Att bli eremit är tämligen enkelt.

Först och främst behöver du ett problem. Och det ska inte vara vilket problem som helst, det måste vara ett riktigt jävla problem som du inte löser i första taget, ens med experthjälp. Även om det låter so ett hårt krav är det fortfarande tämligen brett, för det kan röra sig om i stort sett vad som helst. Problem som till exempel bostadslöshet eller svält räknas dock inte då de är alltför stora och svåra.

När du väl har ett problem så ältar du det i döddagar så att resultatet blir att du blir riktigt cynisk och bitter, och du får absolut inte se på problemet som om du är skyldig till det. Det är ALLTID någon annans fel.

Sen utger du dig från att vara den olyckligaste och argaste mmänniskan i världen men bara så att folk fattar att du inte mår särskilt bra. Du får absolut INTE tala ut om problemet med någon vän. Hitta på alla tänkbara undanflykter till varför du inte skulle berätta det och använd dig sen av dom.

Till slut överger dina vänner dig automatiskt, eller tvärtom. Ta daa! Inga vänner, inga problem!

Familj kan vara lite knepigare men starta ett riktigt stort världskrig och var så jävla bänn att du inte står ut med dem. Sen ska du vara riktigt långsint och aldrig förlåta dem, för kom ihåg att inget är ditt fel, det är alltid någon annans.

Efter detta flyttar du till en risig stuga ute i skogen där du i din tysta ensamhet beklagar dig över livet.

Om du lyckas med allt detta är du en eremit, och då är det bara att gratulera.

Som om jag skulle överleva som eremit, jag har endast kommit till steg 3 och jag mår tämligen skit över hur jag beter mig. Men det ska bli ändring på det.

Nog borde man väl vara tämligen urbaniserad om man blir glad av att se asfalt på vårkanten? Jag gissar på det och då är jag nog tämligen urbaniserad, sorgligt nog. Men det hindrar mig inte från att längta till skogen när den börjar bli grön och fåglarnas kör är i full gång. Särskilt skogen hos gammelpäronen, även om den är att föredra på vintern. Sommarens skog har dock två trevliga fördelar, ljunghederna och viltvattnet. Synd bara på alla småkryp men det går ju trots allt att skydda sig från, och vem har i sverige dött av ett eller två myggbett? Blivit irriterad ja, men det dör man sannerligen inte av.

Dessutom har vi ju lillsnufsan som är så söt och busig. Särskilt när hon får igång Frosten på bus och skoj. Och jag lovar, när de två busar tillsammans, då tittar man gärna på i evigheter, så mycket nöje är det i det.

Norrländsk, ja!