Jag borde inte sitta här, jag borde ha roligt vid tv:n och spela vidare på "Okami" som jag har blivit tokfrälst i (m.a.o ohälsosamt beroende), men jag kunde inte. Inte när tårarna sved bakom ögonlocken och J var på rep. Blogg är viserligen inget bra surrogat mot en dagbok men jag har ingen och har heller inte kvar någon vana att skriva i en sådan. Att blogga kräver inte alls lika mycket så det blir till att kräkas här över istället. Egentligen borde jag ringa Master när jag mår såhär, men jag inbillar mig att hon är less på att jag har problem jämt, för det är precis så det känns. Jag borde kunna umgås normalt med henne...

Det är så lätt, så fruktansvärt lätt att ta på sig rollen som hycklare. Bara att sätta upp en mask att visa utåt och sen se till att den inte ramlar av. Det är när vetskapen om sitt egna hycklande når medvetandet som risken finns att det utvecklas till ångest.
Och idag slog det mig med fruktansvärd kraft, så stark att jag hade väldigt svårt för att hålla tillbaka tårarna:

Jag vill inte fira jul.

Eller jo, fira jul vill jag, men jag vill ha en jul som när jag var liten. En jul där allas ögon, inklusive alla vuxna, tindrade av förväntan och översvallande känslor av mys. Där man sket blanka fan i vad man fick i julklapp för det var ändå otroligt fina saker som det låg lite omtanke bakom.
Jag har inte haft en sådan jul på länge, istället har man behövt lida igenom de där jularna där alla går runt med fejkade leenden och med önskan om att befinna sig någon annanstans än där.

Jag vet precis hur det kommer att bli, i år som i alla andra år...

För det första kommer resan till mina gammelpäron, där vi nästan alltid har firat jul, vara extremt dryg. Alla kommer vara trötta och irriterade och ta ut det på varandra under förberedelserna samt under färden, så att när vi väl kommer fram orkar vi inte vara ärligt trevliga utan drar på oss den där lagom artigheten man använder mot okända. Skandal redan där för det är trots allt släktingar vi pratar om här, släktingar man känner ganska väl och tycker hemskt mycket om.
Sen kommer då själva julhelgen, och inte ens då blir det särskilt roligt eftersom det enda man gör är att sitta i timtal framför Disney Channel och följa allt skräp som finns där (Hannah Montana är rolig i ytterst få fall). Att umgås är det ingen som har riktigt lust med. Vi är inte glada över att samlas kring julbordet för ingen är egentligen nöjd med att ha lagat maten. Vi är inte glada i att titta på Kalle Anka trots att vi alla skrattar åt den irriterande fågeln (Appappappappariapp!). Det är nästan ingen som vill titta på Karl-Bertil under dessa omständigheter trots att alla älskar den och skrattar halvt ihjäl sig åt pappan. Och hur kul är det då när alla traditioner, som julen handlar om här i sverige i alla fall, blir till ett lidande snarare än underbara sedvänjor man vägrar släppa ifrån sig för att de betyder något?
Sen har vi då min mormor. Det är nog inte många som vet att hon sitter i rullstol. Hon drabbades av en hjärtinfarkt pga av en bilolycka och fick därefter så otroligt taskig vård att hon aldrig återhämtade sig såsom hon hade möjlighet till. Nu är hon förlamad i ena handen, kan absolut inte gå och är i allmänhet väldigt trött. Dessutom har hon problem med att hänga med när man pratar med henne, man får ofta prata kort och tydligt för att hon ska förstå sammanhanget. Att hänga med i vad hon säger är heller ingen lätt sak, hon berättar oftast bara halva historier och tror att man själv ska fylla i andra halvan. Hon är dessutom extra känslig och blir det för mycket bråk faller hon lätt ut i gråt. En riktigt hjärtskärande gråt dessutom som ger intrycket av att vara omöjlig att trösta bort. Jag avskyr att se min mormor ledsen men det blir hon så gott som varje gång vi hälsar på och det gör mig så förbannad. Kan inte alla andra också visa lite hänsyn?

Sen är ju då min familj som den är, och hela hösten har varit på tok för turbulent för att jag ska vilja komma ihåg 2010 som ett riktigt bra år. Och det är när jag tänker på allt det här som jag fylls av en sån hjärtskärande ångest att jag vill inte ärligt talat inte vara med mer.
Men vad ska jag annars göra? Gammelpäronen blir garanterat besvikna om jag inte kommer, och jag har verkligen ingen lust att fira jul med J's familj (dvs hans pappa och syrra). Att fira jul med endast J hade varit jättetrevligt men med tanke på hur lägenheten ser ut är det svårt att få till nån julstämning här hemma. Och att spela julmusik kommer inte på fråga, den låt jag vill spela allra mest får mig att brista ut i gråt...

"Tomten jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten
Tomten jag vill ha en riktig jul, väntan och hopp och va man är nyfiken!
Tomten jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten
Tomten jag vill ha en riktig jul, jag vet att du inte gör mig besviken"

Jag är redan rejält besviken så det ska till något radikalt för att jag ska känna mig glad inför julfirandet.

Det enda jag egentligen ser fram emot är min lillasyster Chibiusa's julkonsert imorgon, förhoppningsvis kommer morsan dit också, så får man prata lite mer. Även om jag nu inte har lust...

Förhoppningsvis kan Amaterasu och Issun pigga upp mig lite...