Puäh! Jag har världens träningsvärk i högerhanden! Vad säger det om mig? Att jag använder den på tok för lite? Åh, ni behagar skämta min herre!!

Men jo, det är sant, jag använder den sällan i sådan här utsträckning som jag har gjort idag. Så gott som hela dagen (förutom en kort paus då jag for som hastigast ner på stan med J) har jag suttit bänkad här framför datorn och tecknat. Mestadels har jag sysselsatt mig med solglasögonbilden på E, men jag tog mig även i kragen och gjorde färdigt min förbaskade vampyr som käkar ögon med ätpinnar! Sheesh... Idéen verkade rolig från början men det blev så mycket arbete med henne att det till slut inte var kul längre. Så jag gjorde färdigt den hastigt och lustigt och la ut den på DArt. Ingen har hittills sagt något dumt så den kanske inte var så pjåkig trots allt.
Jag är dock osäker på om det var värt att dra på mig träningsvärk.

Fyller år imorgon, i år som i alla år, men känner tack och lov inte av något Peter Pan-syndrom. Jag kanske har mognat ifrån det faktum att hetsa upp sig över en futtig siffra, vad vet jag. Jag har dock ingen aning om vad dagen ska ägnas åt. Förra året i Obbola var inte sådär märkvärdigt, och året innan blev mest en ansträngd grej hemma. Jag tror inte jag har haft en genuint trevlig och rolig födelsedag sen jag fyllde 18, då jag, Lou och Furipon drog ut på en fotokväll runt om i skithålan. Jag har fortfarande inte fått några kopior på de bilderna, how sad!

Förra året kom familjen knappt ihåg att jag fyllde år, vilket gjorde mig ordentligt ledsen. Inte för att jag kände mig bortglömd, utan för att någonstans på vägen så har vi visst gått från att vara den där familjen som älskar födelsedagar även om det inte är din egen, till att vara nästan sura och bittra på varandra och bråka utav bara helvete. Hur kunde det bli så? Eller jo, det vet jag men det behövde inte alls bli så. Och liksom årstiderna skiftar och man inte kan tala om när vinter har helt övergått till vår (man gissar i ungefär två veckor, sedan är det hux flux ny årstid) så kan jag inte ens gissa mig till när det hände.

J är dock på strålande humör i sedvanlig ordning och har kokat ihop något "extra". Två saker kan jag inte gissa mig till, men enligt tradition lär han spela en låt för mig på gitarr, och det har han gjort ända sedan vi firade födelsedag nummer två under vårt förhållande. Det slutar sällan med torra ögon för min del...

Själv är jag lite mer i behov av en psykolog som tillåter mig att prata ego-strunt i några timmar och sen kläcker ur sig lite lämpliga visdomsord som sätter fart på rätt tankar i min skalle. Jag må ha fina vänner men jag vill inte precis ockupera HELA deras tid med mitt dravel.

Och som sista grej: Jag saknar jobbet mer än någonsin nu... Vasa alltså...

Sbogom!!

Det där var lamt till och med för mig...

Födelsedagen fortskred utan större händelser, förutom att jag fick och skickade mer sms än jag någonsin gör på en månad (jag kan sannerligen inte tillhöra sms-generationen).
Fina presenter från J fick jag också, Kathy's Song framförd på gitarr och sång, samt även en jättevacker och romantisk liten fontän som hamnade på vardagsrumsskänken, plus en vägglampa med trollsländor på (ÄLSKAR TROLLSLÄNDOR!!). Mysigt värre!
Det mest spännande annars som hände var att vi såg "Fantastic Mr. Fox", som jag visserligen redan har sett 10-11 gånger innan men älskar så otroligt mycket att jag gärna ser den 10 gånger till!
Samt att jag fick mig min blåbärssmulpaj, mums!

I helgen blir det en tripp till familjen och hälsa på, måste få gosa lite mer med syskonbarnet.

Ciao!!

Och så är veckan slut. Slut. Slut. Slut. Slut.

