Det slog mig ganska sent igår kväll när jag njöt av mina nya Turtles-dvd:er att jag fyller år om ganska precis en vecka...

Skalbagge skalbage skalbagge!!!

Det är inte så att jag specifikt avskyr att fylla år, tvärtom kan jag tycka att det är jättemysigt. En hel dag ägnad endast åt dig själv; du får äta den middag du vill ha, du får den tårta eller bakverk som du tycker allra mest om (i mitt fall är det smulpaj med blåbär, mums mums mums!!), du får söta eller välbehövda eller fantastiska presenter av familjen och nära kära samt andra glada överraskningar som hör födelsedagar till.
Och det är inte så att jag har något emot att bli just äldre, jag längtar innerligt tills jag får rynkor och gråa strån på huvudknoppen.

Det är just själva ålderssiffran och vad den allt som oftast innebär som gör mig vansinnig.

Nästa vecka fyller jag 22 år. Vad känns 22 år för slags ålder? Som en alltför hög siffra som endast innebär vuxna förpliktelser... När FAN ska man få va barnslig och ha roligt då?? När man skaffar barn? Ledsen, men jag tänker inte växa upp för det. Jag behåller gladeligen mitt galna barnasinne så länge jag kan, och om det mot förmodan en dag skulle försvinna... Då tänker jag sörja väldigt länge.

Uhuhu!!

Dessutom är födelsedagar en dag då jag är specifikt på min vakt mot J, eftersom han brukar hitta på väldigt snillrika presenter åt mig som gör mig väldigt rörd och får mig att gråta månader efteråt. Ett skurkstreck han visserligen även utövar vid juletid men då brukar jag kunna ge igen med fina gåvor till honom som gör honom minst lika glad/rörd.
Men mig visar han ingen som helst respekt... I julas hade han till exempel spelat in en väldigt personlig julhälsning åt mig där han sjöng och spelade gitarr, och vad hände? Jag började storgrina direkt.

Jag vill nästan fly undan, men då går jag miste om allt annat roligt, och det är jag ganska säker på att jag inte vill...

Så det blir väl till att i år som alla år svälja stoltheten och förvänta sig det oförväntade...