Något som verkligen har förstorats upp genom hela mänsklighetens historia är det som alla går runt och bävar inför eller längtar efter, majoriteten det senare alternativet.

 DEN FÖRSTA STORA KÄRLEKEN

Här gäller inte riktigt samma regler som när man blir förälskad, hittar sitt livs stora kärlek eller blir olyckligt kär i någon. Det behöver heller inte vara den första personen man blir kär i. Och det behöver heller inte vara ditt livs stora kärlek.

Något som är säreget för just den första stora kärleken är att den glömmer man aldrig, vare sig tiden som flöt, personen ifråga eller känslorna. Det kan ställa till en hel del i sitt känsloliv, särskilt om det är en person som man umgicks nära med eller till och med var ihop med. Man ser varandra på avstånd på stan, och hejar lite lätt. Och genast kommer alla minnen tillbaka, och man börjar undra hur det kunde bli såhär. Hur två så nära människor kunde gå så skilda vägar. Men egentligen behöver man inte fundera så mycket, för man vet exakt vad det var som gick fel. Man växte ifrån varandra, man delade inte samma känslor, man blev less på varandra, osv. Vissa kanske gråter i många år, vissa kanske tar livet av sig, eller så skjuter man bort alltihopa och låter känslorna mogna. Jag hoppas att alla kan hålla med om att det första och det tredje alternativet är de bästa. Helst kombinerat efter varandra. Ettan först, trean sen, ja ni fattar säkert.

Så går några år och man fortsätter med sitt liv. Man kanske träffas sitt livs stora kärlek på vägen och gifter sig, gör något roligt med sitt liv, och man känner sig så trygg i tillvaron när man plötsligt stöter ihop med den första stora kärleken igen. Vad gör man då? De flesta hälsar lite, frågar hur det är nuförtiden och skiljs därefter åt, lite gladare i sinnet eller deprimerad ända ner till oceanens botten. Eller någonstans mitt emellan.

Min första stora kärlek ter sig ganska annorlunda.
D var min första stora kärlek. En kärlek jag aldrig fick och som jag fortfarande bär på. Fast inte riktigt på samma sätt som förut.
När jag och D sade upp kontakten utvecklades vi båda åt varsitt håll. Medan jag utvecklades från en svartrosa manodepressiv be-everything-all-at-once-utomjording till en mer balanserad rosasvart be-listen-and-think-everything-all-at-once-utomjording så utvecklades han från en SxE punkare till någon slags rökande emo/Ingmar Bergman wannabe. Dessutom har han blivit arrogant och lite av en besser-wisser.
Några känslor flammar inte upp när jag ser honom, inte heller om vi möter varandra på stan. Han har utvecklats för mycket åt fel håll och jag för mycket åt motsatt håll (vilket inte behöver betyda att det är ett bättre håll). Vi hejar inte på varandra, han undgår gärna att se mig. Och jag blänger istället bittert på honom medan han går förbi.
Och istället för att minnas känslor och tankar från förut så ger jag mig själv en utskällning om hur jag kunde slösa bort så lång tid av mitt känsloliv på honom.

Så långt kan man väl säga att jag har kommit över honom, på ett eller annat sätt.

Däremot anade jag inte att jag fortfarande hade känslor för den 18-åriga versionen av D, den ursprungliga versionen som jag en gång blev kär i. Det finns många filmer från den här tiden där han medverkar mer eller mindre på Youtube, varav några hör till de jag satt och tittade för att stilla min abstinens. Och det var när jag snubblade över en sådan film som alla tankar och minnen kom tillbaka. Jag läste om mina dagböcker från den här tiden, vilket jag måste erkänna inte var en så pinsam eller hemsk upplevelse som jag tidigare trodde att det skulle bli. Jag hittade en massa gamla bilder på honom som jag totalt hade glömt bort att jag hade. Och jag fullkomligt drunknade i nostalgi.
Det är så jag är tyvärr, jag vill behålla alla minnen, även de dåliga. Ska man kalla det för en slags terapi eller farligt masochist-beteende?

Host host, nåväl...

På sätt och vis är det bra att känslorna för D finns kvar på det sätt som de finns, det känns inte så utkonkurrerande mot J på det sättet. För inte skulle jag ge den nutida D en chans om han bad mig om en, inte en chans! Och den 18-åriga D lär ju knappast komma tillbaka. Jag hoppas då inte på det i alla fall. Jag är mer än nöjd med mitt liv med J.

Men är jag konstig som vill framställa mig själv som den bättre av mig och D?