Märker ni också hur orden helt plötsligt kan ramla ibop till en slumpmässig hög av bokstäver när man skriver dem för ofta efter varandra? Jag skulle googla på gammlia för några veckor sedan och råkade googla ordet gammal. Efter ett par minuter med det ordet så kändes det inte längre som ett svenskt ord och trots att jag visste vad det betydde så tappade ordet likväl sin innebörd för mig och jag blev istället irriterad på att det var ett så förbaskat fult ord. Rullar visserligen fint på tungan, men det behöver inte vara fint för det. Korprolit däremot är ett fint ord, men det har ingen trevlig innebörd (fast iofs, har gammal en så mycket bättre?)

Vanligtvis brukar jag sitta och gnälla över att påsk är ett helt onödigt begrepp för oss som inte är kristna men i år så gör jag som alla andra lättlurade idioter och tar tacksamt emot ledigheten. Jag har en hel del att göra, och mycket av det handlar om att teckna. Lyckade tigga till mig referensbilder till porträtt av E, och det gjorde mig happy happy! Så här ska övas, sen ska jag göra ett försök att teckna ett frihandsporträtt, brukar sällan lyckas med sådant men å andra sidan har jag heller inte riktigt lagt manken till och göra ett seriöst försök.
E var dessutom så snäll att han skickade ett skitcool bild på sig själv i solglasögon med tydliga reflektioner i, och jag sa "BRING IT ON!! THIS IS GONNA BE SO FREAKY F***CKING AWESOME!!"
Jag är övertygad om att om jag tecknar av den rätt så finns det höga chanser till att få en DD på DArt. Och det vore coolt!!
Å andra sidan så tror jag att jag får lov att höja ribban ett antal snäpp först, innan det händer. Eller bara teckna om bilden 4-5 gånger.

S ska också få sitt porträtt gjort äntligen. Jag gjorde ett antal skisser medan jag fortfarande bodde själv, men jag har inte en aning om var de tog vägen, så jag ska börja om hade jag tänkt. Tror jag satsar högt och kör frihand även där, men i extrem slow-motion, så inte för många misstag görs. Och jag slipper slå ihjäl mig själv för att jag inte är bra nog (att vara konstnär, även på amatör nivå, kan vara ett ordentligt skitgöra ibland).

Sen ska jag fanimig ta mig i nackskinnet och göra färdigt allt halvfärdigt jag har. Blir så irriterad av att bläddra i min teckningsbok och se så mycket som inte är någonting men kanske KAN bli något.

Sa jag att jag har blivit moster för resten? Yes, I am! Och det, kära vänner, känns ganska konstigt. Fast hela förra veckan var extremt surrealistisk i och för sig, och det är så jag kommer att komma ihåg den.
Så om jag får ungar som frågar mig:
-"Mamma, har det hänt konstiga saker i ditt liv?"
Så kommer jag att svara:
-"Javisst ungar! Jag hade faktiskt en hel vecka som var riktigt konstig! Sitt här med mig så ska jag berätta..."
Och så vidare..

Nu blev det nog lite för långt inlägg med på tok för mycket ordblaj så ursäkta! Nu ska soppa lagas!

Atjoo!

Geshundheit!!

Åhej vilket skutt vi tog från ytterst fånigt och onormalt, till ganska vackert poetiskt och fullständigt normalt. Men jag antar att det är jag i ett nötskal va?

Jag gissar dessutom på att jag håller på att åka på en förkylning såhär lagom till påsk. Halsen känns av och till som ett rivjärn och nu håller näsan på att klappa ihop också. Aja, bara jag kan ta mig igenom de närmsta två dagarna så blir jag nöjd. Om min mentala hälsa hänger med vill säga. Stängandet av Wasa har sannerligen tagit knäcken på mig. Storan är okej, man kan fortsätta vandra runt i sin egna lilla värld, men jag har redan börjat sakna den där sociala biten. När vi var så få som på Wasa så fick man en betydligt bättre kontakt än vad jag någonsin fått med de andra. Det ordnar sig väl så småningom det också, men just nu känns det mer än ledsamt.

