Det är ganska sällan som jag får några "aha"-upplevelser, i alla fall av det mer storslagna slaget, men idag var det faktiskt ett sånt ögonblick, trots att det egentligen handlade om att jag tog in information som berättats kortfattat för mig tidigare.

 

Jag har själv fått förklarat varför jag är som jag är och känner inte längre något behov av att fundera på huruvida jag skulle vara konstig på något sätt. Jag är inte det minsta konstig egentligen, inte ens sådär charmigt som en del kan vara (även om jag har blivit kallad charmigt konstig emellanåt).

 

Jag råkar bara ha en dysfunktionellet retikulärt aktiveringssystem.

 

Det lät kanske lite väl avancerat, men kortfattat kan man förklara att det retikulära aktiveringssystemet handlar om hjärnans förmåga att sålla bort intryck och fokusera på det som är viktigt. Hur mycket information man faktiskt sållar bort verkar forskare vara en smula oense om, men de flesta brukar hålla sig till 90-98 % som sållas bort av vår hjärna. Det är ju fantastiskt!

 

Så vad händer då med mig som har ett dysfunktionellt sådant? Klarar jag inte av att sålla bort saker? Låter inte det som autism?

 

Autistiska har definitivt ett skadat aktiveringssystem, då de tar in för mycket information som inte hjärnan klarar av att bearbeta och därför "stänger de av". Jag däremot, som inte är autistisk, fungerar som en vanlig människa verkar det som, men att fokusera på det som är viktigt är tämligen omöjligt, eftersom jag saknar förmågan att prioritera. Man kan också säga att dessa människor är mästare på att kunna onödiga saker, eftersom den slags information är lika viktig. Så här besvarades frågan på varför jag kan så sjukt mycket citat från olika saker och varför jag finner det så lätt och roligt att lära mig det. Någon praktisk nytta har jag ju inte för det. Det är bara mitt retikulära aktiveringssystem som fungerar så, jag kan inte prioritera och är otroligt lätt distraherad. Jag är dessutom mer känslig för detaljer i min omgivning samt att jag även tar otroligt mycket personligt.

 

Så skönt att få veta så ni anar inte! Tidigare idag tog jag det extremt personligt att det inte blev något lan idag som det var tänkt och hann bli riktigt ledsen och bitter innan jag i min apatiska värld ändå satte mig framför den underbara dokumentären "Varför lyssnar inte Kalle?". J har pratat om den tidigare och sagt att jag blev perfekt beskriven i programmet, men någonstans har jag väl inte reflekterat över det, jag såg det ju liksom inte själv. Och jag fick heller inte förklarat för mig vad som menades med retikulära aktiveringssystemet (jag trodde länge han menade rektinal, vilket var riktigt fel).

Nu när jag äntligen fick det förklarat för mig föll verkligen allt på plats, precis som det gör för alla andra som äntligen får en diagnos eller en förklaring för hur de faktiskt fungerar. Jag är så lättad, så glad, att jag struntade blanka katten i min besvikelse. Eller rättare sagt, när jag förstod varför jag kände så starkt av den så blev den mer hanterlig. Grabbarna ska definitvt få höra att jag blev besviken, men det verkar inte längre som att jag kommer att älta det fram tills att vi faktiskt träffas.

 

Nu vet ni det också. Vill ni ändå veta mer, rekommenderar jag verkligen den där dokumentären: