Jag brukar säga till folk att jag läser väldigt mycket. Det är inte sant. I alla fall inte helt. Jag läser kanske betydligt mer än en vanlig medelsvensson gör men om man jämför med min ömma moder som är en riktig bokslukare så är det istället jag som är en medelsvensson.

Sant är i alla fall att jag läser en hel del, och att jag uppskattar det otroligt mycket. Böcker är underskattade i dagens samhälle och jag blir rent ut sagt förtvivlad över att det måste startas föreningar som "Library Lovers" för att biblioteken ska ha en chans att vara kvar.

Min lässtil är minst sagt lite udda. När jag väl börjar läsa en bok som jag finner intressant så brukar jag oftast inte ge mig förrän den är färdigläst, vilket brukar gälla nästan alla böcker. En bok tar högst 4 dagar att läsa, om den är medeltjock förstås. Oftast tar det betydligt mindre tid.

En bok jag började läsa idag och som snart är utläst är "Den vita massajen" av Corinne Hoffman. Mor min tipsade om den igår och idag hade jag ovanligt lite att göra och var dessutom rejält uttråkad så jag började läsa.

Jag ska inte berätta något om den här, mer än att det är en självbiografisk redogörelse om fyra år som vit kvinna i massajernas värld.

Något som jag däremot kan berätta är att den boken ger mig ytterligare en anledning till att inte åka till Afrika.

Visst, det låter kanske rasistiskt med tanke på att det är just massajerna i sig som avskräcker mig. Men då får man också ha i betänklighet att jag inte är rasist på något sätt. Jag delar inte ens in människor i olika raser, utan snarare olika grupper. Grupper och raser är inte riktigt samma sak. Människan är en enda ras som har utvecklats genom evolutionen, som därmed har skapat olika grupper av människor, anpassade för olika ändamål. Det är bara Darwins evolutionsteori som har skapat lite missförstånd. De flesta vet väl att Darwin hävdade i sin teori att det är den bäst anpassade som överlever? Det ligger betydligt mer bakom och att enbart grunda sig på denna mening är egentligen ganska ynkligt men med tanke på att jag inte riktigt har tid (eller lust) att förjupa mig ännu mer i något som inte är riktigt relevant så låter jag gärna bli.
Jag vill egentligen bara komma fram till att Darwin inte pratar om raser. Rasister har enbart rädsla för det annorlunda som grund att stå på. Och rädsla kan vara ganska användbart i sådana syften. Särskilt om denna rädsla utvecklas till ilska.

Äsch, nu spårade jag ut lite i alla fall.

Hursomhelst.

Jag vill inte säga något ont alls om massajer. Jag vill bara säga att deras kultur går våldsamt krock i krock med både mina egna värderingar och principer. Alldeles för mycket. Och det gör mig väldigt avskräckt.
Att däremot leva som en massaj utan alla olika värderingar och principer skulle inte vara alls lika svårt. Jag är faktiskt övertygad om att jag skulle vänja mig redan efter 1 ½ månad.

Visst, det låter inte speciellt trevligt att säga att man inte vill åka till Afrika pga massajerna kultur, men med tanke på att de olika stammarna har ungefär samma värderingar och principer så känns det inte lockande.

Däremot är det inte mitt enda skäl. Jag har två till som låter betydligt vettigare:

1. Flygrädsla
Jag har visserligen aldrig flugit förut men bara tanken får mig att bli yr och må illa. Jag vill inte tänka på hur det skulle kännas att verkligen flyga. Ursäkta men jag råkar tillhöra den sortens människor som tycker att människan inte är skapt för att flyga, vare sig själv eller med hjälp av maskiner. Dessutom litar jag inte på teknologi överhuvudtaget, för det måste vara perfekt hela tiden och människan som tar hand om teknologin är långt ifrån perfekt.
Om jag kan slippa så vill jag aldrig flyga någonsin. Jag tar hellre en längre väg med tåg. Eller bil. Men helst tåg.

2. Turism hat
Visst, det kan vara jättetrevligt att resa utomlands och få lite perspektiv på världen, "turista" lite varstans på spännande nya platser, men det ska ske på rätt också. Att turista i ett land där turisterna sätts före lokalbefolkningen vad gäller mat, vård och boende känns inte som en trevlig handling och man får känslan av att man är delaktig i en extremt orättvis kapitalism som enbart känner till ordet "rikedom" och fullständigt förnekar ordet "girighet". Jag märker det inte bara i boken jag läser utan jag har även läst historier av Rune Andreasson, en av mina idoler, som sett detta på sina resor. Det slutade som en serie, "Habibu" som jag skulle vilja att alla som läser detta åtminstone försöker att hitta och läsa den. Förhoppningsvis lär ni er något också.