Nervositeten inför Berlin börjar ge sig tillkänna på allvar nu. Å ena sidan är jag otroligt exalterad över att få besöka inte bara en så spännande storstad utan till och med ett helt annat land (herregud, bara att skaffa pass gjorde mig både kallsvettig och upprymd!), men också jättenervös för den otroligt långa listan på saker som kan gå fel. Jag tror inte på det där man sägar att "kan det gå fel så går det fel", för det är sällan det faktiskt går såpass fel för mig. Men å andra sidan, kan man såga något om saken när man aldrig varit den beresta typen förut? Jag vet inte.

Jag är faktiskt den enda i min klass som aldrig varit utomlands förut (nej, jag räknar inte riktigt skandinavien som utomlands, det är mer bara en försmak på ett sådant äventyr men med tillräcklig hemmakänsla för att inte skrämma bort de ovana).

 

Fast om jag ska vara helt ärlig så är det faktiskt den sociala biten som skrämmer mig mest. Helt plötsligt ska man umgås 24/7 med människor som man verkligen har velat umgås betydligt mer med tidigare under läsåret, och vad går att hinna med på bara en vecka? En vecka som dessutom ska ägnas åt en massa konststuderande på museum, gallerior och utställningar, och de skrämda föraningarna om den trötthet som det lär orsaka övergår sunt förnuft. Fast jag erkänner att jag ser jättemycket fram emot att få se den egyptiska utställningen och bysten av Nefertiti i verkligheten, jag har önskat mig det ända sedan nionde klass!

 

Det här är något som jag har tänkt riktigt intensivt på det senaste halvåret och verkligen försökt att förstå, analysera och komma till slutsatser om, men det är ruskigt svårt. Och jag tänker inte hymla den här gången med knepiga metaforer som man kanske förstår, utan stället vara extremt saklig.

Jag har börjat få allvarliga problem med att kombinera feminism med bisexualitet.

 

Det är långt ifrån så enkelt att förklara den ändock simpla ovanstående mening.

 

En del säger att den allmäna sanningen är att ALLA är bisexuella mer eller mindre, vilket jag också trodde på ett bra tag för länge sedan, men nu har insett är en total lögn. Kanske kommer den uppfattningen från att de flesta låter gränsen gå extremt lågt ner? För mig går inte gränsen från hetero till bisexualitet vid någon enstaka erotisk fantasi om samma kön som en själv, den börjar när man faktiskt vill leva ut dessa fantasier. Att bara testa någon enstaka gång (typ på fyllan) räknas inte heller, det är experimentellt beteende. Inte ens att avnjuta lite pussar och kanske något litet hångel är inte heller bisexuellt utan endast bisensuellt. Inte samma sak med andra ord även om ni närmar oss.

 

I mitt huvud är en bisexuell person någon som attraheras av båda könen och kan känna både åtrå och förälskelse utan könliga begränsningar. Man ifrågasätter inte om huruvida man kan tänka sig ett förhållande med något av könen, man väljer båda utan vare sig oro eller tvivel eller tvekan. Den sexuella frustration som kommer för den som inte får regelbundet sex gäller även för båda könen.

 

Så för mig som är bisexuell och aldrig någonsin kommit längre än just hångel med tjejer, och för tillfället befinner mig i ett heteroförhållande, kan bristen på kvinnligt sällskap bli en ren plåga ibland. Det räcker inte med lite kyssar, jag vill verkligen få uppleva mer och frustrationen som kommer av det äter upp mig. Det är egoistiskt som fan men mänskligheten är egoistisk i stor eller liten utsträckning. Jag skäms inte för att erkänna det.

 

Frågan är då; vad har detta med feminism att göra? Jag kommer till det alldelse strax.

 

Jag har endast de senaste åren verkligen börjat ifrågasätta den manliga normen i samhället och försöka få folk i min närmaste omgivning att förstå samma saker som jag själv lär mig. Som hur få kvinnor det finns i kulturvärlden, att tjejer alltid måste se fräscha och smala ut för att vara socialt accepterade, att de inte ska ta för mycket plats utan alltid hålla sig lite på kant bakom mannen, osv. Jag blir förbannad när supersmala modeller med alltför lite kläder används i marknadsföring och jag kan riva byggnader när jag ser att det ständigt är kvinnan som framställs som ett billigt våp som alltid ska objektifieras med sex, inte som en person. Att man dessutom nuförtiden har mage att klaga på hur det börjar förekomma allt fler starka och självständiga kvinnor i huvudroller, är ju bara tillräcklig anledning att sucka högljutt och irriterat, med himlande ögon.

Jag ifrågasätter, lär mig mer och mer för varje dag, och börjar forma fantastiska tankar om hur jag ska uppfostra mina barn. Feminism är självklart för mig. Kvinnor är inte sexobjekt som endast ska tillfredställa mannen.