Tog mig därför en välbehövlig cykeltur (vilket inte precis gör underverk med min eventuella förkylning) och tänkte igenom saker och ting. Lyckades hitta ner till en cykelled precis vid älven och fortsatte nästan ända fram till reningsverket innan jag svängde av och cyklade tillbaka hem igen. Ingen trafik, inget folk, gott om fåglar, en lugn älv... Behöver man något annat för att rensa huvudet? Inte mycket mer än det i så fall.

Imorgon ska det nog busas lite, ska käka med Master och sen dra hem för horse-power i stil med Svarta Hingsten. Jag har sett någon av filmerna när jag var liten, men jag minns den knappt. Jag var ganska sur på Misse just vid det tillfället, och eftersom hon älskar hästar så sa jag (mycket fördomsfullt) att det var den sämsta film jag någonsin sett. Jag betvivlar att den faktiskt är så dålig, även om man nu inte är en ordentlig hästmänniska. Rita av dom däremot, det är riktigt lajbans! Måste göra lite teckningar snart känner jag... Samt komma någonvart med konstbloggen, det går så otroligt långsamt så ni anar inte! Fast det vore väl ingen överraskning, jag menar, vi pratar trots allt om mig här.

Atjoo!! Där kom två nysningar på rad...

Om man kanske skulle ta och hoppa in i duschen istället för att sitta här och dega...

Farvel!

Det är sådana här dagar man nästan önskar att man befann sig i studierna igen, jag saknar den där upprymda känslan av att faktiskt lära sig något och förstå sig på världen allt bättre. Kunskap är makt säger de, men jag har inte ens en susning om var man ska börja. Och det var åtminstone några år sedan som jag faktiskt satt på fullaste allvar och läste facklitteratur på riktigt.
Men ja, det bästa är egentligen att bara ta sig för det och sätta igång, för inte blir det mer gjort av att man velar för mycket.

Veckan har annars varit av det surrealistiska slaget, tiden har gått på tok för snabbt och på tok för långsamt, vilket inte precis inger ett logiskt intryck. Men sedan när var den upplevda tiden logisk? Sedan när kunde man med hjälp av matematiska formler uttrycka sig i hur lång eller kort den upplevda tiden är, kommer vara eller har varit? Det kanske inte är så intressant heller.
Det minst surrealistiska har väl egentligen varit att jag och J såg om Dödligt Vapen 2. Jag minns första gången jag såg den i åttonde klass, och efter det var jag sorgligt nog den enda i min ålder som faktiskt visste var apartheid var (av alla i min ålder som jag kunde jämföra mig med på skolan såklart). Samt bland de få som gillade Mel Gibson, men det är inte relevant.
Något som borde toppa listan men som nu inte gör det till trots är att vi, dvs jag, J och S gick och såg Jeff Dunham i fredags. Jag vet inte hur många klipp jag har sett på youtube, men det är antagligen på tok för många då jag kan en hel del sketcher utantill (även om ca hälften av dem har försvunnit ur min skalle nu). Att se snubben på riktigt och veta att det här är på riktigt var en aning svårt att greppa, särskilt som vi satt väldigt långt bak och för det mesta höll ögonen på en filmduk ovanför.
Men jo, han var verkligen allt man har sett på youtube, och dockorna var alldeles särskilt underbara (jag är glad att de skippade Bubba Jr. så rolig är han inte). Walter var mer än underbar, Achmed var som vanligt och Peanut växlade mellan att vara knäpp till på tok för mycket. José Jalapeño behöver inte riktigt recenseras, förutom att han fick på tok för litet utrymme.

På tok för mycket dikter har det blivit i helgen också, jag gissar på att jag kläckt ur mig nästan 10 stycken. Det betyder inte att jag har blivit riktigt proffesionell vad gäller poesi, utan att jag helt enkelt har haft för mycket på hjärtat. Det är endast då jag skriver poesi, ifall ni undrar.

