andra sidan inte vill ha, jag vill nog hitta svaret själv.

Och hjälp, vad mycket jag skrev nu... alldeles för mycket, det här lär väl bara jag orka läsa igenom ordentligt ><

(HAHA, jag lurade er med en smiley!! Jag som hittils inte använt någon smiley på min blogg!)

Okej, jag ska inte ljuga; jag har tämligen dålig självkänsla. Inte i så låg grad kanske, men tillräckligt för att jag ska bli alldeles till mig vid minsta lilla komplimang, särskilt vad gäller mitt utseende. Jag är inte idealiskt vacker, det kan jag säga, men när jag ser mig i spegeln så ser jag inte heller ful ut. Jag är ganska söt. Tänker jag. Men den tanken varar sällan längre än just till det ögonblick som jag vänder bort blicken från spegeln.
För ens spegelbild är ju aldrig desamma som ens verkliga bild och det är den jag är missnöjd med. Min underläpp är sned (inte mycket med tillräckligt för att det ska synas), mitt ena öga är mindre än det andra (och jag inbillar mig att alla andra har perfekt lika sora ögon, vilket ju är bullshit), och min näsa ser större ut än vad den egentligen är. Och det enda råd jag får är att se mig i spegeln och säga till mig själv "Jag är jäkligt snygg". Varför det? Jag tycker ju att min spegelbild är snygg, det är ju verklighetens ansikte jag inte är så nöjd med.

Ja, jag vet att jag är löjlig men det är svårt att låta bli att tänka på hur man ser ut. Särskilt när man är med andra. För jag vill bara bli accepterad som jag är. Och är man inte nöjd med sig själv, kanske det syns utanpå? Jag vet inte.

Utseende är nästan lite för jobbigt, och ändå är vi bara påfåglar allihopa som vill visa upp oss.

Jag har nog tyvärr insett att jag är den ordningsamma typen. Eller åtminstone den som försöker vara det. Tyvärr går det inte så bra för mig, eftersom jag dessutom är en prylfantast och samlare. Vad resulterar det i? Jo fler prylar och mindre ordning. Och har man inte rätt sorts möbler (pff, som om det är möblernas fel alltihopa...) så är oordningen ett faktum. Det gör mig ganska ledsen... helt i onödan.

Vilket får mig att fundera på om jag verkligen är så okänslig som jag försöker få mig till eller om allt är bara ren och skär inbillning skapad av dålig självkänsla och låg kongruens? Eller så funderar jag för mycket i psykologiska banor, men vem kan klandra mig? Jag läser trots allt psykologi på komvux, och med tanke på att hela kursen ska vara klar till v 43 så är det väl klart som fan (ursäkta ordvalet) att man blir lite hjärntvättad.

Ett under att J står ut med mig när jag är på sådant här humör men det gör honom nästan mer arg när jag säger sånt här, så egentligen ska man inte ta något jag säger alltför allvarligt. Kanske om man kan se att jag har den där allvarsamma funderar-minen, då kan man överväga att vara mindre kritisk.

Nåja, igår gjorde jag ett tappert försök att organisera upp "röran" i mitt rum, men det är inte lätt då man har en usel bokhylla och för mycket serier och sköldpaddor. Min hylla kan beskrivas som något gammalt som borde ha blivit slängt för åtminstone 5 år sedan. Den är vit och ska passa ihop med min säng, som det är tänkt att man ska ha inpusslad i ett perfekt utrymme under hyllan. Den passade fint när jag var barn men nu när jag är vuxen (gaah, jag kan fortfarande inte vänja mig vid att inte vara tonåring, för mycket Peter Pan-syndromhos mig tror ja!) passar den inte riktigt med mitt ordningsinne. Den är för liten, den håller på att gå i bitar och den är dessutom full av ingrodd smuts som inte går att ta bort ens med super 10.

Då blir man ganska ledsen... helt i onödan som J sa.

Så jag försökte unna mig lite kul som J hade rått mig till tidigare under kvällen, jag läste lite serier. Och lyckades på något udda vis komma in på GTO (Great Teacher Onizuka av Tohru Fujisama) och kapitlet med traumatiserade Urumi. Onizuka säger en sjuhelsikes massa bra saker. Eller egentligen sa han samma saker som J, fast på ett mer burdust sätt förstås. Och då undrar jag, varför lär jag mig inget av dessa sanslösa människor i både verkligheten och fiktionsvärlden?

