Trodde aldrig att jag kunde bli less och till och med förbannad på att teckna, men det hände.

Jag hade jobbat som besatt nästan på diverse porträtt, mitt och Masters projekt, samt gjort färdigt diverse skräp som bara har legat de senaste månaderna. Då hade jag bara pappas grej kvar, en teckning med inslag av AC DC samt en oxe (pappa råkar vara oxe och barnsligt förtjust i AC DC) , och helt plötsligt sa det bara stopp. Jag var på skitdåligt humör, det skedde inga framsteg på teckningen, och J var alldeles särskilt irriterande. Att lösningen skulle vara att ta en paus i tecknandet hade jag väldigt svårt att tänka mig, så det tog mig också ett bra tag att faktiskt inse att det var så. Däremot tog det inte alls lika lång tid att inse vad jag ville göra istället; jag ville spela tv-spel. Gärna ett långt sådant, som kanske kunde frammana samma besatthet som Okami gjorde.
J's svar på det var att jag borde spela "Legend of Zelda: Ocarina of Time", varav jag sa, eh! Och så satte jag mig att spela...
Det är inte riktigt Okami, men det är en hel del jag känner igen från både "Twilight Princess" och "A Link to the Past" och som gör att jag känner mig oerhört tillfreds i alla fall. Grafiken är väl inte så mycket att hurra för (jag betvivlar att Okami NÅGONSIN kommer att se utdaterat ut) men däremot är det sån fantastisk historia och makalös musik som man aldrig blir less på, så jag klagar inte alls. Säger heller inte att jag hellre spelar Okami en andra gång, för det är inte sant längre.

Snart drar det ihop sig till resa, och det ska bli JÄTTESPÄNNANDE!!

Men innan dess ska midsommarfirande med familjen hos gammelpäronen avklaras. Förhoppningsvis utan att det säger OUCH! Och förhoppningsvis kommer päronen vara smarta nog att ta med sig lite spel dit som vi kan roa oss med. Brädspel är sällan roligare någon annanstans än hos just gammelpäronen.
Det som dock ska bli roligast är nog ändå att den här gången ska J faktiskt följa med. Han har endast varit hos mina gammelpäron en gång tidigare, sommaren året då vi blev ihop, vilket nu är fem år sedan. Patetiskt...

Vi får se om jag hinner med ett blogginlägg innan den ordentliga resan tar fart. Who knows...

NC forever!!