Det är väl ungefär så det känns när man är riktigt trött, vad jag förstår. I alla fall enligt folk som med konstiga metaforer ska beskriva exakt hur trötta de är, vilket är lustigt, eftersom man ju faktiskt förstår bättre när man använder just metaforer. Gärna konstiga och bildliga sådana.

Fast nu ska ju inte jag sitta och prata om metaforer utan faktiskt konstatera att även jag är trött. Mest mentalt faktiskt, men även fysiskt.

Brukar man inte säga att mänskligheten blir aldrig nöjd? Hur kommer det sig?

Personligen är jag extremt trött på denna egocentriska kamp som alla verkar föra. Alla ska ta sig till ett gemensamt mål och vi MÅSTE hjälpas åt, men jag tänker bara glädja mig för min egen vinning och går det fel så är det alla andras fel.

Enade vi stå och hand i hand vi gå... FEL!! Snarare sida vid sida vi stå och ensamma vi gå.

Det är vid sådana tillfällen som jag blir riktigt ledsen och känner av den där hemska oron om att det aldrig kommer att förändras, vad man än gör. Istället för att blicka framåt och ta med sig erfarenheter och visdom från det förlutna så ska de negativa kunskaperna och händelserna från det förflutna ältas om och om igen till döddagar. Hur ska man kunna ta sig framåt när man fortfarande transporterar sig själv eller andra bakåt i tiden på ett självdestruktivt sätt?

Till råga på allt elände så fyller Chibi 15 år nu imorgon. Det känns inte som om det finns någon glad födelsedagsstämning här och det gör mig bara mer ledsen. Födelsedagar ska ju vara roliga och något att se fram emot, inte något slags tvång en gång om året.

Nåja, jag ska åtminstone göra mitt bästa av situationen och åtminstone baka hennes favoritkakor tills dess. Jag har ännu inte tappat all tillit och hopp för att inte kunna spetsa bakverken med kärlek.

Jag ska då åtminstone försöka se till att hon får en bra födelsedag. För mig är födelsedagar bland de heligaste och mest glädjeskapande som finns.