Jag har nog tyvärr insett att jag är den ordningsamma typen. Eller åtminstone den som försöker vara det. Tyvärr går det inte så bra för mig, eftersom jag dessutom är en prylfantast och samlare. Vad resulterar det i? Jo fler prylar och mindre ordning. Och har man inte rätt sorts möbler (pff, som om det är möblernas fel alltihopa...) så är oordningen ett faktum. Det gör mig ganska ledsen... helt i onödan.

Vilket får mig att fundera på om jag verkligen är så okänslig som jag försöker få mig till eller om allt är bara ren och skär inbillning skapad av dålig självkänsla och låg kongruens? Eller så funderar jag för mycket i psykologiska banor, men vem kan klandra mig? Jag läser trots allt psykologi på komvux, och med tanke på att hela kursen ska vara klar till v 43 så är det väl klart som fan (ursäkta ordvalet) att man blir lite hjärntvättad.

Ett under att J står ut med mig när jag är på sådant här humör men det gör honom nästan mer arg när jag säger sånt här, så egentligen ska man inte ta något jag säger alltför allvarligt. Kanske om man kan se att jag har den där allvarsamma funderar-minen, då kan man överväga att vara mindre kritisk.

Nåja, igår gjorde jag ett tappert försök att organisera upp "röran" i mitt rum, men det är inte lätt då man har en usel bokhylla och för mycket serier och sköldpaddor. Min hylla kan beskrivas som något gammalt som borde ha blivit slängt för åtminstone 5 år sedan. Den är vit och ska passa ihop med min säng, som det är tänkt att man ska ha inpusslad i ett perfekt utrymme under hyllan. Den passade fint när jag var barn men nu när jag är vuxen (gaah, jag kan fortfarande inte vänja mig vid att inte vara tonåring, för mycket Peter Pan-syndromhos mig tror ja!) passar den inte riktigt med mitt ordningsinne. Den är för liten, den håller på att gå i bitar och den är dessutom full av ingrodd smuts som inte går att ta bort ens med super 10.

Då blir man ganska ledsen... helt i onödan som J sa.

Så jag försökte unna mig lite kul som J hade rått mig till tidigare under kvällen, jag läste lite serier. Och lyckades på något udda vis komma in på GTO (Great Teacher Onizuka av Tohru Fujisama) och kapitlet med traumatiserade Urumi. Onizuka säger en sjuhelsikes massa bra saker. Eller egentligen sa han samma saker som J, fast på ett mer burdust sätt förstås. Och då undrar jag, varför lär jag mig inget av dessa sanslösa människor i både verkligheten och fiktionsvärlden?

Bra fråga, den tåls att tänka på

Men är det inte så att man kanske aldrig lär sig sånt för att man inte förstår sambanden? Eller...

Äsch, strunta i mig. Som sagt, man ska inte ta allt jag säger så allvarligt. Istället borde man skratta med mig, då kommer det åtminstone något gott ur den här historien