Min hals drar ihop sig till förkylning känns det som, vilket gör mig hemskt irriterad på mig själv och förbannar att jag inte tränar oftare. Får sätta igång ordentligt bara halsen blir bra, och köra på lite lätt fram tills dess. Synd på vädret bara, det har varit alldeles exceptionellt underbart den här helgen.
Jag skyller på den extrema veckan...

Tja, det var väl allt för den här gången.
Här får ni en av mina dikter som avslut:

Ensam med ett uppslagsverk
Tyngd av skräp som imploderar
Samt något som känns bekant
Men inte alls som igår
Förnuftet har väl växt sedan dess antar jag
Men det blir svårt
När dina armar sluter sig runt mig
Och en dröm gammal som min självständighet
Utan förvarning slår in
Jag överdriver säkert åt båda hållen
Men visst vet du redan om det?

Chao!

"Varje vår är lika svår... Kvitt kvitt, kvitt kvitt, kvitt kvitt, kvitt kvitt! Kärlekens ljuva sång, humph, växtvärk mellan fjädrarna kallas det!"

/Ugglefar från Bambi

På något sätt har han rätt gamle ugglefar, våren är förrädisk med allt som ska spira, och jag pratar inte bara botanik, utan även mänskliga hormoner (et voíla, så blev det endokrinologi). Utan att man fattar varför eller ens hur, så börjar små solrosor växa på ens huvud och bli oregerliga monster som man inte har en aning om hur man ska få dem att försvinna. Jag var på sådant här humör i höstas visserligen, men det bottnade mer i en melankoli än en eufori som det är nu. Det är visserligen inte en eufori i vanlig ordning men jag kan heller inte likställa det med melankoli, trots en svag uns av deppighet.

1. E har växt sedan i höstas och utvecklats till något mer. Visserligen inte en förälskelse, långt ifrån, men likväl något som får mig att smått längta efter de få stunder vi har tillsammans. Men som sagt, han är mer som en senpai än något annat, och det är väl så känslorna har utvecklats också, utan att jag riktigt hängde med. Däremot slogs jag av en tanke som kan verka en smula farlig men som jag vill göra ändå: Jag vill teckna hans porträtt.
Hela dagen som vi har jobbat tillsammans så har jag funderat på hur jag kan slänga fram frågan utan att det låter för påträngande eller som att det finns en undermning bakom, men likt förbannat kom jag mig inte för att fråga. Fattar inte varför jag blir så nervös, det är ju bara att fråga och han kan inte mer än att säga nej. Jag har gjort knäppare grejer (ringa hem till J och erkänna att jag var kär i honom toppar nog listan...).
2. Jag sa visserligen att jag skulle sluta med tmnt-prat men jag kan inte precis slänga ur mig patetiskt känsloprat över en karaktär som styr mitt liv mer än han borde. Don växer för var dag, och det gör mig vansinnig. Jag längtar efter min teckningsbok hela tiden och de bilder jag har gjort där, och det är FANIMIG inte normalt! Att Nemi gör det är en sak, men jag? Näe... Men jag kan inte låta bli. Är inte J hemma blir det dessutom hundra gånger värre. Hur kan det vara så onormalt när det känns så förbannat bra?
3. Jag tror att jag håller på att utveckla en kärlek för Nostaglia Critic Guy. Inte så svårt, han är en smula nördig, har ett himla snyggt skägg, ett leende som får mig att tänka på Nicko, samt en underbar humor. Och vi tjejer till skillnad från killar kan gå efter rolighetsfaktorn när vi betygsätter killar (usch va hemskt det lät!). Jag betvivlar starkt att jag skulle komma helt överens med killen i verkligheten (Doug Walker heter han visst på riktigt) men eftersom han är en internetkändis så kan man lika gärna behandla honom som en kändis: helt ouppnåelig men en underbar fantasi.

