Jag vaknade imorse och var på ett förskräckligt humör. Det var inte så att jag hade sovit dåligt, eller att jag var förbannad över att Leo väckte mig 4:52 med bus i soffan, utan för att jag hade drömt så konstigt. Just nu har jag bara minnesbilder (steg för sjutton upp strax före nio, det är inte ofta som man minns sina drömmar mer än någon timme) men jag minns vagt att jag drömde om renovering av diverse olika hus, rymningsförsök från diverse olika ställen samt även hur jag vandrade i tomhet eller ödeland. Så när jag vaknade hade jag en blandad känsla av ångest, nedstämdhet samt förvirrad ilska som jag inte visste vart jag skulle rikta. Det kändes mycket bättre när jag hade fått vakna till samt betalat hyran. Jäkla drömmar...

Sen är jag övertygad att min biologiska klocka har slutat ticka, och istället övergått till att ringa med hög volym. Ska jag tolka det som att nedräkningen har börjat?
Hur som helst, varför jag misstänker det beror på en barnfamilj som jag bevittnade under frukostrasten i resturangen till hotellet där jag jobbar. Den bestod av två föräldrar samt tre småbarn. Jag hade aldrig sett dem förut men visste ändå i vilket rum de bodde i eftersom jag hade städat det dagen innan. Mamman grälade på sonen som låg på golvet strax intill juicepressen och var allmänt i vägen och vägrade flytta på sig. Till slut tappade hon tålamodet och tog ifrån honom traktorn som han höll i, varav han givetvis började tjuta och säga att mamma var dum. Hon kontrade med att antingen klev han upp från golvet, eller så behöll hon traktorn och han fick inte följa med på stan sen. Då äntligen tog han sig upp från golvet och ställde sig snällt vid sin mamma.
Jag följde hela scenariot och kom sedan på mig själv med att tänka:
Jag vill också ha en unge att gosa och bråka med
Mentalt gav jag mig själv en smäll i huvudet för att jag hade tänkt tanken, för inte sjutton har jag planerat eller har möjlighet att skaffa barn just nu. Måste vänta. J och jag måste flytta ihop först och stadga oss lite vid ett liv med varandra, sen kan frågan få återkomma.
Men det är lite trevligt i alla fall att klockan har börjat ringa, det torde ju betyda att jag är redo både fysiskt och mentalt.

Mina dvd:er från australien har ännu inte kommit, och även om jag hade räknat med att de skulle komma först i nästa vecka så kan jag inte låta bli att känna lite besvikelse var gång jag går igenom dagens post och ser att jag inga paket har fått. Inte kan jag fortsätta titta på säsong två heller, jag har bara 6 episoder kvar och de fyra sista är en egen historia, så de måste jag nog se på raken. Och med tanke på vilken hemsk cliffhanger den första säsongen hade... Jösses, till och med J klarade inte av trycket med att vänta på nästa episod efter att ha sett den sista på första säsongen, utan bad mig visa honom första minutrarna i första episoden på säsong två. Tack och lov för youtube säger jag bara. Fast det hade inte skadat att låta honom vänta, jag kan klara av att han är en studsboll.
Nåväl, tålamod är en dygd som jag borde lära mig.

Nej, det här duger inte, nu ska jag fara på kick-off på jobbet. Undras vad som är planerat, mitt intryck av det hela har varit att det ska bli ett längre, roligare och mer djupgående personalmöte, men det kanske är helt fel.

Sen blir det till att städa hela lägenheten, det ser förskräckligt ut här efter en veckas förströdd livsstil (sover man dåligt, tränar dåligt och har ett stressigt jobb fyra dagar på raken så orkar du inte städa när du kommer hem). Sen blir det förhoppningsvis lite avslappnad verksamhet i form av måleri, jag ligger efter på en hel del saker som jag skulle vilja ha färdigt nu på stört.

Men innan jag går så vill jag bara säga att jag upptäckte till min stora glädje i förrgår att jag hade "Over the hills and far away" av Gary Moore på datorn, en låt som jag började tokälska när musikarna under mitt sista år på gymnasiet framförde den på en Rock & Pop-konsert. Klassens minsting satt bakom trummorna, och hon spelade fantatiskt bra och gjorde mig galet kär av musikalisk lycka! Jag anser sedan dess att trummorna är halva låten, vilket kan stämma hyfsat bra när man nu lyssnar på originalet.

"He knew that it would cost him dear,
but yet he dare not say.
Just where he'd been that fateful night,
a secret it must stay.
He had to fight back tears of rage.
His heart beat like a drum.
For with the wife of his best friend,
he spent his final night of freedom"