Av någon outgrundlig anledning började jag längta förbi sommaren och till sensommarens och höstens glada bärplockarbestyr. För är det något jag älskar så är det just att plocka bär! Att kunna gå ut i den mysiga skogen och bara njuta av vädret (nej, jag bryr mig inte så mycket om det regnar) och att plocka bär för bär, långsamt och metodiskt för att fylla en hink på några timmar. Kanske ta en paus med kaffe i en termos och äta någon liten medhavd macka... Yikes, jag låter nästan gammal. Skam och ve, fler i min ålder borde lära sig uppskatta bärplockning, så man slapp känna sig onödigt lillgammal och konstig. Konstig är visserligen bra, men det är liksom roligare om fler är konstiga på rätt sätt.

Som vanligt när J jobbar kväll och jag är ensam hemma, så är jag fullständigt fantasilös när det gäller middag. Jag orkar aldrig laga något fantastiskt gott till mig själv, för jag sitter mest med dåligt samvete över att inte J får äta av den goda maten jag gör. Så jag brukar skippa det och antingen äta rester, eller den pastarätt som jag nog ätit mest av i mina dar: Alio olio. Jag har helt glömt bort vad det riktiga italienska namnet är, men för mig och J räcker Alio olio väl. Det är en otroligt simpel maträtt som inte kräver ingridienser extravaganza, utan saker som man har i skafferiet (eller borde ha beroende på hur man ser det):
- Vitlök
- Olivolja
- Spaghetti
- Piri piri (finns kanske inte i alla kök men det är en trevlig stark krydda som jag kan rekommendera)
- Salt
- Basilika
- Pecorino (inte heller standard i svenska kök, men det är en trevlig fårost som man kan köpa färdigriven i grönfärgade påsar)
That's it.
Personligen har jag en väldigt speciell relation till denna rätt: det var den som fick mig att börja äta pasta igen efter närapå 5 års uppehåll. Jaså, visste ni inte att jag hatade pasta ett tag? Då var det så illa att jag knappt ens kunde känna lukten av pasta utan att få kväljningar. Allt tack vare ett jäkla fotbollsläger i högstadiet. Det var ett dagsläger där man fick chansen att träna fotboll med Steve Galloway som tränare, vilket ju var lite coolt. Vad som däremot inte var coolt var att under den veckan severades enbart pasta till lunch. Jag snackar alltså inte skolmatans variant av spaghetti och köttfärssås fem dagar i sträck, utan lite som Noodle-in-a-cup som man kan köpa på Coop, fast färdigkokt pasta istället. Färdig och ÖVERKOKT pasta, serverad med tillhörande äcklig sås. Första dagen var hyfsat okej, då var det köttfärssås om jag minns rätt. Dagarna som följde var däremot inte okej, då serverades ost- och skinksås, räksås, några udda såser jag inte minns eftersom jag testade äta pastan med bara ketchup fjärde dagen samt skippade lunchen helt sista dagen. Sen dess pallade jag inte med pasta överhuvudtaget. Åt det aldrig hemma, åt det aldrig på skolan och aldrig hos kompisar. Så när jag träffade J och insåg att han var en pastagalning var jag övertygad om att det aldrig skulle gå.
Så fel man hade.
Jag fick träffa S som lärde J en pastarätt, Alio olio, som jag och J sen lagade tillsammans. Jag var oerhört skeptisk, men upptäckte att jag mådde inte illa av åsynen av det. Sen fick jag smaka... Och mina smaklökar sa WOW!! Det var definitivt något annat än annan pasta man ätit! Och jag var tokkär! Och oerhört tacksam, pasta kan ju va så mycket mer än bara spaghetti och köttfärssås som jag trodde i min enfald. Har inte den blekaste vad jag trodde om italienarnas kostvanor.

This is Chester A. Bum. I remember though I don't remember why!