Bra fråga, den tåls att tänka på

Men är det inte så att man kanske aldrig lär sig sånt för att man inte förstår sambanden? Eller...

Äsch, strunta i mig. Som sagt, man ska inte ta allt jag säger så allvarligt. Istället borde man skratta med mig, då kommer det åtminstone något gott ur den här historien

Nu var det ett bra tag sen man skrev något här. Men det är inte det lättaste kan jag tala om när man får en ny dator (ny och ny, den har några år på nacken) och flyttar ner den till sitt eget rum där den står betydligt bättre, för mitt internet försvann i samma veva. Hade bara en trådlös mottagare som man kunde skruva fast bak på datorn. Samma mottagare kan jag inte skruva fast på nydatorn tråkigt nog. Istället har jag fått en usb-variant av J, samt även en installationsskiva till den. Tror ni att jag törs fixa det själv? Svar nej! Och P har oftast inte tid, eller lust för den delen. Särskilt inte nu när han verkar ha problem med precis allt. Själv borde jag tjatat mer, men det vågar jag inte heller. Inte bra, jag kommer inte att få något internet om jag ska fortsätta såhär.

Nåväl, nog med bortförklaringar.

Hur mår du idag? Ja, idag är en fin dag, särskilt som jag har planerat att om en stund ge mig ut i skogen på en liten exkursion. Det är visserligen ett skolarbete, men jag gillar skogen så jag ser det mer som ett nöje.

Sen får man även chans att filosofera en hel del, särskilt om lärande i allmänhet. Och jag börjar fundera över hur det står till med utbildningen i dagens sverige. Hur kommer det sig att jag och många andra var så otroligt skoltrötta att vi sket i skolan totalt? Gjorde vi så mycket annat som var roligare? Säkerligen, men jag kan inte minnas att jag gjorde så mycket roligt när jag var som mest skoltrött. Visst träffade man trevliga vänner så gott som varje dag men, jag kan verkligen inte minnas att vi gjorde något roligt. Jag hade roligt när jag tecknade eller läste serier till musik. Det minns jag däremot.

Nu spårade jag ur en aning här känner jag, men jag är lite ringrostig.

Nåväl, nu studerar man glatt på komvux. Och plötsligt är läxor roligt! Lära sig saker är roligt överhuvudtaget. Och plötsligt slår det mig att jag borde ha läst något annat på gymnasiet om jag hade fått titta in i framtiden. Visserligen gick jag rätt sorts linje egentligen, men då kommer vi till en viktig punkt inom skolan som det tyvärr går allt sämre med; Lärarkåren. Jag kan inte påstå att jag hade några bra lärare inom mina huvudämnen som var bildämnen. Tyvärr, men nu närjag studerar vid komvux märker jag att en bra lärare gör ofantligt stor skillnad.
Ta kemi till exempel. Det har man ju läst i högstadiet och i viss mån gymnasiet. Men det är inte många som kommer ihåg vad man lärde sig om atomer och reaktioner, eller ens förstod det. Istället pluggade man in en massa formler och sen var man godkänd. Nu läser jag naturkunskap B där vår första delkurs är kemi. Och jag blir ständigt förvånad över att jag faktiskt förstår nu! Nu förstår jag plötsligt allt med atomer och reaktioner, jonföreningar och strukturformler. Jag kan det! Och det är definitivt inte för att jag har blivit smartare, för så stor skillnad från högstadiet är det inte. Nej, istället har jag en underbar lärarinna som förklarar allt på en nogrannt och pedagogiskt sätt och som är noga med att verkligen alla ska förstå vad hon pratar om.

Jag hade en fiffig slutkläm när jag började skriva det här inlägget men nu har jag glömt var det var. Och jag lär nog inte komma ihåg det heller, för den sortens komihåg är inte min starka sida. Så ni får nöja er med vteskapen att jag lär mig mycket, och för första gången faktiskt förstår det också. Det känns bara synd att man inte upplevde dessa underbara känslor på högstadiet eller gymnasiet, för det var ju då man behövde det.