Ibland, trots att det var ett tag sen nu som jag led av någon form av riktig depp eller ångest, drabbas jag ändå av dessa små attacker som ändå inte riktigt vill släppa taget. Som just idag, trots att det hittils har varit en märkbart trevlig dag med inga större moln på himmelen (förutom att det har börjat bli för kallt och jag har inga lämpliga mössor) så har jag till trots drabbats av både mindervärdeskomplex och prestationsångest.

Varför?

Mindervärdeskomplex
Jag känner mig inte särskilt intressant. Jag får känslan av att ingen egentligen vill höra på vad jag säger, och att ingehn egentligen är intresserad av att veta något om vad jag tänker. Vilket på många sätt är rent skitsnack men ändå, ändå kommer dessa små stunder då man drabbas av tvivel och sedan får det bekräftat av en skitstövel, eller av en snäll person som omedvetet sårar en med ett ord eller en mening. Då är det kört, då är man allt som oftast övertygad om att man inte är intressant. Och när man börjar fundera på vad som gör en intressant egentligen, så kan man göra det på två sätt. Antingen är man pessimistisk och gräver ner sig totalt och anser att man inte har några som helst egenskaper av att vara intressant, vilket jag tack och lov inte har inriktat mig på. Istället har jag gått andra vägen och sett vad som gör mig intressant och som jag kan uppskatta hos mig själv. Men som i slutändan ändå inte duger, kanske för att jag utstrålar det på fel sätt?

Misse kom igår hem från sin vecka som utbildande bilkårist i Boden, och hon hade massor att berätta. Vilket päronen förstås tyckte var jätteintressant, särskilt P. Och jag kände mig helt värdelös. Precis som om mina talanger, intressen och allmäna rörelser i huvudet inte räknas, eller inte är lika intressant. Och inte kunde jag sitta och häva mig själv i det sammanhanget, jag har väldigt dålig erfarenhet av det och det har sällan slutat till min fördel.
Så istället sitter jag där, känner mig som en slav som enbart duger till att hjälpa till och aldrig kan häva sig själv på rätt sätt utan ständigt blir missförstådd.

Prestationsångest
Lyckligtvis kom jag på en genial lösning på hur, åtminstone jag, skulle må bättre. Jag skulle helt enkelt göra mitt bästa och skicka in ett bidrag till Mangatalangen. Deadline är först i april nästa år så tekniskt sett har jag gott om tid.
Men istället för att jublande åta mig uppgiften och visa vad jag kan drabbas jag istället utav tvivel om jag överhuvudtaget kan. Visst, jag kan rita och några serier har jag gjort genom åren, men nu vill jag hitta på något riktigt bra, för jag vill vinna. Eller åtminstone komma bland de tio bästa. Och hur fanken gör man det när man hela tiden försöker pressa sig själv till något man inte är helt säker på om man kan?
Ändå vill jag inte ge upp, jag vill så gärna visa någon att jag kan. Herregud, jag är 20 ½ år och har hittils inte visat framfötterna i den konstnärliga världen på något sätt.
Jag vill så gärna visa exakt på vilket sätt jag är intressant, då kanske man skulle sluta vara så förbaskat missförstådd!
Men jag kan inte ens komma på vad min serie ska handla om. Inga idéer får jag och inget jag kommer på som förslag åt mig själv duger. Och jag vägrar be någon annan om hjälp. Det här är min kamp och fixar jag den inte själv så kommer jag heller inte ur det här med självkänslan i behåll.

Okej, nu blev det ett långt inlägg igen, precis som jag ville undvika. Men å andra sidan, jag har fått ur mig allt också, och det känns faktiskt skönt. Även om jag vet att det inte är många som läser det här.