Och omigen kan man nog konstatera att man ingenting lär sig av det förflutna, vare sig mänskligheten i sin helhet eller en själv.

 

Jag har befunnit mig här tidigare, när man verkligen inte vill något annat än att komma över sina dilemman. Vanligtvis brukar folk säga att "de vill glömma" men varför skulle man göra det? Inte fan vill jag bli av med mina erfarenheter bara för att de är lite jobbiga att släpa på.

 

Men varför vill man göra det svårare för sig i processen? Varför dra på sig ännu mer bekymmer för att släta över de gamla?

 

En gång i tiden fanns en kille som jag verkligen gick upp för. Jag fanns inte för någon annan, men han ville definitivt inte finnas för mig. Mitt i den process som handlade om att hitta tillbaka till en själv och hur resten av världen betedde sig, träffade jag en tjej. Tjejen med stort T och som fortfarande får mig att gråta till tonerna av Sonata Arctica's "Shy". I hennes närhet fanns verkligen inget annat, bara hon och jag, och jag ville verkligen att det skulle fortsätta så. Inte bara för att jag blev så överfylld av känslor som inte riktigt gick att kontrollera men åtminstone gjorde "livet värt att leva", utan också för att jag genom henne kunde glömma den här killen bit för bit.

 

Tills jag blev dumpad såklart, då stod man plötsligt med två personer att komma över. Way to go girl!

 

Jag hade ingen som kunde fungera som substitut för den hittills enda tjej som jag har känt den där hemska åtrån för, men det botade sig med det enda som verkligen botar sånt: cynism. Att betrakta världen med cyniska ögon gör en kanske inte trevlig men känslorna försvinner bra mycket fortare.

 

För tillfället verkar jag dock ha glömt hur man gör, för min teknik just nu går ut på att projicera känslor åt helt andra håll. Just för att de inte ska riktas åt fel håll, jag blir helt satt ur spel om jag gör det.

 

Idag är det fredag, och jag ska projicera vidare ikväll för att inte hamna i självömkningsfällan, vilket är alltför lätt när man är själv hemma. Vete fan om det är så förbannat smart, men ärligt talat vill jag kunna börja slappna av igen. Dessutom misstänker jag att det i slutändan när allt börjar ta slut på sin högsta höjd slutar i något ofarligt men ganska trevligt.

 

FAN MÄNNISKA, SLUTA VARA SÅ JÄVLA METAFORISK OCH KOMPLICERAD OCH KRYPTISK HELA FUCKING TIDEN?!?!?!?!!?

 

Får man svära så i sin blogg när man inte gör det on regular basis?