 

Men ibland snubblar jag.

 

Ett bra exempel på det är en låt som jag, om jag endast hade hört den som den var på radion och inget mer, hade ogillat lika starkt som jag avskyr mycket av den moderna musikensom finns idag.

 

 

Och jo, låten i sig är den där sortens hjärndöda dansbeat-musik som folk vill ha idag och som jag inte riktigt fixar att bara lyssna på. Jag förstår inte heller hur andra kan stå ut med det, men då är vi inne på smak och tycke, och det har verkligen inte med saken att göra.

Dessutom hörde jag den inte på radio eller på ett dansgolv ute på stan, jag såg musikvideon först, med den ocensurerade texten (radioversionen heter "love u betta").

Och fann med den att Neon Hitch var bland det sexigaste jag hade sett. Jag blir galet exalterad och otroligt frustrerad av att se henne spexa omkring genom videon, kråmandes på golv i korsetter, vackra peruker, sotade ögon, ett rött hår som kastas med det där sexiga knycket som får det att flänga hårt och intensivt, samt den avslutande finalen; ett vilt lekande i en svart sörja som på hennes kropp får det att se ut latex. Jag blir helt enkelt jävligt upphetsad av att se på det.

Precis som alla andra killar blir när de ser videon.

 

Feministen i mig vrålar i ren och skär ilska över hur objektifierad hon blir med sin video, och hur man använder sig av den där äckliga prostitutionen som många kvinnor i musikbranschen "måste" ägna sig åt om de vill komma någonvart. Jag blir kräkfärdig över alla män som förtjust klappar händerna och använder videon som något slags mjukporr när de är ensamma om kvällarna.

 

Problemet uppstår när jag själv är en av de där killarna.

 

Jag är inte ett dugg "bättre" än de. Jag klappar också förtjust händerna och suckar nöjt åt hennes sexiga danser och otroligt åtråvärda kroppsformer.

 

Och jag kan verkligen inte avgöra om jag ska stoltsera med min bisexualitet och öppet njuta av videon som den är, eller skämmas över att den har "gått för långt". Och hur då "gått för långt" för resten?

 

Jag vill inte motverka min läggning, det är ju trots all en så stor del av den jag är, men det blir en sådan våldsam krock när jag inte kan kombinera den med feministen i mig. Jag avskyr normerna kring det här men jag faller ändå offer för dem i min egen kamp att försvara bisexualiteten mot alla de skeptiska homosexuella som tror att jag inte törs komma ut ur garderoben ordentligt, eller alla heterosexuella killar som tror att jag dras till tjejer för deras skull, eller bara de heterosexuella tjejer som tror att jag bara nöjer med lite hångel på fyllan (Kate Perry-syndromet kallar jag det). Har ni någon jävla aning hur svårt det är att hitta någon som är bisexuell som JAG?

 

Det blir ett otroligt jobbigt problem när jag kombinerar dessa två världar och jag har fortfarande inte landat. Och det gäller betydligt fler saker, mer eller mindre betydelsefulla i min våldsamma debatt med mig själv, än just det här extrema fallet.

 

Vad jag önskar att fler kunde uppmärksamma detta och ta sig en funderare. Feminister, lesbiska, bögar, andra bisexuella, transor, kvinnohatare, mansgrisar, naiva och okunniga, osv. Jag skulle verkligen vilja se vad andra säger om sånt här. Åt vilket håll debatten skulle gå, vad alla skulle ha för tankegångar. Det vore intressant att se. Men kanske mer intressant att se hur samhället skulle reagera på det. Homosexualitet i all ära, men vi bisexuella verkar inte finnas.

 

Men det gör vi. Som fan!

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om mitt humör i detta nu, dessa minuter det tar för mig att skriva det här inlägget.

 

Jag känner mig tom samtidigt som jag är så uppfylld av något som jag inte är helt säker på om det är en sval ångest eller en sval lycka. Att det däremot är något subtilt är tämligen uppenbart. Men hur subtilt kan det vara när man ändå upplever det så starkt, fastän det verkar vara svagt? Sen när handlade livet om att uppleva motsatser samtidigt? Var ligger logiken i det?

 

Min största gissning är att jag ännu inte har landat ordentligt efter alla spiraler som involverade S. Och att jag helst undviker att dra in både Ignis och Raja i samma slags spiral. Kött eller fisk var det ja.

 

Inte nog med det. Hjärnan är helt slut efter den här veckan som endast har gått åt till att teckna perspektiv, och som vanligt blev jag överambitiös med alla mina linjer hit och dit. Faktum är att jag fortfarande inte är helt klar och ska redovisa imorgon det första som händer på morgonen. Gawd...

 

Nu ska jag sova, det har varit för lite av just den varan den här veckan.

 

God natt