Egentligen är jag rädd för långhorningar efter en traumatisk upplevelse som barn där en långhorning sög sig fast på min t-shirt i brösthöjd och vägrade släppa taget. Men det blev en fin liknelse.

Ännu en gång har jag insett att jag kommer må allra bäst i egen lägenhet. Problemet (dvs långhorningen i mitt bakhuvud) är bara att jag måste ha ett jobb. Och vi pratar inte om ett jobb i sommar, vilket jag iofs också måste ha, utan ett jobb sisådär nu på en gång. För nu är det ganska uppenbart att päronen är less på mig, de vill gärna kräva ett åttatimmars arbetspass varje dag för att godkänna att jag ska bo kvar. Det går inte riktigt ihop med min skolgång men det är ju mitt problem så varför ska jag gnälla? Host host.

Jag hjälper gärna till men jag vill gärna ha lite saker i gengäld, saker som inte är kost och logi, för det är jag redan tacksam för. Jag vill ha lite uppskattning, lite känslor som visar att de tycker om mig i alla fall, se mig för den jag är idag. Men de vill de inte, de pratar knappt med mig om det inte rör sig om banala saker som till exempel hur min kommande vecka ser ut.

Hur sjutton hittar man ett jobb bara sådär? Jag ska visserligen på sommarrekrytering på arbetsfömedlingen idag men jag tror inte att jag kan hitta något vardaglitg jobb där, bara en räddning inför sommaren.

Jag är mest rädd för att min pluggvilja ska ta stryk, det är extremt påfrestande att bråka på som vi gör. Egentligen skulle jag vilja bosätta mig på skolan men det kan man dessvärre inte.

Så då återstår bara jobb och lägenhet... Och då är vi tillbaka igen... Det går lite som i en cirkel, tycker ni inte?