Just nu mår jag tämligen skit. Det är lika bra jag säger det, för jag vill inte höra frågan "hur är läget" för jag vill inte prata om det. Inte på en djupare nivå i alla fall.

 

Läget i skolan är tämligen kaosartat och jag har vandrat in i nån slags bipolär värld, där jag ena sekunden är jättetaggad och fokuserad, för att i nästa sitta och vagga på golvet fram och tillbaka med världens klump i min torso.

 

Jag försöker byta socialt liv också under allt detta kaos, men helt plötsligt är det som att jag har glömt hur man umgås med folk. Hur man visar intresse och blir intressant för andra. Istället känner jag mig konstant som ett plåster och kanske inte ivägen men definitivt inte uppenbart välkommen. Och jag orkar egentligen inte ta itu med sånt när jag knappt orkar med disken hemma. Mitt sluskiga skrivbord har definitivt spritt sin stökiga attityd till andra möbler där hemma.

 

Just nu vill jag bara ha en lång, intensiv och tröstande kram, men jag kan inte komma på någon som kan ge mig den. Möjligtvis J, men han är 4,5 mil bort, så det är inte direkt ett alternativ.

 

Tror jag ska spela Mass Effect, och hoppas på att Garrus kan distrahera tillräckligt...