Jag borde skriva oftare så att jag inte hamnar i dessa situationer då behovet av att ordbajsa blir så översvallande stort att man knappt kommer ihåg allt man har uppe i skallen. Men är man inte självupptagen större delen av tidn så blir det sällan så.
Även om jag tror att den mindre ödmjuka förklaringen ligger i att jag tycker att det är skitjobbigt att uppdatera saker. Jag har inte vågat mig in på Deviantart på nästan en månad eftersom jag inte har något att uppdatera med där, och då känns det som ett ytterligare hycklande att uppdatera här.
Fånig? Ja!

Nu försvinner ytterligare ett konstverk längs med vägen till gammelpäronen, dvs konstvägen sju älvar. Förra året tog de bort konstverket "Vägledning", vilket tog mig evigheter att fatta (minns ni de lustigt formade röda snörena?), nu i förra eckan tog de bort "Konstväg". Och jag kan inte låta bli att tänka en tanke som lutar åt det fåniga profetia-hållet (som den där damen som inbillade sig att om hon slutade bygga på sitt hus så skulle hon dö): Kommer alla konstverk som jag är van att se vara borta i samma veva som gammelpäronen dör?
En smått fånig tanke, men jag är inte mer än människa ibland och går ibland på mina egna dumheter. Det här har jag gått på fullständigt. Och jag känner mig så barnslig...

Och nu ska jag spä på mer på barnsligheten genom att övergå till en ny visuell kärlek; "Fantastic Mr. Fox". Jag och J gjorde något ovanligt för säkerhets skull och hyrde den (vanligtvis brukar jag köpa filmer jag har lust att se) och även om jag försökte låta bli så hade jag likväl höga förhoppningar på den. Tack och lov så blev de besannade, för den var verkligen helt fantastisk! Dock extremt speciell så jag förstår mycket väl varför den inte faller alla i smaken (det hindrar mig inte från att bli sur och tycka att alla ogillare har dålig smak).
Jag måste måste måste verkligen ha den! Det var en typisk "jag-måste-se-den-om-och-om-och-om-igen"-film för min del iaf, J är inte lika lättflörtad som vad jag är även om han också gillade den.

Hum, det var något mer...

Jag hade en existentiell funderare tidigare om klassträffar. Ett ganska bra exempel på vad vi svenskar försöker uppnå iaf: bra jobb med bra lön så att man kan köpa bra saker. Status.
Och är det inte det vi blir uppmundrade till, särskilt vi tidigare mobboffer? Att skina klarare och visa sig vara bättre än alla de som tidigare såg ner på oss, få höra förbluffade kommentarer som "wow, du HAR verkligen förändrats" och se att ingen har ett lika bra liv som du? Status.
Sen tänkte jag plötsligt; varför är det så viktigt? Borde man inte satsa mer på att vara lycklig på riktigt snarare en för syns skull? Våga vara mer naturlig och självsäker i sig själv trots att man inte har de typiska statusprylarna? En som verkligen har uppnått det där som man ville och nu bara vill ha kul resten av livet? Status.
Så det är nog lika bra att skita i klassträffen, det förvirrar bara... Särskilt mig själv?

Och medan jag ändå var i farten så kom jag på en stripp i bästa Nemi-stil som jag ska tecka så småningom men inte just nu.

Nu tänker jag sluta fundera en stund och återgå till min nördiga tillvaro där ingen kommer åt mig. Jag känner inte för att veta av världen i någon större mängd idag.