Okej, jag ska inte ljuga; jag har tämligen dålig självkänsla. Inte i så låg grad kanske, men tillräckligt för att jag ska bli alldeles till mig vid minsta lilla komplimang, särskilt vad gäller mitt utseende. Jag är inte idealiskt vacker, det kan jag säga, men när jag ser mig i spegeln så ser jag inte heller ful ut. Jag är ganska söt. Tänker jag. Men den tanken varar sällan längre än just till det ögonblick som jag vänder bort blicken från spegeln.
För ens spegelbild är ju aldrig desamma som ens verkliga bild och det är den jag är missnöjd med. Min underläpp är sned (inte mycket med tillräckligt för att det ska synas), mitt ena öga är mindre än det andra (och jag inbillar mig att alla andra har perfekt lika sora ögon, vilket ju är bullshit), och min näsa ser större ut än vad den egentligen är. Och det enda råd jag får är att se mig i spegeln och säga till mig själv "Jag är jäkligt snygg". Varför det? Jag tycker ju att min spegelbild är snygg, det är ju verklighetens ansikte jag inte är så nöjd med.

Ja, jag vet att jag är löjlig men det är svårt att låta bli att tänka på hur man ser ut. Särskilt när man är med andra. För jag vill bara bli accepterad som jag är. Och är man inte nöjd med sig själv, kanske det syns utanpå? Jag vet inte.

Utseende är nästan lite för jobbigt, och ändå är vi bara påfåglar allihopa som vill visa upp oss.