Kanske en lite väl dramatisk titel, men det var inte det jag ville skriva om.

Jag kom hit för att skriva om mitt humör och tillstånd just nu, vilket är ett slags apatisk variant av trötthet. Nu under naturkunskapslektionen, som förövrigt slutade en halvtimme tidigare, satt jag och skrev det jag skulle i mitt föresäsningshäfte precis som jag brukar göra. Men jag kan inte påstå att jag var särskilt medveten om det, eller särskilt fokuserad. Så medan min hand (jag är högerhänt förövrigt) skrev ner frökens fina anteckningar och var mycket mån om att det skulle bli rätt så var mitt huvud någon annanstans. Säkerligen tillbaka på min kudde för min medvetenhet kändes precis som om jag nyss stigit upp. Den där nyvakna mosigheten där man är inte är så klar över vad som händer, och man bryr sig inte gärna om det. Och börjar man bry sig blir man irriterad på både sig själv och omgivningen (låter man det dessutom gå ut över omgivningen har man något som kallas hemskt morgonumör, drabbar oftast B-människor) men man lyckas masa sig upp för att plikten kallar. Även om skolan i sig är rolig är det jobbigt att ta sig upp, och jag kliver inte ens upp vid sju eller sex varje morgon som mina föräldrar gör. Åhnej, jag stiger oftast upp vild halv åtta eller till och med vid åtta. Och återgår man till min parentes (jag var på väg att skriva hypotes men det är ju inte min hypotes i parentesen...) om B-människor kan man ju verkligen undra om inte jag tillhör dem jag också. Men då kan jag skratta lätt och faktiskt erkänna att jag är vare sig en A-människa eller en B-människa utan snarare både och. Jag kan gå upp extremt tidigt (dock aldrig före fem!) och ta sovmorgnar. Det måste dock ske i takt med mitt sovande, samt även att jag får vakna när jag själv har bestämt det. Jag vill åtminstone ha åtta timmars sömn men det har jag inte fått sen skolan började. Det är inte skolans fel, det försäkrar jag. Problemet är betydligt enklare än så. Det är Misses kattunge som förstör mitt nattsömn
[Fotnot; Min äldsta lillasyster Misse räddade för ca en månad sen en kattunge från att bli avlivad och eftersom hon inte ville ge bort den till någon annan som ville ha en katt behöll hon den för sig själv. Hon säger att han är en kopia av gammelpäronens numera avlidna katt Millan, vilket jag till stor del kan hålla med om. Han har max fem hjärnceller, är inte rädd för något och extremt energisk utav sig, vilken beskriver Millan på pricken. Att han dessutom har nästan samma färgteckning, dvs vit med någon stor svart fläck (har tyvärr ingen bild att visa upp), gör inte saken sämre. Han heter officiellt Trasseltroll och det är fritt fram att kalla honom Trassel eller Trolle. Jag kallar honom Troll när han är elak mot mig.]
Av någon anledning så attackerar han mig gärna vid klockan sex på morgonen. Och han vill vare sig ha mat eller springa lös i huset, nej nej, han vill bara ha uppmärksamhet. Han buffar, han kurrar, han kryper in under täcken och ska slicka mina knän rena, samt attackera mina tår. Och jag begriper inte varför han inte gör det mot Misse, som ju faktiskt är hans matte. Eller jo, nu ljög jag, han har ju faktiskt attackerat henne någon enstaka gång. Tråkigt för mig att han som oftast attackerar mig.
Jag kan inte ens lära honom att låta bli mig, för sådan information tar inte katter in, det är väl det som är nackdelen med dem antar jag. Alltid ska de vara störst bäst och vackrast och alla älskar dem. Jag suckar ganska så rejält åt eländet. Men det enda jag kan göra åt det (förutom att släppa ihop honom med Frosten så att han blir trött av allt lek, Frosten kan vara ganska vild och intensiv i sina lekar) är att gå och lägga mig tidigare på kvällen. Nu har det tyvärr blivit att jag har lagt mig kring tolv varje kväll och att då bli väckt av ett irriterande objekt som sannerligen inte ska styra min sömn gör det bara värre.

Förhoppningsvis känner jag mig lite piggare nu efter lunch, samt lite serier att trösta mig med. Läste nu innan jag satte mig första volymen av Elvis (ni vet den där strippen i Metro med sköldpaddan Elvis i huvudrollen) vilket var rejält upplyftande. Vilket påminner mig om en tankeställare jag får ibland; Hur kommer det sig att man kan sitta och läsa en serie som är fantastiskt rolig men ändå inte dra på munnen? Det fanns flera strippar där som var hejdlöst roliga men min käkmuskulatur rörde sig ändå inte ur fläcken. Kräver lite undersökningar, om ingen kan ge mig ett direkt svar. Vilket jag å andra sidan inte vill ha, jag vill nog hitta svaret själv.

Och hjälp, vad mycket jag skrev nu... alldeles för mycket, det här lär väl bara jag orka läsa igenom ordentligt ><

(HAHA, jag lurade er med en smiley!! Jag som hittils inte använt någon smiley på min blogg!)