Kärlek kommer och går men sann vänskap består

Det är bara till hälften sant. Sann vänskap består i att man kan ha roligt tillsammans, trivas, känna sig trygg, prata om precis allt mellan himmel och jord samt även bråka så att fjädrarna ryker. Det är dessa egenskaper som skiljer vänner från bekanta och kompisar, men jag har upptäckt att jag fortfarande är jättebra vän med många, men däremot inte så bra kompis.
Vad är skillnaden?
Svårt att förklara.

Och jag blir jätteledsen över det där. För plötsligt kändes det som att jag inte dög åt någon med undantag för J, och han är visserligen höjden av vänskap och den främsta idealbilden för hur ett vänskapsförhllande ska fungera (fast utan förälskelse och allehanda kärlekshandlingar romantiska par emellan), men alla andra då?

Lilla Blå till exempel, vi blev kompisar i högstadiet och det utvecklades ganska snart till vänskap. Vi ringde varandra flera gånger i veckan, hittade på roliga saker tillsammans och kunde berätta om allt för varandra. Idag kan vi visserligen prata men vi kan sannerligen inte ha roligt tillsammans, vi är inte kompisar på samma sätt.

Lyckligtvis finns då de där underbara människorna som man inte kommer ihåg, men som gärna gör sig påminda i sin een verklighet och gör samma upptäckt som jag; Jag saknar dig och vill vara med dig.

Lou hittade jag igen på bussen, och på något sätt hade hon lyckats inbilla sig att jag hade flyttat till stan. Jag erkände skamset att jag hade velat ringa henne några gånger och smita över för att sitta och sticka eller virka tillsammans men det kunde man ju inte göra. Trams, det kan man visst. Så nu är det bara att ringa och boka in en kväll.

Master meddelade mig på helgon för ett tag sen och vi bestämde oss för att kanske i helgen eller tidigt nästa vecka träffas för att måla. Det är det absolut bästa sättet jag kan umgås med henne på. Det är fridfullt, det är inspirerande och man kan varva kritikprat mellan kompisprat.

Det är inte helt illa ute med mig, jag dyker bara under vattenytan. Det kan vara nog läskigt.