I brist på tid till att läsa (eller göra så mycket roligt för den delen) så har jag i bakgrunden till mitt mattepluggande och idogt skrivande haft Sagan om Ringen Radioteatern spelandes. Jag lyssnade nästan sönder den uppsättningen när jag hade min ordentliga LotR-noja när då första filmen kom (vid ett tillfälle skulle jag till och med lära mig alviska flytande, håhåjaja!) vilket visar sig extra tydligt nu när jag tror mig ha glömt allt men likväl kommer ihåg repliker och tonfall i dem. Eller bara alla roliga/läskiga ljudeffekter för den delen. Nu har man lysnat färdigt och det känns väldigt sorgligt. Tror nästan jag ska lyssna igenom tramset en gång till bara för sakens skull!

Annars fick det mig att tänka på hur otroligt skeptisk jag var till precis allt som mamma försökte locka in mig på när jag var liten. Jag skulle absolut inte läsa Liftarens Guide till Galaxen, den var ju så förbaskat tjock, och vem brydde sig egentligen om rymden?
Läste fanskapet som 17-åring och har aldrig läst en bättre bok sen dess. Den ligger alltid framme, lättåtkomlig så att jag kan bläddra i den. Skäms på mig.

Harry Potter har jag nämnt förut, men tåls att nämnas igen: jag orkade verkligen inte läsa första boken, den var så genomlidligt tråkig! Jag såg de första två filmerna och fann historien en aning underhållande, me inte tillräckligt för att de skulle få några positiva ord från min sida. Läste tredje boken och började ana att det fanns något som jag hade missat. När jag då sen läste fjärde boken insåg jag att nu man var faktiskt fast. Skäms på mig, men jag förtjänar verkligen inte att fortfarande bli retad för det. Jag var ung och dum.

Sagan om Ringen skulle jag definitvt inte läsa, för hur intressant kunde det vara att läsa om en sketen ring som alla verkade så rädda för? Det var ju för tusan bara lite metall!
Såg första filmen på bio av en ren och skär impuls tillsammans med Misse, och hade aldrig sett något så spännande. Sträckläste böckerna och fann dem underbara! Jag äger numera alla tre i både den gamla och den nya översättningen (drömmen vore ju att få äga den illustrerade samlingsvolymen också, men det kanske är för nördigt?)

Under min Sagan om Ringen-noja så tyckte mamma att jag skulle ge mig på Elfquest och läsa lite om riktiga alver.  Vadå riktiga alver? Dom fanns ju i Tolkiens böcker, varför skulle jag läsa en sketen serie om dom? Blev däremot hemskt nyfiken när mamma förbjöd mig från att läsa just hennes svenska album för att hon "var rädd om dem". Försiktigt, försiktigt smygläste jag dem allihop. Efteråt förstod jag precis vad mamma menade med riktiga alver. Jag är kanske inte så jättebesatt i serien men jag blir hemskt irriterad när jag hör folk gnälla över hur de tycker att alver är så fjolliga. Jamen, läs Elfquest då! Där har vi riktigt mordiska alver, mindre än människor, ridandes på vargar! Det är grejer det!

Jag tror vi kan konstatera att jag är ganska hemsk på det där med att vara öppen för nya saker. Jag är tämligen säker på att jag inte har förändrats så mycket på den punkten. Skillnaden idag är att jag sitället för att säga med omogen röst "Näää, de vill jag verkligen inte göra!" så säger jag istället "Det kan jag nog kolla upp".
Fast det säger jag ju när jag får höra om intressanta grejer också... Jag tror att det säkraste kortet är att tjata på mig, för det verkar fungera betydligt bättre även om det gör mig irriterad.

För övrigt så var Enternas marchsång något av det roligaste jag hade hört när jag var yngre.