Det finns många saker man kan förvånas över när det gäller mänskligheten, personligen förvånas jag varje dag. Ibland över återkommande saker, ibland över nya. De återkommande sakerna brukar sällan vara av någon trevligare sort, i det sammanhanget rör det sig oftast om saker man ideligen inte vill få bekräftat.
Jag antar att ni redan har gissat att det är om något sådant jag ska skriva om. Och tyvärr så är det sant; idag har jag återigen förvånats av ett obehagligt faktum.
Det faktum att en slags meningslöshet kryper inpå, och du börjar tänka att det lönar sig inte att försöka ens eftersom du vare sig får uppskattning eller den där speciella njutningen av att du har utfört ett bra arbete.

Liten, snäll, dum och naiv som jag är (tyvärr) så hoppas jag hela tiden att det ska ändras. Att de ska se att det börjar bli lite ordning, att man faktiskt försöker bidra med det man kan åtminstone, men det verkar som om det aldrig märks. Jag börjar bli väldigt trött och ledsen över det faktum att jag ständigt förvånas över att det inte är så här. Och jag börjar bli riktigt less på alla kommentarer som fälls helt utan tanke.
Det är nästan lite oroväckande för mig när jag inser att jag allvarligt börjar fundera på om mänskligheten kan vara trevlig överhuvudtaget. Och att vara cynisk på det viset är inte särskilt roligt. Speciellt inte som när man vid enstaka tillfällen faktisktf örvånas över motsatsen och inser att lite trevlighet finns åtminstone. Jag behåller gärna den känslan men det är sällan jag får det.

Det är nästan så illa att jag faktiskt börjar fundera på om hela livet är meningslöst, och om man överhuvudtaget måste leva det. Att bara vilja leva för att man fruktar döden känns inte som ett tillräckligt gott skäl.

Jag vill verkligen inte känna såhär. Jag vill ta hand om mitt liv och reda upp alla trassliga knutar som fortfarande finns. Men om det inte kan ske till någon nytta eller uppskattas i det långa loppet så vet jag inte vad jag vill längre.