Glöm vad jag sa om min senaste så kallade "lama" titel, den här tog priset... Förbaskade mumintroll...

Hur kommer det sig att jag är så förbannat barnslig större delen av min ensamma fritid och lite till? Ingen aning, jag antar att jag är född sådan, eventuellt fått en knasig uppfostran. Whatever...

Nostalgia Critic får mig att filosofera över en del onödiga dumheter, som nu den senaste jag såg tillsammans med Master (Top 11 Villain Songs). En av mina favorit-listor må jag säga, varje val kändes otroligt genuint och välförtjänt (personligen hade jag nog bytt plats på #5 Poor unfortunate souls och #3 Be prepared), och inte var det många som man inte hade hört talas om heller eller ens visste vilken film den kom ifrån. Det berodde inte främst på att det fanns för mycket Disney på den listan, faktum är att det finns enbart 3. Sen fanns ytterligare 3 sånger vars filmer jag kände till men inte sett, samt en som jag har hört tidigare men inte sett filmen den kommer ifrån.
Sen hade vi då tre stycken som jag inte hade hört talas om alls, med undantag för varumärkena deras. Den första kom från "How the Grinch stole the christmas", vilket är inte så konstigt att jag inte har hört talas om eftersom den inte verkar ha hittat en väg över atlanten alls (vad ska man begära av en film från 1966?). Sång nummer två kom från Muppet Treasure Island, som jag inte ens visste fanns, jag kände enbart till Mupparnas julsaga samt den där udda första filmen som jag aldrig kommer ihåg vad den heter.
Sen kom sång nummer tre från Mr. Toads Wild Ride, vilket är den amerikanska titeln, ursprungligen är den från Storbrittanien och heter "The Wind in the Willows", och då ringer lite klockor i mitt huvud. För visst kommer ni ihåg Det susar i säven? Inte?
Jag gör det i alla fall, och det var måhända inte böcker som jag kommer ihåg som helt fantastiska, men jag gillade dem ändå. Att det fanns en live-action film hade helt gått mig förbi. NC dissar den en del, vilket jag först antog berodde på att han jämförde den en aning för mycket med PeeWee (har knappt någon susning om vad det är, men i korta drag är det en barnserie som utspelar sig i PeeWee's hus, där allt utom golvet kan prata).
Jag kollade upp filmen lite mer eftersom jag blev nyfiken, och insåg då att det är större delen av Monty Python-gänget som stått bakom produktionen och framför kameran, varav jag istället gissade på att den var en smula brittiskt konstig och därför en aning svåruppskattad. Själv blev jag grymt intresserad och såg den faktiskt nu ikväll (eller igår kväll ser jag nu att det blir, jag borde gå och lägga mig snart), så vad kan jag dra för slutsatser?
Den ÄR konstig! Den är väl tänkt som en barnfilm men samtidigt innehåller den så mycket konstigheter som både är och inte är typiskt för Monty Python så jag vet inte om man som barn uppskattar den så mycket. Eller vad vet jag egentligen, det var åtminstone 16 år sedan som jag tillhörde den tilltänkta målgruppen, anar jag i alla fall. Ganska mörk och otäck på sina ställen också, fast kanske på en mer undermedveten nivå. Samt att en hel del djur var extremt svåra eller rent omöjliga att lista ut vilka slags djur de skulle föreställa.
Så varför ville jag egentligen se den på grund av en skurksång från en lista skapad av en kille som jag ju egentligen inte känner alls?
Två orsaker: Den första berodde på att jag kollade upp sången mer noggrannt på youtube igårkväll (med indirekt uppmaning från NC) och fastnade direkt pga den enkla men slagkraftiga texten samt trumkompet som påminner om stressade hjärtslag.
Den andra orsaken är att... skurkarna i Det susar i säven råkar vara vesslor. Och jag inser att min åsikt om att använda vesslor i fiktion är ett nästintill genidrag, hittills har jag inte hittat en enda vesselkaraktär som jag inte trivs med (I.M. Weasel må vara jobbig men alla andra uppskattar den serien så den får väl lov att räknas). Buck behöver vi ju inte dra upp igen...
Antony Sher som gör rollen åt Chief Weasel har dessutom en underbar röst och helt galen blick som också bidrar till att hala in mig lite extra. Jag älskar scenen efter sången när han dyker upp bakom Mr. Toad och skrämmer nästintill skiten ur den stackars dumma paddan.



Kolla ögonen på vesslan med plommonstopet (Chief Weasel)!! Wow... Jag gillar även hur de har stylat vesslornas utseende, det känns både djuriskt och farligt (vesslorna var inga trevliga typer vad jag mindes i den gamla serien).

Jag hade tänkt mata på mer om nostalgiska filosofier men nej, jag måste sova! Har sovit på tok för lite de senaste dagarna...

Don't come walking in the Wild Wood if you haven't got a gun!