Nej jag syftade INTE på vare sig boken eller filmen med den titeln, ber om ursäkt på förhand om jag vilseledde någon.

Jag menar egentligen bara att jag känner mig väldigt stolt över mig själv och mina prestationer just nu, även om mitt humör har varit lite av och till de senaste dagarna (å andra sidan kanske det beror på att jag är kvinna och fick mens igår?).
Skolan har gjort mig riktigt glad. Mitt slutbetyg i Psykologi A blev ett solklart MVG eftersom jag nästan skrivit full pott på båda provena och dessutom lämnade in en så vardagsfilosofisk arbete (uppgiften var att läsa boken "Vem var det du sa var normal?" och sedan välja tre citat som man skulle kommentera). Jag hade svårt att vara på riktigt helt dåligt humör igår tack vare det, trots att jag och J hade ett samtal som inte var så roligt.
Sen nyligen så hade jag betygsamtal med min biologilärare som sa att att om jag fortsätter prestera som jag har gjort så lär jag få ett VG i slutbetyg utan större problem. Det känns toppenbra! Jag är så stolt över mig själv!

Å andra sidan blir jag extremt fördomsfull mot mitt gymnasiala jag. För uppenbarligen var jag en riktigt omogen skitunge som sannerligen inte tog skolan på allvar (det är i alla fall vad man tror om man läser mina gamla dagböcker eller pratar med Kitsune om "den gamla goda tiden"). Fast hur lätt var det när man gick rätt linje men hade fel lärare samt även fel förhållande med sina föräldrar? Det var inte roligt med en bildlärare som skulle berätta om sin bedömning av dig inför hela klassen och kunde dessutom avslöja brister som hon såg hos en och vilket betyg man kunde förvänta sig. Det ökar inte på motivationen när man redan är omogen och anser sig vara missförstådd och extremt utsatt.
Om man ändå kunde sluta bli klankad för det hemma, då kanske man skulle kunna titta tillbaka och skratta åt sig själv. Just nu tror jag att det är päronens syfte med sitt klankande men jag kan inte uppfatta det så, utan tar istället illa vid mig och så är syftet lika bortblåst som en papperslapp i stormen. Inte bra, men jag vet inte riktigt hur jag ska kommunicera med dem om det. Eller rättare sagt, jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda.
Fast det är ju inte så viktigt egentligen, så man kanske ska sluta bry sig istället?

Känn stoltheten över dig själv istället... Ja, vilken bra idé! Nu kan jag fara hem och städa huset med glädje. Förhoppningsvis har systeryster vaknat och vill dricka te med mig.
Trevlig helg!