Det är då i alla fall så det känns. Mitt liv har rullat på alldeles för snabbt den senaste veckan, med alldeles för mycket händelser för att det ska kunna klassificeras som normalt. Eller så har jag levt i ett alltför långsamt tempo innan, jag vet inte.

En sak är i alla fall säker, mitt fokus är inte så bra som det borde vara. Jag har ingen koll på vilka stycken som spelas, vilket stycke eller tempo som jag spelar och vad resten av orkestern tänker om det, om det är någon som märker det överhuvudtaget. Mina fingrar spelar i stort sett vad de vill och i vilket tempo de vill, utan att jag har något att säga till om.

Jag skulle vilja ta en paus från själva livet ett tag men en semester är inte att tänka på. Inga pengar, inget mål, inget intresse. Dessutom är det inte möjligt att ta livet av sig en stund för att sen vakna upp, och hypersömn finns inte i detta århundrade förutom i science fiction filmer.

Så jag antar att det inte finns något annat att göra än att fortsätta i denna galenskap. Förhoppningsvis vänjer man sig vid det och lär sig hänga med.

Vem vet, det är kanske tvärtom? Det kanske är orkestern som spelar för fort och jag som inte hänger med?