Happ, det var all patetisk och meningslöst babbel jag tänkte komma med. Annat än att roat fråga:

Är det någon som har sett om Dumbo det senaste åren?

Själv har jag inte sett den sen jag var liten, och jag hade helt glömt bort hur fantastiskt rolig scenen med de rosa elefanterna är. Som liten var jag alltid vettskrämd och fascinerad på samma gång, och upptäckte förvånat att jag fortfarande minns sången efter alla dessa år.
Se om den igen vetja, och få dig ett roligt skratt! Dumbo är ju underbar!!

Live long and prosper!

Vissa dagar önskar man att man fick förflytta sig till en annan tid men med sina erfarenheter i behåll. Just idag hade jag en sådan dag, jag ville tillbaka till gymnasiet igen. Träffa alla underbara människor som man tyvärr numera verkar ha vuxit ifrån eller helt enkelt tappat fäste om (främst det sistnämnda). Och mitt i mina funderingar stöter jag på Lilla Blå. Nytt hår, några tappade kilon samt en kille och kläder som jag inte kände igen, men annars inget nytt. Hon verkade inte känna igen mig, eller så kanske hon inte såg mig, vad vet jag. Men ledsen blev jag.

Inte blir det bättre av att man kommer hem och ser att ett av de få lite gammaldags förslag man har haft på inredningen blivit utbytt mot en modernare idé. Visserligen något som kan utvecklas till en bra idé bara den får fäste och man blir van, men idag var bara helt usel tajming. Inte gick det att prata med J heller, han var precis på väg ut genom dörren. Tack...
Vilket får mig att börja fundera över om hur och när allt som kan klassificeras som äldre inredningsstil kommer att försvinna helt. Tanken gör mig väldigt ledsen. För jo, jag älskar virkade spetsdukar, paradhanddukshängare, gammaldags hallmöbel med lådor och sittdyna med förvaring i, korsstygnsbroderier, vita spetsgardiner, vitrinskåp, äldre och lite lyxigare porslin som du inte törs använda till vardags utan hellre sätter upp på en hylla för allmän beskådan, osv.
Och hela tiden får jag intrycket av att ingen jag känner gillar sådant, eller kan ens tänka sig att vistas i närheten av det, ännu mindre bo med det. Och när man då försöker skapa sig ett gemensamt hem med någon som man verkar ha helt omöjligt för att argumentera med för sin sak (främst för att det finns inte så många andra argument än "jag gillar det") blir det en smula jobbigt, eller som i dessa dagar; rent ångestframkallande.

En löjlig sak att få ångest av egentligen, men tanken på att den äldre stilen ska gå i graven bara för att en yngre generation av fyrkantiga och animerade ikea-stroppar har en helt annan åsikt gör mig, som sagt, ledsen.

Vet ni vad som mer kan göra mig ledsen? Att se gamla damer sitta på marknader och dylika med ett litet, litet marknadsstånd, och sälja hantverk i form av exempelvis virkade dukar och broderade örngott. Ingen i min shoppinggalna generation vill köpa något sånt, och vi som verkligen vill ha det virkar och broderar själva. Men de stackars gummorna sitter likväl kvar, kanske stickandes på någon kofta, och återvänder hem med nästan hela sortimentet kvar. Tills nästa dag, tills nästa marknad...

Dålig, dålig dag...

Om någon kan lista ut vad titeln anspelar på för bokserie så får han eller hon ett litet diplom med guldstjärna i kanten!

Svag som jag är har jag fallit för grupptryck och planerat börja träna som en idiot. Dock inte på gym, jag bryr mig lite för mycket om vad alla andra gör, och gruppträning är ganska tråkigt. Om det inte är dans av något slag förstås (note to self; sök efter magdanskurser).
Tack och lov är jag född med den trevliga genuppsättningen som försvårar det för mig att faktiskt gå upp i vikt, och när jag väl går upp så sätter sig allt på "rätt" ställen, så rent proportionerligt så märks ingen större skillnad på mig. Men när jag knappt får på mig mina målarjeans som alltid varit ca två storlekar för stora så känner jag själv att måttet få vara rågat. Jag är visserligen inte fåfäng på det viset att jag strävar efter att vara strandens smalaste babe, men jag vägrar slänga eller ge bort byxor som jag blivit för "fet" för. Kläder som jag har haft ett tag brukar ha en tendens att göra mig sentimental. Fast i det här fallet känns det mer som en fördel än en nackdel.

