Nu idag kommer jag att genomgå mitt tredje prov på komvux, den här gången är det prov på kemi-delen i Naturkunskap B. Vilket jag inte känner mig alltför stressad över. Eller?

Host host, vilken lögn. Jo, jag känner mig stressad, och ganska så nervös. Jag har inbillat mig att jag förstår allt, och det kan ingen klandra mig för. Hittils har ett ljus gått upp i mitt huvud under varje, verkligen varje, lektion som jag hittils har haft. Jag sitter där och förstår atomernas uppbyggnad och syfte, jag förstår mig på jonföreningar och molekyler, jag kan till och med balansera kemiska formler rätt! Jag förstår uppbyggnad och syfte med kolhydrater, fett och proteiner. Jag förstår hur cellen fungerar. Jag kan till och med förklara fotosyntesen i både ord och formler! Borde inte det vara tillräckligt för att fixa provet?

Svaret är nej, i varje fall om man frågar mig när jag drabbas av prestationsångest. Jag anklagar mig själv för att vara lat och förbannar att jag inte har pluggat mer (då kom faktiskt en förnuftig röst inom mig och sa att jag behövde ju faktiskt inte plugga mer när jag förstod allt).

Men jag vill inte vara högfärdig! Jag vill inte sitta där med ett hånflin åt boken och säga "vad ska jag plugga för?", jag vill känna mig stolt över att jag kan så mycket! Men det kan jag inte heller tillåta mig, och vet ni varför? Jag kan inte bevisa för mig själv att jag kan, jag måste istället ha bekräftelse från någon annan att jag kan. Och i detta fallet blir det min naturkunskapslärare och hennes prov som får bevisa för mig att jag kan. Eller inte kan.

Till och med glädjen över att mitt resultat på psykologiprovet blev 31 av 32 möjliga poäng är borta, jag tror att den försvann igårkväll någongång. Nåja, den lär väl hitta tillbaka när oron över det här provet har försvunnit. Förhoppningsvis.