Vill också bara påpeka att jag har blivit väldigt förtjust i Nostalgia Critic's top-11 listor. Dels för att han presenterar sina åsikter med en stor dos humor, och dels för att man kan antingen förstå hans resonemang eller helt hålla med. Skickligt värre!

Känner jag mig själv borde jag nästan bestämma mig för vilka dagar i veckan jag borde blogga på. Eller inte bara bloggandet, det gäller allt annat också för resten. Jag har absolut inga som helst rutiner att prata om, och jag råkar vara av det slaget att jag trivs och fungerar hyfsat felfritt (även den bästa har ju sina dåliga dagar). Jobbet räknas inte, som sann 80-talist identifierar jag mig inte med mitt jobb, utan med mina fritidsintressen. Undras hur länge sedan det var att man faktiskt gjorde det? Alla frågar ju vad man sysslar med javisst, men det känns mer som att man ställer den som en artighetsfråga snarare än att man faktiskt är intresserad. Och var gick steget från att tro sig veta allt om en person beroende på vilket yrke personen ifråga hade till att inte bry sig det minsta lilla, förutom möjligtvis så att man vet att personen ifråga sysslar med något vettigt. Arbetssökare låter ju aldrig bra, vem man än säger det till.
En tjej på jobbet kallade det istället för Friluftsarkitekt. Klingar snyggare i öronen, och innebörden är snyggt och lagomt diskret dold.

Nu blev det lite blaj likt förbannat, men å andra sidan är mitt humör en aning blaj idag så det är kanske inte så konstigt.

Ska jag omigen gnälla om hur den svenska dvd-marknaden? Inte? Okej, men jag vill påpeka igen att det är mer än SYND och SKAM att Din Bluth's underbara fimer som har en så fantastiskt dubb inte ges ut här! Tror faktiskt att jag ska leta upp någon att kontakta i den här frågan, man ska inte sitta och gnälla.

Fast ett litet gnäll till hinner vi med; VARFÖR I H-VETE SKA VI HA SÅ FÖRBASKAT MÅNGA 118-TJÄNSTER?????
Inte nog med att vi har 118 118, vi har dessutom 118 100 ("Bli hundra, med 118 100"), 118 700 ("Sveriges snabbaste nummerupplysning via telefon och sms") och 118 800 ("118 800, en superbillig nummerupplysning via telefon och sms"). Snart lär väl 118 300 dyka upp snart, eller varför inte 118 500??
Tacka vet jag en gammal hederlig telefonkatalog, finns inget billigare än det, vad än dom andra så fint försöker påskina. Kapitalistiska profithungriga slips- och kavaj-muppar!
Yarr!

Har jag nåt positivt att säga idag? Verkar nästan inte så...Möjligtvis att det lutar åt att träffa Master imorgon... Det om något är väldigt positivt!

Första april har varit ganska händelselös, har inte hittat några roliga aprilskämt alls än. Till och med DArt är tråkiga, förra året bytte dom ut allas avatarikoner till hysteriska twilight-ikoner. Det var ganska kul faktiskt, och särskilt roligt att läsa twilight-hatarnas reaktioner. I år har de visst ett troll som kanske dyker upp bland dina meddelanden eller på din profilsida om du inte rör något. Jag har suttit och stirrat mig blind på båda sidorna i nåra minuter utan att röra något men inget händer. Jag trodde ett fult troll skulle ploppa upp på en gång, men det verkar istället vara slumpmässigt. Inte alls kul, omigen.

Nä, nu tänker jag ge mig för den här gången, även om inget vettigt blev sagt.